Grannar

Novellix-boxen med temat grannar har en namntavla på omslaget. Boxen utgör våningshuset där nio vitt skilda författare tillfälligt bor vägg i vägg. Du kan plocka ut novellerna, enskilt bundna som böcker, placera dem hur du vill. Ovanpå varann i olika ordning eller kanske färg-koordinerat som en solfjäder, utgående från Karin Mamma Anderssons suggestiva färgpalett.

Grannskap är ett tidlöst och tidsenligt tema – associationerna går omedelbart till gränsbevakning, flyktingskap, grannländer och samlevnad. Tankarna går till småsinta, finska mardrömmar: tryckande tystnader i hissen, arga lappar i tvättstugan eller att bli tvungen att sätta sig intill en obekant på bussen.

Grannskap är ett tidlöst och tidsenligt tema – associationerna går till gränsbevakning, flyktingskap, grannländer och samlevnad

Projektledaren Margareta Petersson står bakom pangtemat grannskap och bidrar med ett efterord. Det förekommer även ett förord av Jan Grandvall, vilket känns överflödigt, de mångbottnade novellerna och det tankeväckande temat talar alldeles utmärkt för sig själva.

Kartläggning

Du kan kartlägga helheten, leta efter beröringspunkter och skiljelinjer. I boxen ingår fem författare som inte bor i Sverige: Kjell Westö (Finland), Lydia Davis (USA), Josefine Klougart (Danmark), Kim Thúy (Kanada/Vietnam) och Merethe Lindström (Norge). Det bor en imponerande samling skribenter i detta våningshus.

Bredd tycks vara samlingens målsättning. Kim Thúy och Josefine Klougart står för de mest poetiska bidragen, med en drömvärldsvibb, en förskjutning av platser och tider. I Thúys finstämda berättelse ”Hitomi” skildras grannskapet mellan författaren och översättaren, mellan författaren och hennes karaktärer och mellan generationer. Huvudpersonen är en familjefar som gör allt för att inte efterlikna sin egen far. Den japanska kulturen blandas med ett blont, västerländskt ideal, i en blinkning till Novellix hemland får IKEA-familjen närvara i Tokyo.

I Thúys finstämda berättelse ”Hitomi” skildras grannskapet mellan författaren och översättaren, mellan författaren och hennes karaktärer, mellan generationer

Klougarts novell ”Regn” är en brutal och suggestiv barndomsskildring präglad av förlust och hotfullhet, regnets karaktär skvallrar om att stämningen är förhöjd: ”Under ett par veckor föll det som tung sol från himlen, stod som sol i pelare eller ner genom trädens kronor.” Novellen kräver flera omläsningar för att tydliggöras, texten är tät och böljande.

Även Merethe Lindströms novell ”Ödelagda städer” inleds med regn, men här är stämningen en annan. Regnet träffar oss som en störtskur. Berättaren är ute och kör med sin sjuttonåriga dotter, då regnet får dem att plocka upp en ungersk liftare. Här äger en berörande skildring av depression och anhörighet rum. Mammans blick på dottern: ”… en försiktig, sliten skönhet, vacker som slitna hus är när man undrar vem som bodde där, hur det var där, förr.”

De svenska författarna representerar olika traditioner. I ”De sista rummen” skriver Lars Norén en underfundig, inåtvänd dialog mellan namnlösa karaktärer, som befinner sig på en plats som liknar ett hem för dementa. Elsie Johansson skildrar, troget författarskapet, en klassresa i ”Höra stenarna sjunga”. Augustin Erbas ”Hiwa” är ett barns skildring av propaganda i en dystopisk storstad. Aris Fioretos ”Rapport från den täta världen” är en filosofisk bild av gymnasievänskap, med mörka undertoner av självmord och besläktad med The Secret History av Donna Tartt.

Kollisionskurs

Den första tanken om grannskap tycks inte vara grannsämja och gemenskap, tvärtom är tanken konflikter. I ”Midsommar med herr Laakso” (tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet 2012) skildrar Kjell Westö en ung, för författaren mycket typisk musik- och kvinnoälskande man ur övre medelklass i Helsingfors, som märker att hans granne herr Laakso ogillar honom. Mot slutet av novellen får vi veta att huvudpersonen är författarens namne.

Helsingfors är märkligt tyst den här midsommaren 1984 eller 1985 då hela staden tycks ha stannat upp. Medan huvudpersonen är lite på tjugo är alla invånare, inklusive herr och fru Laakso, pensionärer, vilket öppnar upp för en läsning av generationer på kollisionskurs. Det förväntade utfallet infrias då de två generationsföreträdarna ändå i en sårbar stund lyckas fatta tycke för varann. Den fiktiva Westö får insikter om kärlek och hopp, och förstår varför hans högljudda gitarrspelande påverkar Laakso.

Generationsklyftan i kombination med språkfrågan och tematiseringen av manligheten ökar friktionen kring temat grannar

Frågan som aktualiseras är huruvida det verkligen är herr Laakso som inte tycker om Westö, eller om misstron mellan generationerna är invant. De tycker illa om varann tills motsatsen bevisas. Deras bilar pekar på deras personligheter, Laakso har en vaxad, omhändertagen veteranbil medan jagpersonen har en vanvårdad bil som ofta lånas av vänner.

Manlighet är en möjlig ingång i novellen, särskilt genom den inledande beskrivningen av Mejlans: ”Området byggdes strax efter krigen, då byggnadsmaterialen var dåliga och männen invalidiserade och trötta.” Herr Laakso och vår huvudperson Kjell Westö är även representanter för de finska och svenska språkgrupperna som delar trappuppgångar i Finland. Generationsklyftan i kombination med språkfrågan och tematiseringen av manligheten ökar friktionen kring temat grannar.

Spännvidd

Lydia Davis novell ”Våra främlingar” (tidigare utgiven i STORY AND OTHER STORIES 1983) övertygar genom skildringen av grannskapets spännvidd. Davis gör nedslag i berättarens erfarenheter av sitt nuvarande kvarter, förflutna trappuppgångar och ger därtill en snudd på utopisk bild av grannskap på landet. Novellen som startar i en träffsäker beskrivning av osämja på grund av oväsen, respektlöst överträdande av tomtgränser och enstaka bullriga fester, följer en dramaturgisk båge mot något bättre.

En äppelodlare besöker sina grannar och upptäcker att träden på hans mark skymmer deras slående utsikt. Husets invånare har inte ens reflekterat över att det står till så. Följande morgon avverkar äppelodlaren sina träd, till förmån för grannarna, som nu får den perfekta utsikten över de vidsträckta åkrarna från deras gård uppe på kullen. Samtidigt som situationen kan läsas utopiskt väcks frågor om uppoffringar och om äppelodlarens agenda. Jakten på det perfekta och viljan att vara till lags framstår som inkapslad i människans ryggrad.

Davis är en av de verkligt stora, moderna novellisterna, vilket märks i hennes träffsäkra gestaltande och direkta, men samtidigt mångbottnade scener

Davis är en av de verkligt stora, moderna novellisterna, vilket märks i hennes träffsäkra gestaltande och direkta, men samtidigt mångbottnade scener. Avslutningen på Davis novell antyder att det finns en möjlighet till  ett annat bemötande mellan grannar. När en grannpojke gått bort i leukemi stannar pappan upp i trappan för att gråta och bli tröstad av sina grannar: vi behöver varandra. I samma trappa utvecklar huvudpersonen en relation till damen i lägenheten bredvid, genom att först kanalisera relationen genom damens mycket kära hund och sedan övergå till att småningom se varandra som personer.

Samtalen i trapphuset

Vid omläsning djupnar novellerna. Att noveller ges ut enskilt uppmuntrar läsaren till att reflektera och läsa en gång till. Novellix förlag har redan några år av framgång på nacken men formatet upplevs fortfarande som fräscht, flexibelt och inbjudande. De enskilda novellerna är utmärkta sällskap i fickan på bussresan, novellerna går att samla i skräddarsydda boxar utanför samlingens ramar, i delikata små askar för olika ändamål.

De enskilda novellerna är utmärkta sällskap i fickan på bussresan, novellerna går att samla i skräddarsydda boxar

Då jag placerar de nio novellerna tillbaka i sin box ordnar jag dem i en läsordning som jag just nu tycker att vore ultimat. Jag känner mig inte färdig med novellerna fastän recensionen är skriven, jag vill fortsätta prata med Lindström, Klougart och Thúy. Samtalen i det här trapphuset kommer att fortsätta mumla, författarna kommer att flytta, det skramlar kring boxen där just de här författarna bor vägg i vägg.