Vart längtar min fot. Om Barbro Lindgrens författarskap

Den prisbelönta barnboksförfattaren Barbro Lindgren har förärats en gedigen studie. Här tecknas konturerna av ett högt älskat författarskap i den läckra författarbiografin Vart längtar min fot. Om Barbro Lindgrens författarskap.

Raden av välkända gestalter ringlar lång genom Barbro Lindgrens breda och originella författarskap. Sparveln, ”Barbro”, Max, Vilda bebin, Benny, Loranga – Inte för intet är hon den enda nordiska mottagaren av världens främsta barnlitterära pris, ALMA-priset, instiftat 2002 till Astrid Lindgrens minne.

Priset tillföll Barbro Lindgren 2014 med motiveringen: ”Barbro Lindgren är en litterär nydanare. Hon har med språklig djärvhet och psykologisk nyansrikedom förnyat inte bara bilderboken för de allra minsta utan också den absurda prosaberättelsen, den existentiella barndikten och den realistiska ungdomsskildringen. Med absolut gehör gestaltar hon såväl ljusa lyckoögonblick och lekfulla upptåg som livets gåtfullhet och dödens närhet.”

Barbro Lindgren är känd för att inte väja för något i sina litterära verk.

Barbro Lindgren är känd för att inte väja för något i sina litterära verk. Som författarpersona framstår hon som något av en tant tvärtom. Det märks i den minnesvärda glimten, fångad på film, där hon får samtalet om att hon vunnit världens största barnlitteraturpris, men fnyser bort detta med att komma till finrummet och ta emot priset. Samma egensinniga hållning som genomsyrar böckerna är karakteristisk för hennes förhållningssätt till kulturscenen.

Petroleumgrön och orange

En som följt Lindgrens författarskap, från dess avstamp i den vardagsrealistiska fåran 1965 med Mattias sommar till de allra senaste alstren, är professor emeritus i barnlitteratur Ulf Boëthius. Han satt också i ALMA-juryn då Lindgren fick priset.

Han gör nu stordåd genom att teckna konturerna av ett viktigt och egensinnigt, brett och högst älskat författarskap i den läckra och lättillgängliga författarbiografin Vart längtar min fot. Om Barbro Lindgrens författarskap.

…utsökt petroleumgrön färg på både pärm och försättsblad, mot vacker klarorange bindning…

Som många andra barnlitteraturstudier ingår denna i Svenska barnboksinstitutets serie, som nummer 151. En blick på listan utkristalliserar det barnlitterära fältets milstolpar, där Barbro Lindgren är en central aktör. Boken utkommer på Makadam, välkänt för sina sobra böcker, här utsökt petroleumgrön färg på både pärm och försättsblad, mot vacker klarorange bindning.

Behaglig ciceron

Boëthius väljer ett inventerande grepp för sin kartläggning. Boken fördelar sig på åtta kapitel som täcker olika genrer och delar av författarskapet. Framställningen är rikligt refererande, vilket då böckerna är välbekanta blir aningen slitsamt, men då de är mindre kända, som vuxenromanerna, bidrar mer. En viss rundgång av upprepningar tynger framställningen, men här finns också briljanta partier.

Boëthius går systematiskt till väga och är en behaglig ciceron. Återberättandet avlöses av klargörande kontextualiseringar som placerar Lindgren i relation både till barnlitterära och allmänna litteraturströmningar. Det hörsammar även samtida mottagande där kritikerröster bildar bakgrundskör.

För mycket sockerkaka, heter det om debutboken.

Det är också kritikerkåren som gett stoff till de mest bärande tolkningssammanhangen: vardagsrealismen, crazy-traditionen, fantastiken och absurdismen. Särskilt framträder Lindgrens släktskap med och fäbless för Samuel Beckett, bekant från årets utgivning som inte fått plats i boken, Didi och Gogo väntar på bussen (2021), en djärv bilderboksreplik till I väntan på Godot, istadigt bildberättad av eminenta Anna Höglund.

Kritikerkören är kul att följa. För mycket sockerkaka, heter det om debutboken. Av Lennart Hellsing kallas Barbro Lindgren träffade lättsam med lite ättika i.

Barbro Lindgrens eget liv

Inledningsvis stakar Boëthius ut råmärkena för sin studie. I Ulla-Britta Lagerroths anda erbjuds en författarskapsbiografi, där det skönlitterära verket, inte författarlivet, är viktigast. Enbart bitvis berättas Lindgrens liv, särskilt då hennes skapande starkt influeras av hennes liv och släktingar. Såklart kan en undra vad ett digrare biografiskt grepp skulle ha bjudit på, onekligen är bitarna där morföräldrarna, mostern och morbrodern och andra som starkt påverkat författandet spännande.

Studien erbjuder klangbotten för barnlitteraturens utvecklingsstigar, i ett landskap som hela tiden vill nytt. Boëthius är väl skickad att teckna de sammanhangen. Han drar paralleller och utför ett gediget grundforskningsarbete, med det är grunden lagd för fördjupande forskningsinsatser.

För som det är med många av de stora –  tänk Ulf Stark – är forskningen mager. Om Barbro Lindgren finns Anna-Karin Kriströms De gränslösa böckerna. Allålderslitteratur i Sverige under 1960- och 1970-talen (2006), men heltäckande och fördjupade insatser saknas.

I dialog med tidens konstsyn

Författarskapsbiografin är fri från akademiska hänvisningar, de har skyfflats undan i noterna. Enstaka övergripande teoretiska avstamp ges ändå utrymme. Men i övrigt bromsar Boëthius inför den i nuläget digra barnlitteraturforskning som rört sig i de flesta av de riktningar han ringar in. Till dem hör exempelvis barnlyriken som på senaste tid utforskats allt mer. Han intresserar sig särskilt för berättarperspektiv och visar hur varierat Barbro Lindgren berättar. För att visa hur hon bygger språklig humor blir begreppet kalemburer, som Eichenbaum använde för att beteckna Gogols språklekar, bärande.

Boken driver ingen tes, tvärtom visar den författarskapets böljande rörelser mellan tematik och genrer

Boken driver ingen tes, tvärtom visar den författarskapets böljande rörelser mellan tematik och genrer, mellan målgrupper och modus. Tesliknande är ändå betoningen av hur Lindgren hanterat tvärskivande och biografiskt stoff.

Utmanar synen på barndomen

Summa summarum har ett brett och rikt författarskap, med över hundra böcker på nacken, uppvisat en förnyande kraft som kommer att stå sig länge, med många verk som inom många genrer utgör landmärken för det barnlitterära berättandet.

Lindgren har genomgående utmanat synen på barn och barndom, i olika format. Boëthius läser exempelvis Loranga-sviten som ett inlägg i könsrollsdebatt, som en replik till den nya mannen. Samt visar hur 60-talets crazy och performancekonst fångas upp i barnboken. Bladen brinner, Jättehemligt och Världshemligt knyts till dokumentarismen, dagboksformatet och autofiktionen.

Kapitlet om de mindre bekanta vuxenromanerna visar på konkretism och kroppslighet inte minst i skildringen av den feta flickan Kolossen. Det nakna och djuriska knyts till Birgitta Trotzig. Barbro Lindgren stiger även fram som lyriker, för barn och vuxna samt som visdiktare.

Och att i dagens läge inte kommentera detta med gubbar som vill se ”flickor utan byxor” blir bra klumpigt.

Nyenkelhet, språksolidaritet och konkretism färgar diktandet. Mest känd är Lindgren ändå som stilsäker skildrare av barndepression och psykisk ohälsa, där är hon pionjär. Då Boëthius visar på hennes fäbless för de avvikande lägger han sig väl nära tidens språk då han talar om ”dårarna”, bokens ”dårtema”, ”utvecklingsstörda”. Och att i dagens läge inte kommentera detta med gubbar som vill se ”flickor utan byxor” blir bra klumpigt. Trots de rikliga uppslagen gör det breda anslaget alltså att en djuplodning ställvis fattas.

Bildberättandet som kontrapunkt

För de allra flesta är Barbro Lindgren känd som produktiv och nyskapande bilderboksberättande. Hon har konstutbildning i bagaget och illustrerade sina första böcker själv, i högst naivistisk stil.

Hon har låtit sina söner illustrera och systern som är illustratör har bidragit. Samarbeten med en rad illustratörer, främst Eva Eriksson som står för bildberättandet i de banbrytande Max-böckerna samt Olof Landström, med finlandssvenska rötter, i Benny-böckerna, sticker ut.

Bilderböckerna är åttio till antalet. Det är en hisnande produktion.

Ett stort författarskap ska också rymma denna öppenhet för bildberättande genom olika temperament, bara så uppstår en synergi som skapar stor litteratur.

Bilderböckerna är åttio till antalet. Det är en hisnande produktion. Knappt någon kan ha undgått Max-böckerna som utkommer i ständigt nya upplagor. De var på sin tid revolutionerande genom sitt barnspråkslika anslag, och väckte debatt. Det var något som Lindgren och Eriksson replikerade genom att tillfoga ”vuxenöversättning” i sina pekböcker och ytterligare med att leverera ”den första pekboken för vuxna” Titta Max död! (1991), vid det här laget ett samlarobjekt. Boëthius understryker att Maxböckernas omdebatterade barnspråk påminner starkt om poesi.

Nya perspektiv ännu idag

Boëthius visar uppmärksamt på hur motiv och tematik vandrar mellan genrer och återkommer i omstöpt tappning. Att studien tecknar konturerna för detta växelbruk är dess största behållning. Förutom att författarskapet är djupt drastiskt, modigt nyskapande och humoristiskt svärtat då.

Flera av närläsningarna bjuder på ögonöppnande perspektiv. Analysen av gorillalekar i Nu är vi gorillor leker vi  som bildberättas av Lindgren själv är läcker. Lyhört blottläggs de breda kontaktytorna mellan tidens litterära strömningar, som samspelet med Göteborgskoloristerna. Boëthius har sinne för detaljer som bilddikt, krit-teknik och grön färg.

Trots att Barbro Lindgren aviserat att hon slutat ge ut barnböcker utkommer en strid ström. Bara 2020 utkom hon med hela fyra böcker: pekboken Titta Rödluvan med Aron Landahl, bilderböckerna Hajbarnet med Charlotte Ramel, Juan och Rosa med Eva Eriksson och tankeboken Är detta verkligen stjärnorna. Hennes särställning inom barnlitteraturen är obestridlig. Riktigt roligt blir det då kopplingar görs till Samuel Beckett, Eugene Ionesco, Elsa Grave, Pär Lagerqvist, Elmer Diktonius med flera.

Ett brett register avtäcks

Glömmingeböckerna eller tankeböckerna får avsluta boken. De erbjuder läsefrukter, filosofi, ställningstaganden ”en avklarnad syntes där det ljusa och det mörka får gå hand i hand, i ett självbiografiskt skrivande bortom alla genrer och förklädnader” enligt Boëthius. Lindgren låter det lilla livet blomma ut, en återkommande promenad till ett korvskinn som ligger ute i naturen eller att rädda insekter från drunkningsdöden i vattentunnan växer ut till existentiellt infärgade händelser. Naturtänket har Lindgren förvaltat länge, och förädlat genom åren.

Boëthius säger det bra då han menar att hennes huvudtematik är inget mindre än själva livet.

Barnromanerna om Barnhans som tar sin början i Vems lilla mössa flyger (1987) i Lindgrens egen Milne-liknande levande leksaker-land kantat av en mörknande komik lånar titel till Boëthius biografi. I romanerna återkommer en komisk stegring i leken med akronymen VLMF. Boëthius väljer en av uttolkningarna, det lyriska ”Vart längtar min fot” som titel och nyckel till författarskapet framom det mer melankoliska ”Vad lever man för”.

Det är en kongenial titel som fångar den ständiga längtan, strövtåget bland språkliga uttryck och tematiska vidder, tillika påminner titeln om de många möjligheter till tolkning ett mångskiktat författarskap som Barbro Lindgrens inbjuder till.

Boëthius säger det bra då han menar att hennes huvudtematik är inget mindre än själva livet.

Den som vill får ett helhetsgrepp om Barbro Lindgrens berikande författarskap gör gott i att bekanta sig med Ulf Boëthius imponerande författarskapsbiografi. Inte minst erbjuder boken en exposé över hur rik barnlitteraturen är, i sitt mångsidiga berättande som spränger gränser även inom barnlitteraturens genre. Dessutom struntar den blankt i den godtyckliga gränsen mellan berättandet för barn och för vuxna.