tundra

I den arktiska tundran är det tjäle året runt, blåsigt och kargt. Detsamma kan nästan sägas om diktsamlingen tundra. “En djup tjäle spänner sig i ljudet / under våra skor / här blir ingen gammal” Så lyder inledningsackordet och därefter följer en kärv och vaggande vandring över frusna rötter, författad av en poet med ljusa framtidsutsikter på den finlandssvenska litteraturens hed.

Närpesbördige Rickard Eklund har i första rummet vunnit gehör som dialektmusiker, först i rockbandet Schlagwerk, numera främst som soloartist. Utöver låttexter har Eklund visat fallenhet för att komponera text i poesigenren. År 2016 vann han nämligen första pris för sina dikter i Solveig von Schoultz-tävlingen.

Dessförinnan kan man undra vad som möjligen döljer sig under dikternas lager.

Sent omsider ger bokförlaget Ellips ut Eklunds debutbok, som dock inte förevisar den dialektkonst som han utmärker sig i. Då inställer sig frågan: Kan standardsvenska tundra leva upp till förväntningarna? Dessförinnan kan man undra vad som möjligen döljer sig under dikternas lager.

Solo i karga landskap

Dold under lagren

Under våra jäsande kroppar

Under våra drypande soffdynor

Torpargrund och under permafrost

ligger någons döda fru

eller döende man

ibland barn bevarade

ibland en själv

Med ovanstående uppslagsrikedom ådagalägger Eklund verkligheten och utropar senare: ”Kerguelen! Hur jag önskar Kerguelen för dig!” Jag vet föga om det som lär vara ett av världens mest isolerade ställen, det vill säga Kerguelen. De arktiska miljöerna överlag är för mig främmande, emellertid tror jag mig veta att dikternas omgivande omständigheter ofta speglar det inre landskapet. tundra är inget undantag.

tundra

turmalinöga

ensam någonstans ingenstans

Landskapet är en referensram för det diktuniversum som subjektet utgör. I poesi kan friska minusgrader fungera som livets motpol, därutöver är naturens köldklimat en analogi till mörka eller förträngda känslor samt tillvaro i ensamhet. Ensamhet. Jag uttyder föga otippat ensamhet och rådvillhet i de ansikten som Eklund blottar i ödsligheten.

Mot en fond av naturens likgiltighet finner vi befrielsen. Kanske.

Permafrosten sprider ett vemodsskimmer över diktsamlingens helhet. Trots det mynnar inte dikterna ut i total tröstlöshet. “Kom, slå läger mot havet / med bergen som slöja”, uppmanar diktjaget. Symboliska scenerier må måla upp ödets nyckfullhet i ödsligheten, men samtidigt tillåter den öppna miljön att begrunda bland annat främlingskap i den av människor skapta världen. Mot en fond av naturens likgiltighet finner vi befrielsen. Kanske.

Spår från igår till imorgon

Bokens landskapliga pärm uppträder i grått och vitt med svart pränt. För omslagets grafiska stilrenhet står Emma Strömberg och om det stod i min makt skulle artefakten krönas till Årets vackraste bok. Därtill har Strömberg varsamt garnerat omslaget med hjortspår. Hjortens intassande i tundran är ingalunda av slumpen avgjort; spåren leder ikonotextuellt in till bokens innehåll.

I tundra förekommer hjorten med någotsånär hög frekvens och för det mesta med traditionella konnotationer. “De vädjande hjortögonen. Hjälplöshet.” Förutom isolation och vanmakt fungerar spänningsfältet mellan liv och död som motivgrund. Jag förmår inte bekämpa frestelsen att alludera livets dödsfärd till hjortspåren i snön.

Hjortens spår försvinner med vintern.

Hjorten är en klassisk symbol för förnyelse och vägledning, och med risk för övertolkning fungerar det litterära djuret som ett förbindelseelement mellan den sinnliga världen och den översinnliga världen. Medelst hjorten manövrerar Eklund mästerligt det paradoxala spelet mellan bortkommenhet och riktning. Därtill kretsar diktningen i hög grad kring tidsdimensioner.

Ingen linje är tiden, men en plats där framtiden

sker samtidigt som det förflutna. En väv av linjer.

Vi, bosatta i nyckelpasset, känner oss länkade till

eftervärlden. Myllan under naglar reste hit under

förfäders sulor och genom förvärv blir vi tjänare

åt både förfäder, jord och vatten.

Ekon av förfäderna vandrar i individen. Eklund bevisar sig vara bevandrad i bolleken som heter arv och miljö. På något sätt lyckas Eklund väva ihop frusna mammutar med mänskliga premisser – tidstrådarna finner sin mötesplats i subjektets medvetande. Reflektionerna över länken mellan förgången tid och framtid ackompanjerar diktsamlingens vy och framhäver såväl temat som den melankoliska stämningen.

Trummande och berättande

Innebörden i tundra kan inte entydigt fixeras, men jag skönjer en personlig historia som sträcker sig från början till slut. Bilderna som Eklund målar upp är inte alltid åskådliga, de är snarare stämningsbetonade och sammanfogade utan yttre likheter. Dikterna knyts sålunda ihop med den diffusa stämning som uppstår i dynamiken mellan det konkreta och abstrakta.

driv på, lev lyckligare

driv på som magasin av vapen

driv på över slätter

Sjung som schamaner!

tryck ner riv ner driv an

som gravstenar ur gränslandet skjutna

permafrost palsar pingos kollaps

Inledningsvis trummar Eklund fram orden som om han vore i besittning av en shamantrumma. Bland annat allitterationer och upprepningar skapar en rytm att njuta av. Halvvägs in i boken antar Eklund en mer berättande och mustig stil, och inkluderar trots allt en smula dialekt.

Ja slår satan i häl de om et spyr åt sietän, Panni. Å du byöv itt tro att vi buri ring et in taxi åt de! Vi lömnar de vör straandän om et slåcknar.

Verket verkar göra anspråk på att utgöra en sammanhängande helhet, emellertid är tundra inte på långa vägar en fokuserad samling dikter. Diktsamlingen är en mångskiftande turmalinkristall, det vill säga en liten robust smyckessten, som hade mått bra av lite slipning. Jag tror nämligen att tundra skulle löpa smidigare utan skiften mellan olika litterära stilar. Jag anser att Eklund kommer till rätta via schamantrummans enigmatiska pulsslag.

Diktsamlingen är en mångskiftande turmalinkristall, det vill säga en liten robust smyckessten, som hade mått bra av lite slipning.

Först har jag svårt att engagera mig i det ojämna landskapet, men efter ett antal läsningar tinar jag för tundra. Eklund förmår ändå i det stora hela utkristallisera en trollbindande syn på människans existentiella villkor med nästintill aforistiskt klangbotten.

Lever tundra upp till förväntningarna? Är verket i klass med dialektrockarens musikaliska alster? Trots diktens och musikens släktskap rör det sig om två olika konstarter och därför bör de inte ställas sida vid sida för jämförande värdering. Rickard Eklund sällar sig till en skara som excellerar i såväl sång som dikt.