Nikolaj Gogol: En dåres anteckningar. 41 s., Fjodor Dostojevskij: En löjlig människas dröm. 40 s., Anton Tjechov: Fästmön. 35 s., Michail Bulgakov: Livets stråle. 58 s.

Det finns ett litet svenskt förlag, Novellix, som specialiserat sig på att ge ut små presentpaket med noveller, ”Stories to go”. Nr 41-44 i serien är ryska novellklassiker från åren 1835, 1877, 1903 och 1925. Recensionsexemplaren kommer som inslaget paket på posten. Förlaget bemödar sig verkligen om att få läsaren på kroken och frestar med fina omslag av Alexander Jansson, ett anspråkslöst och mycket hanterligt format (novellerna är mellan 35 och 58 sidor). På försättsbladen finns korta presentationer av författarna och novellerna.

Jag har alltid tänkt mig de stora ryska författarnas hjärnor som ångkokare, där arbetsprocessen är komprimerad, men omgiven av het, luftig ånga

Om mottagaren inte låter sig förledas av ett lockande yttre och mot förmodan inte känner till något alls om rysk litteratur – så att namn som Nikolaj Gogol, Fjodor Dostojevskij, Anton Tjechov och Michail Bulgakov lämnar honom eller henne helt oberörd – så måste stoffet ändå lämna avtryck i själen. Även som själen är på semester, eller kanske speciellt just då.

Författarna arbetar nämligen för högtryck. Jag har alltid tänkt mig de stora ryska författarnas hjärnor som ångkokare, där arbetsprocessen är komprimerad, men omgiven av het, luftig ånga.

Kappor och gevär som riktlinjer

Bengt Jangfeldt har delat in de ryska 1800-talsförfattarna i två linjer. Den ena linjen representeras av de realistiska epikerna, från Leo Tolstoj till Michail Sholochov, han som fick nobelpriset för Stilla flyter Don. Till den andra linjen hör just nämnda novellister, även om de förutom noveller också skrivit romaner och dramer. Trots att dessa inte är realister i yttre bemärkelse redogör de för en inre sanning och deras berättelser är på sitt sätt verklighetstrogna. De har en följdriktig dynamik. Den verklighet de beskriver är ”en annan”, personlighetens sammanbrott, olyckliga människors svåra beslut, en vetenskapsmans onda dröm och en dröm som ändrar riktning på den sovandes liv. På litet utrymme bygger novellisterna behändigt upp berättelser om sönderfall, kunde man sammanfatta de fyra små volymerna. Att läsa om sönderfall kan vara märkligt helande, och läkningen finns också med, som en antydan, ett tonfall, ett hopp inför framtiden eller ett minne av det förflutna.

Det finns två talesätt hämtade från den ryska novellkonsten. Det första, alla är vi skakade ur Gogols kappa, brukar tillskrivas Dostojevskij. Så finns det goda rådet att om det finns ett gevär hängande på väggen i början av novellen, så ska det avfyras innan slutet kommer. Rådet har getts av Tjechov. Och det är sant, att alla noveller som presenteras här har något av Gogols galenskap och förvirrade identiteter, och Tjechovs hantverksmässiga skicklighet och träffsäkerhet.

En dåres anteckningar – allt beror på synvinkeln

Av de fyra berättelserna Novellix serverar, slukar jag Gogols och Tjechovs med särskilt välbehag. En dåres anteckningar (av Gogol, först publicerad i Arabesker 1835) och Fästmön (av Tjechov år 1903) har en stramhet i uppbyggnad och handling och en förankring i alla människors psyken. De utgår också båda från kärleksvånda, fast på olika sätt.

Gogol är en avslöjare, men det är inte alltid så gott att veta vem som avslöjar vem

Dagboksanteckningarna handlar om mycket annat också. Den inre monologen som löper genom noteringar gjorda bland annat ”År 2000 i april den 43:e”, i ”Marstober den 86:e. Mellan dagen och natten”, ”Trettionde februarius” och ”Samma år fast i januari, som kommer efter februari”, och handlar om hur den arma olyckligt kära kanslisten plötsligt ser sig som kung Ferdinand VIII av Spanien, men novellen handlar lika mycket om hur verkligheten kan te sig helt olika, beroende på vilken vinkel man väljer att betrakta den från. Allt har en ”naturlig” förklaring och den största olyckan och utsattheten kan plötsligt bli bytt till sin motsats, och tvärtom. På sätt och vis handlar novellen också om hur man kan bevara sin självaktning under pressade omständigheter, eller om språkets makt över verkligheten eller den inre verklighetens inflytande på vår språkanvändning. Gogol är en avslöjare, men det är inte alltid så gott att veta vem som avslöjar vem.

En löjlig människans dröm – ett smakprov av den store Dostojevskij

Om man går efter publiceringsår kommer Dostojevskijs En löjlig människas dröm som följande, år 1877. Till tonfall och stil ligger novellen nära hans kortroman Anteckningar från källarhålet. De två första meningarna i novellen lyder till exempel: ”Jag är en löjlig människa. De kallar mig numera för en dåre.” (Jfr med ”Jag är en sjuk människa … Jag är en ond människa. En frånstötande människa”, som inleder Anteckningar från källarhålet).

Novellen är i likhet med En dåres anteckningar ett tankeflöde. Den är så att säga grubblerier kring en revolvermynning, en dröm som får novelljaget att ändra sig och välja livet framom döden. Här finns mycket av det svårmod, resonemang kring skuld, brott och försoning som är Dostojevskijs signum. Den böljande rörelsen, de vidlyftiga resonemangen gör sig kanske ändå bättre i det stora romanformatet? Här får de ofrivilligt karaktären av fragment. Men novellen är ett bra smakprov på Dostojevskij.

Fästmön – en berättelse om beslutsångest

Fästmön, publicerad 1903, känns ovanligt modern. Kanske för att den handlar om en ung kvinna och hennes vånda. Kanske för att berättelsen, trots att den utgår från fästmön som ångrar sitt löfte att gifta sig, egentligen kan läsas som existentiell beslutsångest på ett vidare plan? Här finns mycket som är bekant från Tjechovs skådespel: verandan och trädgården, middagen och familjens olika generationer. Men också tvekan att lämna hemmet, trots att det känns omöjligt att stanna kvar. Nadja samlar mod, hon vacklar inför sitt beslut. När det äntligen är fattat, och hon lämnar småstaden för Moskva kommer hon att återvända. Allt känns då annorlunda. Det finns en hård kärna våra liv kretsar kring. Kärnan är sig alltid lik, ändå är det omöjligt att gå tillbaka till det som en gång var. Fästmön blev det sista Tjechov publicerade och trots att den lilla novellen utgår från en ung människas livssituation finns döden intensivt närvarande, parallellt med en stegrad livskänsla. Mitt i livet finns också en medvetenhet om att allt kommer att ta slut. Tjechov blev för övrigt bara 44 år gammal.

Jag vet inte riktigt varför det anses som så exotiskt med vuxna män som kan leva sig in i hur en ung kvinna tänker och känner. Här har vi iallafall en sådan

Tjechovs brevväxling med hustrun och skådespelaren Olga Knipper finns publicerad i bokform under titeln Älska mig och skriv. I de breven kommer det fram hur viktig han tyckte att hennes skådespelarkarriär var. Fast det aldrig skrivs ut, måste det ha berott på att han gissade att han stod inför döden och månade om hennes fortsatta liv. Den generositeten och inlevelseförmågan finns intensivt med också i den här novellen. Jag vet inte riktigt varför det anses som så exotiskt med vuxna män som kan leva sig in i hur en ung kvinna tänker och känner. Här har vi iallafall en sådan.

Livets stråle – naturen som slår tillbaka

Fyrväpplingens sista blad och novell är Bulgakovs  Livets stråle, en vetenskapskritisk dystopi från 1925. Bulgakov hade i likhet med Tjechov förankringar i teatern och medicinen. Här finns samma intensitet, obehag och komplexitet som man ofta förknippar med författare i österled. Livets stråle har trots namnet något kyligt över sig. Naturen slår tillbaka mot vetenskapen. Ibland får jag känslan att energin i så hög grad satts på att ”fundera ut” berättelsen med alla förvecklingar kring optiska fenomen, ägg och reptiler, att gestaltningen drabbats, lite på samma sätt som huvudpersonen professor Persikov faller offer för sina egna vetenskapliga experiment. Bulgakov föregriper den nyare, experimentella ryska prosan med sina komiska inslag och politiska knorrar, och blir på det sättet en bra avrundning på paketet. Det finns ändå skäl att tänka sig att novellen var intressantare när den skrevs än den är nu, 90 år senare.

Alla fyra noveller är översatta av Alan Asaid. Nyöversättningarna är en positiv överraskning. De är noggrant gjorda och följer både författarnas egna tonlägen och de är fina avvägningar av ett äldre och ett nyare sätt att uttrycka sig. Asaid ställer sig halvvägs mellan författarna och läsarna. Han är inte bara samvetsgrann när det gäller att hålla sig till språkriktigheten, han håller sig också på den smala vägen och undviker att ge sig hän åt egna språkliga utfärder. Han är en bra vägvisare och förmedlare.