Flodernas bok

Flodernas bok är otidsenlig på flera sätt. Med det romantiska flodlandskapet på skyddsomslaget, det stilla flödet, korna som idisslande står med vatten upp till knäna. Och med den breda ansatsen, annonserad med underrubriken Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden. Är Nina Burton intresserad av allt? frågar jag mig snart efter att jag börjat läsa. Mera typiskt nuförtiden är avgränsning och specialisering.

Det är befriande att läsa en essäist med en sådan integritet. Burton tar tid på sig och skriver om vadhelst som faller henne in. Företeelser vid floderna då och nu blandas, som grottkonst vid Rhône och krokodiler i djungelfloden Themsen med kryssningsfärjor och skrotpråmar på Rhen. Burtons historiska intresse är tydligt samtidigt som hon skapar närvaro genom att beskriva sin situation just nu, nu när hon betraktar och skriver.

Poetiska essäer

Den här essäisten är eftertänksam på ett poetiskt mättat språk. Det smittar av sig. Jag vill läsa långsamt och dröja vid tankar, illustrationer, formuleringar. Och hon har sinne för samband, både innehållsliga och ljudande. Den starkaste förenande faktorn är vattnet med sitt flöde och porlande. Allt kan hon associera till floderna, så att boken inte blir eklektisk utan just ett flöde. En metaforik med bilder hämtade från vatten, flod, strömmar o.s.v. är genomgående. Snöflingor, öl, vi … Allt är på vattenmolekylnivå detsamma.

Burton tar tid på sig och skriver om vadhelst som faller henne in

Boken har gammaldags drag också till sin utformning: en innehållsförteckning med många informativa, eller välljudande, underrubriker. Så inordnar sig Burton i en äldre tradition. Därtill signalerar ett tygband till bokmärke omsorgsfullhet. Men det är förstås svårt att veta hur stort inflytande författaren själv haft på den biten av bokens utformning.

Burton ser en känd skara essäister som nära kolleger. I Christ Church College i Oxford känner hon igen sig från Dorothy Sayers deckare Kamratfesten. Den får henne att tänka på Robert Burton som 1621 här ”skrev sin klassiker The Anatomy of Melancholy, där hela världen packades in med hjälp av litterära citat.

Ständigt dessa Burtons! För är det inte i Robert Burtons tradition jag själv skriver? Han var svårklassificerad, men tillhörde den essägenre som för tvåtusen år sedan inleddes av Plutarchos och på 1500-talet återupptogs av renässansmän som Erasmus och Montaigne. Mycket riktigt citerades de flitigt av Burton.”

Kapitlen i Flodernas bok är indelade i korta läsvänliga avsnitt. Och den har vettiga kartor. Här kan man med pekfingret längs kartfloderna följa resornas gång. Illustrationerna är överhuvud många. Det är överskådligt och pedagogiskt.

Resenär med vagabondblod

Nina Burton är resenär – inte turist! Och det med en sympatisk och avväpnande syn på sin omvärld; medelpunkter ser hon överallt. Den skillnad hon ändå ser mellan de två kategorierna beskriver hon själv bäst:

”Jag vill bäddas in i landets mentalitet på lokalbussar och kvarterskrogar, men i en resande grupp kan kulturen och utsikten bli en kuliss. Jag vill kunna undersöka och förstå, stanna till för att gå bakom det jag ser, pröva andra vägar eller återkomma för att uppleva allt med fördjupad blick.
Men på kryssningar behöver man inte gå utanför sin egen ram. Man ska koppla av, äta gott och se vyer passera utan att undra över dem. Det ska vara snabbt konsumerande upplevelser. Bland dem kunde jag känna mig mer udda än i ett främmande land.”

Det är paradoxalt att man måste vara synnerligen självständig för att kunna vidga sitt synfält så att man kan se sig själv i ett sammanhang så stort att man som individ ter sig rätt obetydlig.

Nina Burton  har ett mycket omfattande tidsperspektiv, det för också med sig en ekologisk medvetenhet

I Flodernas bok har Nina Burton en stor roll, självframställningen är central. Samtidigt har hon ett mycket omfattande tidsperspektiv, som för med sig en ekologisk medvetenhet. ”Sambandet mellan allt gör gränserna vaga omkring varje ’här’ och ’nu’. Egentligen kunde jag utveckla en hel livsfilosofi om frågan”, skriver hon. Och förfasas över kortsiktigheten i samtidens utarmande av jordens resurser. Det är samtidskritik och samtidigt ett uttryck för samtiden.

Burton berättar om miljöerna vid floderna förr och nu, och funderar över hur de kommer att bli framöver. Rhen har disciplinerats och rätats ut till en rak fåra. Themsen däremot har fått behålla sina kurvor. Vid den senare har hon lite svårt att komma igång, med resan och med berättandet. Men när hon väl hittat sin källa följer spännande historier, och i synnerhet här vid Themsen blir det personliga inslaget tydligt. Författaren går inte bara i sina egna fotspår, utan också flera förfäders, bland vilka det finns en och annan udda karaktär.

Det mest utmärkande för Flodernas bok är att för Burton är floder aldrig gränser men sammanlänkande flöden. Det kunde lätt bli för mycket av både information och metaforer. Men Burton går sin balansgång perfekt.