Kontradiktion – tidskrift för experimentell och digital poesi

Den digitala tidskriften Kontradiktion är redigerad av Hilda Forss och Jolin Slotte. Under Helsingfors bokmässa i slutet av oktober lanserade de sitt första nummer. Det har fokus på finlandssvensk och nordisk digital, visuell och experimentell poesi.

Förutom att ge ut två nummer i året kommer man att delta i liveevenemang som kombinerar poesi med performans och seminariediskussioner. Tidskriften vill ”erbjuda en plats att utforska ordens möjligheter bortom bokens format, och undersöka vad som sker med poesin i det digitala”. Den ska också fungera som mötesplats för aktörer inom konstformen i fråga.

Skrivande människor som ”brinner för poesins rum i det digitala” uppmanas att ta kontakt med redaktionen.

Den olustiga digitaliseringen

Kontradiktion är ett modigt projekt, inte minst för att de som skapat den säkert vet vad som är det första många kulturarbetare tänker: ”det här gör man inte för att den digitala världen är spännande, utan för att vi har fått den och måste göra det bästa vi kan av den”.

”vi ska ha digi för att vi ska ha digi”.

Ord väcker som förordet antyder alltid känslor, och de är alltid subjektiva. För mig är ordet digitalisering inte positivt utan olustigt. Jag minns puffarna i tv då sändningarna övergick från det analoga till det digitala formatet, där skådespelaren Esko Nikkari var en installatör som kom hem till människor som inte förstod något alls, och det enda han sa var upprepade ”digidigidigi”. Känslan jag fick, och har fortsatt ha, är den av någon som bestämmer över ens huvud och som säger: ”vi ska ha digi för att vi ska ha digi”.

Digitalt och censur

Vad man sällan talar om, kanske för att saken är så trist, är vilka stora möjligheter till kontroll och censur det digitala formatet ger. Står något i en pappersbok eller -tidskrift står det där. Gamla böcker och tidskrifter ligger på hyllor och vindar, under tider av diktatur måste de ibland gömmas vilket är relativt enkelt. Innehållets möjligheter att överleva är stora. Ett innehåll på en skärm kan av dem som kontrollerar plattformen lätt tas bort eller ändras. Till exempel för att det anses för läsarovänligt (=inte tillräckligt säljande).

Medan jag läser en bok och funderar på hur den kommer att sluta, kan någon hypotetiskt ändra slutet.

Det är med andra ord nu spännande att ta del av Kontradiktion och försöka se om digitaliseringen har något positivt drag som överraskar en.

Förhålla sig till bruset

Som inledande citat och rentav motto har man valt Hjalmar Gullbergs kända dikt Bara de riktiga orden från slutet av 1950-talet:

Bara de riktiga orden,

orden med krona och fågel-

sång har en skugga som träden.

Jag läser flera gånger igenom förordet och har först svårt att förstå vad som är redaktörernas syfte med citatet. Jag har aldrig heller förstått vad Gullberg lade in i begreppet riktiga ord, eftersom det är flera århundraden sedan det fanns ett bestämt ordförråd som fick användas i poesi.

I modernare tiders poesi kan alla ord vara med och skapar eller skapar inte mening beroende på hur de möts. Det redaktörerna här ställer i motsats till orden är bruset.

Med brus ska man då säkert förstå bland annat icke-önskade ord. Som den klämkäcka marknadsröst som börjar mala, efter att Youtube snällt har spelat en av låtarna man ville höra.

Problemet med bruset, som också finns runt en när man läser på papper, är kanske inte nödvändigtvis reellt utan hänger på läsarens uppmärksamhet som fungerar lite olika beroende på mediet.

Stilig layout

Den visuella inkörsporten i Kontradiktion är stilig. Innan man rullar sig neråt till innehållet har man framför sig vad som ser ut som en gränslös vit boksida, med ljusblå titel och svart underrubrik som består av tre rader där rad två långsamt förändras så att det turvis står tidskrift för digital /experimentell/visuell poesi.

Bokstäverna darrar och sjunker in i sig själva, vilket gör att det emellanåt står bara tidskrift för poesi med en tom andra rad, som läsaren själv får lägga in det hen vill i.

Rösten och de övriga ljuden i Anders E Larssons ljudtriptyk Platsen // Minnet // Ringlek påminner om dem många konstvideor innehåller, och rytmen är lite liknande. Bara bilderna är borta. Det intressanta blir då om man ser egna bilder. Det tycker jag att jag gör.

Solen är den starkast lysande stjärnan med text av av Azadé Azad och foto av Patricia Rodas kallas ”multimodal essä”. För mig är det här en så pass ny kombination som en föreläsning i poetisk form, om mäns våld mot kvinnor.

Parallellt med den medvetet neutrala rösten ser vi nästan orörliga foton som växlar i den rytm diaföreställningar brukar ha, och på dem dyker det upp diktstrofer. Det här är enligt mig ett av de starkaste verken.

Det (o)ändliga bruset av Heidi von Wright (text) och Viljam Nybacka (video) förenar skickligt bilder med talade och skrivna ord. Emellanåt hör man röster som låter som om de kommer från animationsfigurer.

Hörspel en bortglömd genre

I Danni Storms verk grounded–earthily–songbird dyker vertikalt placerade ord upp som stegvis mångdubblar sig, när raden är fullständig kan man läsa ett annat ord horisontellt i mitten. Jag tänker på en sång min mamma brukade citera, ”huvudsaken är väl att de rör sig, kan man tänka”. Någon annan idé har jag själv här svårt att hitta.

Jason Walter Nelsons The Many Occasions of Moving är en kombination av digitalt spel och diktstrofer, som åtmintone jag aldrig har sett tidigare. Ingen har väl sagt att de två genrerna inte går att kombinera. Verket är roligt som idé och skickligt konstruerat.

Tigerfiskar av Henrika Andersson och Arn-Henrik Blomqvist påminner om ett klassiskt radiohörspel. Jag vet inte om upplevelsen av innehållet blir särskilt annorlunda av att man trycker med musen på sin dator, jämfört med att man för 40–50 år sedan bandade in en radiopjäs på kassett.

Hörspelet är en nästan bortglömd genre med många möjligheter, och det här är ett sätt att återuppliva den. Men när det gäller den konstnärliga gestaltningen har jag svårt att se att digitaliseringen skulle tillföra särskilt mycket. Den enda skillnad jag kan komma på är att det digitala ljudet är mindre tydligt än vad det analoga var.

Som verk är Tigerfiskar, som med sina 43 minuter har det längsta ljudspåret i det här numret, i alla fall fascinerande.

I sin miniessä Fågelsången i den digitala gläntan säger Hanna Ylöstalo att det som kännetecknar de flesta bidrag i det aktuella numret är att man kan trycka på play, att de har en fast temporal dimension och man kan pausa och klicka. Allt detta gällde också kassettbanden.

Som verk är Tigerfiskar, som med sina 43 minuter har det längsta ljudspåret i det här numret, i alla fall fascinerande. Det handlar om allt från att nästan bli knivhuggen av den roll man spelar på scenen till sexuellt utnyttjande av barn, samtidigt som språket lyckas vara lekfullt.

Digitala fotnoter återstår att uppfinna

När verkets skådespelare Johanna af Schultén yttrar ”du sökte en kvinna och fann en säl”, undrar jag ändå hur många andra än (före detta) litteraturstuderande som vet att det här syftar på ett tryckfel i första upplagan av Edith Södergrans första bok. Här skulle behövas en fotnot, men var ska man placera den? Digitala fotnoter är antagligen något som återstår att uppfinna.

Ylöstalos miniessä kommer i innehållsförteckningen under de poetiska verken, och man kan också gärna läsa den till sist. Eftersom texten innehåller tolkningar kan det vara roligare att först ha gjort sina egna. När det gäller det återkommande ”rum ryms i rum” i Larssons dikt, kommer essäskribenten med en konkret bild som kunde riskera att begränsa de bilder man själv ser för sig då man hör orden hamras in.

Ylöstalo berättar att hon skriver essän med penna och papper i sin säng, ”för att kontra den digitala dikten”.

Ylöstalo berättar att hon skriver essän med penna och papper i sin säng, ”för att kontra den digitala dikten”. Även här, inom tidskriftens ramar, verkar man ge ett uttryck för en känsla av att ”digidigidigi” är något påtvingat. När det gäller songbird smittar i alla fall skribentens entusiasm över på mig.

”Det är som en släkting till en tecknad fågel, gjord med några snabba streck i ett skissblock. En unik och samtidigt universell fågel som nu sjunger i gläntan jag går förbi.”

Jag är kanske för gammal, för förtjust i att bläddra, och för centrerad på det fasta skrivna ordet; men för mig innehåller den ovannämnda beskrivningen av dikten mer än dikten själv.

Har poesin hittat nya vägar?

Har då poesinjutandet och -tolkandet i Kontradiktion hittat nya vägar?

Att man kan ha sin apparat med sig var som helst och läsa och lyssna är förstås bra (man kan förstås också ha en bok eller en papperstidskrift med sig lika lätt). Det är en smaksak. Men för en speciell grupp, som dessutom är stor, är det här en innovation: dyslektikerna. För många av dem som tycker det är besvärligt att läsa på traditionellt vis kan kanske en värld här öppna sig på ett nytt unikt sätt. Och alla som älskar högläsning hittar kanske glädje och njutning.

Om man å andra sidan har känsliga ögon, kan rörelserna på skärmen emellanåt göra ont.