10115, Berlin

Idéhistorikern Nils Erik Forsgård skrev om Berlin när han under några års tid föreläste om Nordens historia och kultur som gästprofessor vid Humboldt-universitet i det forna Östberlin. Forsgårds reseskildring, 10115, Berlin, vilket är hans postnummer i stadsdelen Mitte, är en intressant och lättillgänglig kombination av information om Berlin före och efter die Wende 1989, och personligt hållna dagboksartade anteckningar som bl.a. gör utvikningar till uppväxten i Nykarleby. De annars så faktaspäckade, stramt hållna kapitlen med extremt korta stycken, får djup och rytm av de med kursiv skrivna personliga utvikningarna.

Nils Erik Forsgård prisbelöntes 1999 för sin avhandling om den åldrande Topelius idévärld som behandlade Topelius antisemitism och han har även kommit ut med boken Alias Finkelstein som handlar om antisemitisk retorik. Denna specialisering har han ofta användning för i mötet med de många minnesmärkena över nazisternas offer i Berlin.

Promenader i Mitte

Som den flitiga tidningsläsare historikern Forsgård är, får han med i sin bok en massa nyttigt och aktuellt; hans bild av Berlin blir nyanserad och han undviker att trötta ut sina läsare. Han kan konsten att sätta punkt innan så sker. Kapitlen är istället många, sjuttiosju stycken. Boken är uppbyggd som stadsvandringar i stadsdelen Mitte i Berlin och illustrerar väl faktum att den som känner till stadens historia får mer ut av att vandra på dess gator. Flanören har haft med sig sin kamera under vandringarna; ofta stannar han upp vid minnesmärkena, till exempel till minnet av Rosa Luxemburg, för att få med en bit av stadens förflutna.

Han har även valt att fotografera triviala detaljer i den urbana miljön såsom trafikljusen som ser annorlunda ut i det forna Östberlin. Här fäster Forsgård vår uppmärksamhet vid att den gröna gubben modell öst är lekfullare än den militantare västversionen. I de västra delarna av Berlin kommer staden att byta ut trafikljusen när de går sönder mot östmotsvarigheten, som blivit kultförklarad. Detta kapitel om trafikljus avslutar han med sin kännspaka ironi i en reflektion om var man hittar ensamhet i Berlin. Den som vill uppleva ensamhet i Berlin kan välja att gå över gatan vid röd gubbe, medan de lydiga berlinarna står på trottoaren och väntar på grön gubbe.

Nu är muren osynlig

Boken stillar nyfikenheten hos den som vill få reda på hur Berlin ter sig i dag – Berlin, 3,4- miljonersstaden i ständig omvandling och tillblivelse, med hög arbetslöshet och en osynlig mur mellan den lilla, glamorösa minoriteten kulturfolket och den extremt oglamorösa arbetslösa befolkningen. Forsgård rör sig ledigt i olika miljöer, träffar mänskor som alla bidrar till att tillföra bilden av Berlin något väsentligt. Förstås dinerar han även med Jörn Donner vars klassiska reseskildring från Berlin på 50-talet Forsgårds nu aktuella har släktskap med.

Återföreningen är central i denna reseskildring. Den har inte varit problemfri, långt ifrån alla berlinare är nöjda. Dessutom har stadens befolkning minskat och nybyggda bostäder står tomma i tusental, statistiska fakta blir inkörsportar till intressanta resonemang om livet i Berlin. Stadens ekonomi är urusel, men slopandet av nästan hälften av stadsdelarna till förmån för sammanslagningar som för med sig förvaltningsmässiga inbesparingar, innebär identitetsförlust för berlinarna.

Givande är Forsgårds genomgång av skillnaderna mellan den forna Östberlinaren och Västberlinaren. Västberlinaren prefererar dagstidningar, medan Östberlinaren väljer mer konservativ läsning i veckotidningar. Närapå rörande och också roande är Forsgårds möte med medelålders kvinnor i butiken Lidl när han letar efter en dammtrasa. I sökandet efter den rätta kvaliteten får han många välmenande råd av som han antar kvinnor från det forna Östberlin. Deras beteende bottnar i en kollektivt solidariskt färgad världsbild.

Modern identitet värjer sig mot det nationalistiska

Ofta behandlar Forsgård temat identitet; som den utlänning han är i Berlin konfronteras han nästan dagligen med frågan varifrån han kommer som åtföljs av att han förklarar att han är finlandssvensk. Att påta sig rollen som främling i Berlin gör Forsgård inte, vilket han som finlandssvensk, österbottning, kunde göra i Berlin. Staden har dragit till sig yngre välutbildade utlänningar, de är lika mycket berlinare som de infödda. Han skriver också om hur opraktiskt det är att ha ett namn som berlinarna har svårt att uppfatta. Osökt minns han sin egen släkts historia, han berättar om släktingar som emigrerat till Nordamerika eller sin morfar polisen, som var inkopplad på det ouppklarade mordet på Kyllikki Saari.

Nationalism är någonting som Forsgård starkt tar avstånd från. Lustigt blir det när han flyr från den brännheta bastun i det fashionabla gymet där en man han kommer i samspråk med minns sitt bastubadande i Finland. Nästa gång bestämmer han sig för att tiga om sitt hemland om frågan ställs i en bastu. Han minns också sin flykt från en fyllefest i Helsingfors där värden satte inspelningen av referatet av Lasse Viréns OS-lopp i München 1972 på skivtallriken.