Solkatt på vit vägg

Som det brukar vara med Heidi von Wrights böcker, måste man läsa Solkatt på vit vägg helt på dess egna villkor, och det sättet att läsa tycker jag om. Man behöver inte hela tiden veta var man rör sig, det viktiga är känslan att man vill röra sig i hennes text och den har hittills aldrig övergett mig. Formen är prosadiktens, emellanåt dagboksessäns.

Emellanåt förekommer nästan omärkliga rim, och ljud som kommunicerar med varandra och för betydelsernas utveckling framåt: Allt som kan se ut som ett kanske. Hantverk och huvudvärk. Och: Umgås. Undgås. Förgås. Det roliga i det senare exemplet är att om man efter de två första orden med betoning på första stavelsen vill få den på sista ordet att bli analog, får man en FÖRgås, långt mindre högtidlig än det bibliskt ljudande förGÅS.

Oro men svag lustkänsla

I den nya boken finns en större oro än tidigare, som avspeglar sig i tvärare kast mellan platser, känslor och teman. På första sidan tänker jag på inledningen till Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, där det talas om halvvakna tillstånd. Med bland annat den skillnaden att lustkänslan här är mycket svagare:

Problem börjar inifrån: I texter. I kroppar. I hus.

Orden är formler i skymningen. Tankar i gryningen omformar orden.

Jaget minns en tid som vem som helst vet att är förgången, och som lämnat ödsliga spår:

 Jag arbetade på ett museum inhyst i en gammal skola. Övergivna lexikon, djurplanscher, kartor och en brevkurs i teckning.

Livet som har gått innehöll ett ögonblick med en möjlighet som gick snabbt förbi, ”utan förvarning”. Jaget ”längtar in”. Frågorna kliar, känns för läsaren som smulor i en säng där man ligger:

Tankarna ungefär. Orden räckte inte till. Till vad räckte orden ungefär inte.

Ordet lönsamt är väl ironi?

Nästan komiskt förnumstigt kan tonfallet emellanåt vara:

Om någon faller tar de andra ett steg i någon riktning. Så kommer en hjälpande hand. Den som handen tillhör är alltid större än den som behöver den hjälpande handen. Ibland konkret. Alltid symboliskt.

Eller när det talas om att odla sin hemliga trädgård ”Långsiktigt, lönsamt, bekymmersamt” (det mellersta ordet tänker jag att bara måste var ironiskt menat).

Livet är en trög massa, men jaget är inte trögt utan desperat aktivt, åtminstone inom sig: I natt drömde jag ingenting. I dag drömmer jag om allt.

Jag funderar en lång stund på när jag har läst någon som bygger upp meningar så här, för det känns bekant:

Jag tycker om mörkret. Nej. Jag tycker inte om mörker.

Om mörkret tycker jag inte.

Jo, under de första åren i lågstadiet skrev man själv så här. Jag minns en klasskamrats uppsats som slutade: Dykarna kom tillbaka om en timme. Om en timme kom dykarna tillbaka. (Det kanske var ett sätt att slå en knut som avslutning på berättelsen när eleven inte kom på hur den skulle sluta, eller när timmen tog slut.)

Vad en sådan kod i von Wrights fall innehåller är svårare att komma fram till. Upprepningen är inte retorisk, eftersom en sådan effekt försvinner när man ändrar ordföljden. Så här talar man kanske när man tänker att det man sagt inte når fram och prövar på ett lite annat sätt, utan större hopp om att det gör det nu heller. Hade man ett sådant hopp skulle man bygga in ny information i det sagda.

Jaget sitter löst

Det är svårt att säga om ”du” är en annan person eller jaget själv. (Det är kanske den förvirringen uttrycket ”jag sitter löst” syftar på):

Natten handlar om natten. Jag längtar. Du måste inte förstå. Jag förklarar. Det är något som inte är som det ska. Det är någonting här som inte är som det ska vara. Jag längtar mot det varma. Jag längtar in. Innanför. Jag är pigg. Det går dåligt. Jag sitter löst.

När jag säger förvirring menar jag en mycket medvetet gestaltad sådan, som fungerar ända nere på mikronivån. ”Något” i en mening blir i följande ett mer eftertryckligt ”någonting”.

Allt är elliptiskt: Ljuset kom in genom ljuset. Snön faller som sakta fallande snö. Som saknad. Här tänker jag på Tua Forsström. Och ellipsen vidgar sig: Den enda bedömning jag kan göra om ett trångt utrymme är att det är trångt om utrymmet i det trånga utrymmet. Vad ellipsen pekar på är det uttömda innehållet i allt: Jag har längtat efter dagen och nu är det dag. (Som lösryckt ur sitt sammanhang kunde den här meningen signalera en glad möjlighet, men inte i det sammanhang den förekommer i.)

Inkonsekvenserna är ofta intressanta: En del fjädrar sticker ut, de andra är grågula.

Det finns antagligen få människor födda tidigare än millennieskiftet, särskilt kulturarbetare, som tycker att den tid som är just nu är särskilt uppmuntrande

Det finns antagligen få människor födda tidigare än millennieskiftet, särskilt kulturarbetare, som tycker att den tid som är just nu är särskilt uppmuntrande. Ibland kan vardagen med dess kombination av snåla möjligheter och digitalt trasslande förkroppsliga den tillrättavisning följande rad innehåller: Så var det en annan sak. Så är det en annan tid. Och bättre känns det inte av att konstatera: Det var så många som aldrig fick min chans. Jag försummade den.

Något som liknar en frigörelse

 Någonstans i mitten av boken börjar något som liknar en frigörelse:

Nu har jag släppt allt som betydde för mycket av helt fel orsaker.

Ett uppvecklande av världskartan börjar, men det är skrämmande. Jag visste inte vad jag såg men jag såg till att se bort.

Till och med naturen är framför allt myggbett. Det enda som inte är helt svart och trist, eller i alla fall kunde leda till något annorlunda, är konsten.

I skuggan en ensam stråle ljus. Ett spektrum. I fönstret ett palettblad. En inkörsport.

Även om ellipserna fortsätter, finns det när det handlar om konstskapande ”mer i snön än det vita”.  En av mina favoritmeningar är ”Färgerna är vana att hålla sig vid liv.” ”Du” blir en konkret person, som jaget önskar att var hos henne och rörde vid hennes tår. Det är en konkret fin bild som inte gör väsen av sig.

En ingång i en såpbubbla

På sista sidan finns kanske för första gången en iver, efter att jaget stoppar torra grenar i en burk, lägger dem i elden och sedan tar ut ”kolpennorna”.

Jag började skriva och rita. Teckna ner. Upptäcka.

Jag är ändå inte säker på att jag inte tycker den här självhjälpmetaforen är lite ansträngd, trots den fyndiga korrelationen i de sista orden mellan ner och upp. Diktaren har velat hitta en väg ut ur en stark och ganska dyster bok, men ordet upptäcka låter i sitt sammanhang mer som det numera förfärliga ordet uppleva. På ett mer intressant sätt talade diktaren (indirekt) om konst i början av boken: En natt. Ett kollage av sömntimmar och drömtid. Eller som hon gör på ett av mina favoritställen i boken, där ”vi” tålmodigt tittar på en såpbubbla som har landat, och letar efter en ingång i den.

Först efter att ha skrivit recensionen märker jag att ordet ellips jag använt många gånger (och som också är förlagsnamnet) ser ut som en ordlek, men den får stå.