Den dansande ryssen

Mikael Crawford

Schildts & Söderströms 2021

260s.

Inhemsk prosa

Östnyländsk soldans med sting

Roland Ingelin | 11.6.2021

Östnyland med dess idylliska småbyar för tankarna till en namnlös fridfull by i norra Gallien där Asterix med vänner bor. Friden är dock kortvarig i den franska tecknade serien, eftersom byborna ideligen tvingas gardera sig mot Roms invasionssuktande övermakt. Gudilov lyckas de stålsätta sig mot den romerska dominansen genom att inmundiga gammal hederlig trolldryck.

Tillbaka till Östnyland, med ögonen riktade på “riktig” litteratur. Av outgrundlig orsak är både östnyländska författare och skildringar av den östnyländska livsmiljön underrepresenterade i den finlandssvenska litteraturutgivningen, som dessvärre domineras av Helsingforshistorier. Också Österbotten och västra Finland får vara med på ett hörn har jag hört.

Vad beror det på? Säg det den som vet. Det är bra att det ändå finns författare som förevisar att det sannerligen finns sprutt öster om huvudstaden.

Solen skiner även i Östnyland

Mikael Crawford, denna smed bland smeder, uppvuxen i ystra Östnyland – precis som er undertecknad. Ordsmeden ifråga har för tredje gången slagit till med en roman vid sitt städ, denna gång vid namn Den dansande ryssen. Precis som i föregångarna utspelar sig romanen i östra Nyland, närmare bestämt Borgå.

Men det mörka molntäcke som låg över debuten och påföljande bok har skingrats smått.

Crawford, som för övrigt regerar som regionchef för Yle Östnyland, har ett förflutet inom komedi. Som medverkande i tv-serien Morjens parodierade Crawford finlandssvensk television och radio genom att smakligt tömma blåsan på politisk korrekthet. Kanske det klingar bekant?

Alltjämt visar sig Crawford vara skälmaktig, han har bara bytt kanal till den komiska bokens värld. Precis som i föregångarna En liten bok om nästan ingenting (2017) och Drick bröder (2019) finns humorn också i Den dansande ryssen. Men det mörka molntäcke som låg över debuten och påföljande bok har skingrats smått. Det är inte lika hopplöst mörkt, utan litet ljusare tider i Crawfords senaste skriverier.

Kapitalet och kommunen

Vad gemensamt har en ståndaktig finanshaj, en finanslöja med stånd, en ispinne till stadsdirektör som också svärmar för kapitalet, en färglös journalist på permission, en hemkommen feminist med skrot i plåten, en gubbe som går omkring med en stubbe på ryggen för att inte slungas ut i rymden, en burdust allvetande bastubjörn, och en dansande rysse?

Ledmotivet i Den dansande ryssen är den inte helt obekanta konflikten mellan centrum och periferi

Visst är vi alla lika – likvisst olika. Romanens rollfigurer är representanter för helt olika världar, motsatta sådana såsom Mordor och Fylke – eller Helsingfors och Borgå i detta fall. Avståndet mellan Helsingfors och Borgå, denna stad bland städer, är på sin höjd några rediga stenkast – ändå kan dessa samhällen ses som skilda sfärer.

Räckan karaktärer får i sin olikhet finna sig i att samsas om samma rum i Crawfords romanvärld. Ledmotivet i Den dansande ryssen är den inte helt obekanta konflikten mellan centrum och periferi – till på köpet kapitalismens exploatering av glesbygdens rikedomar. Men precis som Asterixserien är detta fiktion. Eller finns det kött och blod bakom Crawfords trevnadssatir?

Projekt Malibu Beach

Den dansande ryssen börjar med att någon som gått i Svenska Handelshögskolan får för sig saker. Saken är den att Henrik Waldhoffer, som är sinnebilden för en obeveklig affärspamp med pluring i prismorna, har fått för sig att köpa upp och kommersialisera den östnyländska skärgårdsbyn benämnd Byn.

Projekt Malibu Beach i Östnyland! Hör och häpna! Rikemannens plan är en flott plätt i skärgården ämnad för samhällets grädda, det vill säga de som har ett par miljoner som ligger och skräpar. I hela faderullan ingår helikoptertransport, såväl höghus som privatvillor, azurblått hav som smeker sig mot salig sandstrand; givetvis lyxsport såsom golf, segling och tennis, samt övrigt av livets oumbärligheter.

Snart nalkas midsommar och en kolonn av helvetesmaskiner står uppradade i Byn

Som väntat vinner inte Waldhoffers initiativ gehör bland byborna. En av bonnläpparna ger tillkänna majoritetens mening i följande obeslöjande ordalag:

“Det här förstör ju hela byn … ska här flaxa helikoptrar som kråkor dygnet runt och vägen bli som en motorväg när rikt folk ska till sina fina villor … det här är ju inte för oss utan för någon annan … det är ju inte vi som ska bo i det där nya … för oss blir det bara skit! … Skit blir det! Skit!”

Och skit blir det, men för vem, det är frågan. Snart nalkas midsommar och en kolonn av helvetesmaskiner står uppradade i Byn – bidar sin tid – i väntan på att verkställa Projekt Malibu Skit, så fort högtidens sus och dus når sitt slut.

Boomer möter feminist

Persongalleriet är inget mindre än en melerad palett, bestående av roliga romankaraktärer med schvung. Ingen av dessa karaktär framträder ur skaran som berättelsens centrala protagonist, dock utmärker sig vissa typer i dynamisk dialog. Exempel på det är Tina Skogster och Styrman, som bor granne med den permitterade journalisten Stigge Snöö – alla avogt stämda mot lyxkomplexets realisering.

Styrmans trolldryck heter romtoddy. En av de mest karismatiska karaktärerna är detta skärgårdens original, stöpt ur samma form som den supande och svärande Kapten Haddock ur Tintin-serien. Imponerande nog klarar Styrman av att vara ofantligt ignorant på samma gång som han är kunskap personifierad, men någon Sokratesfigur är han knappast.

Tina riposterar pepprigt och låter sig inte kuvas av en baby boomer.

Mot bättre vetande och efter flera år av frånvaro återvänder Tina Skogster i ambivalenta skor till angivna avkrok. Romtoddy halsar Styrman lätt och ledigt men Tinas pulverkaffe, piercingar och studier i genusvetenskap har han svårt att svälja. Frukta inte, Tina riposterar pepprigt och låter sig inte kuvas av en baby boomer.

– Boomer? frågade Styrman.

– Ja, boomer. Klä på dig nu. Du har redan länge, länge varit i den åldern att du ser bättre ut med kläder på än utan. Jag väntar i stugan.

– Börja inte du boomer mig! dundrade Styrman. Genusforskare pratar med små bokstäver i detta hushåll. Basta!

– Ok boomer, sa Tina.

Dessa åtskilda världar ger upphov till huggande och humoristiska replikskiften, som enligt mitt förmenande förtjänar större utrymme. Ja, jag rentav sörjer bokens ringa längd på 261 sidor. Somliga karaktärer spelar mindre eller försumbar roll, därav negligeras berättelsens intressantaste karaktärer.

Den bångstyriga tiden

Berättelsen är en somrig dans med ojämnt tempo. Handlingen förefaller ha en inledning, vilket är behändigt, sedan stegring med löfte om peripeti, sedan …

“Med tanke på allt som stod på så hände mycket lite i Byn. Som vanligt försiggick allt någon annanstans.”

Berättelsens höjdpunkt är händelselöshetens Östnyland – peripetin är periferin. I bokens mittparti tar huvudintrigen stilla lugnt en kaffepaus. Förvisso är tiden i den östnyländska skärgården bångstyrig, tillkännager berättaren.

Tiden “saktar in eller töjs ut så att man nästan kan se timmarna som fysiska föremål och är långsammare då man väntar på bussen”.

Medan byggmaskinerna väntar på att få utplåna bygdens fridfulla livsstil, utgör berättelsens hjärta ett studium av östnylänningens tjockflytande och lustiga leverne. Men under lupp är också de välborna och bortskämda, alltså politiker, finansmän och spekulanter – med tillägg av kriminella krumelurer.

Efter mitten kommer slutet, vilket också gör sig behändigt, och dessvärre mynnar Den dansande ryssen ut i ett slut som blir snudd på antiklimax.

Avprickningslista för livet på landet

Å andra sidan … boken är inte bortom räddning. I själva verket är det nyss bemälda bokens stora behållning. Crawford skriver nämligen med inträngande insikt i det lokalt förankrade livet på landsbygden. Skriv om det du känner till, heter det. Crawford skriver ner sin hemnejd, säkerligen tjänar även den journalistiska erfarenheten honom väl i denna skönlitterära verksamhet.

I bondesamhället står pessimism pondus och praktisk kunskap ovärderligt högt i kurs

Från uppslag till uppslag utgör Den dansande ryssen en avprickningslista för det lantliga livets igenkännande särdrag. Som bekant tenderar livet på landet innefatta xenofobiska knarr i knutarna, eller åtminstone präglas av “vi mot dem”-mentalitet. Skvaller är som smöret på brödet och såklart mer än tacknämligt – skadeglädjen är ett av behovet påkallat ljus som illuminerar skärgårdens mörka stugor.

I bondesamhället står pessimism pondus och praktisk kunskap ovärderligt högt i kurs. Keps och träningskläder är självfallet sista skriket och ljudet av osnutna ungar på moped rungar på de porösa vägarna. Och visst hör det till att båtarna åker berusat i bukten – laglösheten finner sig väl tillrätta i öarnas värld.

Centralkök förser äldreomsorgen med djupfryst mat. Passagerarbussen skymtar förbi en gång om dagen, butiksbussen två gånger i veckan. Betjäning är bara ett ord bybor har hört i sagor och sägner. Byskolor är mest till för att läggas ner.

Grodor i mossen

Som berättelse är Den dansande ryssen ingalunda innovativ. Boken är beklagligt aningen ojämn, men inte desto mindre underhållande. Romanen är publikvänlig prosa, en berättelseform rätt och slätt av den gamla skolan, inga konstigheter. Men ändå inte mossig, märk väl. Understundom är handlingen och karaktärerna tämligen förutsägbara, lik förbannat gottar Crawford sig i gåtfullhet.

Crawfords språk är inte för högtravande men inte heller för rudimentärt

Handlingen är måhända konstlös, men rösten varmed den förmedlas är en konst i sig. Crawford skärskådar skärgården och samtiden med stilsäkert ironiserande, berättarröstens spydiga ton är rentav smittsam. Sarkasmen är ömsom kall, ömsom varm, inte olikt det växlande sommarklimatet i vårt tusen sjöars land.

Crawfords språk är inte för högtravande men inte heller för rudimentärt. Språket anpassar sig för den lättsamt humoristiska genren och resultatet är en ypperlig balansgång mellan högt och lågt – en inte så illa blandad cocktail.

Ett hyllande långfinger

Såväl den lilla människan som penningsväldets intrång i glesbygden som gud glömde, får en välförtjänt örfil. Jag vädrar också en dos självironi, ty även chefredaktörer får sig en knäpp på näsan. Visst driver Crawford med den enkla människan på landet, men samtidigt skönjer jag en kärleksfull vördnadsbetygelse i texten. Crawford höjer en skål med ena handen och ett långfinger med den andra.

När allt kommer omkring framställs företrädare för marknadens och myndighetens osedligheter i betydligt mörkare dager i denna berättelse om kommunen och kapitalet. Crawford skyr inte heller snusk, han frammanar humor i något så allvarligt som sexuella trakasserier.

Spänningarna mellan män och kvinnor är kännbara. Maskulin toxicitet är ytterligare ett brännande motiv som Crawford skildrar med fördel – ett ämne som, ironi åsido, alltid är värt att tangera då tillfälle ges.

Den yngre urbana generationen överträffar den äldre rurala generationen i manschauvinism. Styrmans mansgriseri bleknar mot den attityd som Waldhoffers naiva och virila hejduk håller. Fidde, som denna larv heter, kan inte hålla sig i skinnet och förstår underligt nog inte innebörden av ett NEJ eller flera.

Tajmingen för bokens utgivning är rätt på fläcken. Den dansande ryssen är en utmärkt ursäkt för att göra uppehåll med den själavånda som pandemin medför. Boken är läglig att lägga sig med på plagen, såvida inte lyxturister skändar – likt nödiga måsar – sommarläsningens heliga frid.