Kistmakarna

Det har på senaste tiden, åtminstone i Sverige, förts en ivrig debatt kring begreppet arbetarlitteratur. Mycket hänger samman med utgivningen av Rasmus Landströms bok Arbetarlitteraturens återkomst.

Jag har inte märkt denna diskussion inom den svenskspråkiga kulturdebatten i Finland. Kanske för att arbetarlitteraturen inte haft en sådan stark ställning här, eller kanske för att kritiken och kulturdebatten inte intresserat sig för denna aspekt inom litteraturen.

Trots att “arbetarlitteratur” är ett mycket problematiskt begrepp, vill jag ändå läsa Robert Åsbackas böcker som goda exempel på vad Landström och Beata Agrell kallar “arbetarlitteraritet”. Då man talar om arbetarlitteraturens återkomst kan man se Åsbacka som en av de främsta representanterna för denna tendens.

Metalitterär skildring

Det fysiska arbetet har gått som en röd tråd genom Åsbackas författarskap. Personerna i hans romaner har för det mesta varit arbetare, ofta tillhörande prekariatet. Samtidigt som arbetet i hans romaner handlat om att konstruera och producera har det också varit fråga om återanvändning och återvinning.

Personerna i hans romaner har för det mesta varit arbetare, ofta tillhörande prekariatet

Parallellt med den realistiska skildringen av arbete och prekära livsvillkor har skildringen fungerat metalitterärt. På samma gång som texten handlat om att till exempel skapa ett perfekt recept på korv, samla skrot till en konstutställning, eller bygga en orgel, har det varit fråga om ett romanbygge. Arbetets, också det konstnärliga och litterära, kollektiva förutsättningar har stått i förgrunden.

Ny konstruktion av gammalt stoff

Det är lätt att hitta bekanta drag från Robert Åsbackas tidigare verk i hans nya roman Kistmakarna, en roman som ännu en gång visar att han är en av våra mest relevanta författare. Redan titeln får en att tänka på hans hyllade bok Orgelbyggaren. Inget fel med det. Det är en av de många saker jag uppskattar hos Åsbacka; hans filosofi om återanvändning av gammalt material i konstruktionen av nya produkter, nya böcker. Det känns fint att känna igen vissa konstruktioner och hur de olika byggstenarna, materialen, passar in i kistbygget.

hans filosofi om återanvändning av gammalt material i konstruktionen av nya produkter, nya böcker

Det finns författare som fyller hundratals sidor utan större substans. Robert Åsbacka är sparsam. Varje ord, varje detalj är viktig för romanens struktur. Texten löper smidigt, dialogen är ledig, men enkelheten är bedräglig. Texten vimlar av intertextualitet och metalitterära grepp. Det finns drag av ett Ikeabygge utan ritningar i kistmakeriet och som läsare får man lista ut hur de olika detaljerna kan fogas samman till en läsakt.

Rörande om död hund

Huvudpersonen, Erik, är författare på dekis. Han bor och arbetar i ett rum han lyckats hyra hos en av arbetarrörelsens rester, föreningen Farkh, Föreningen Arbetarkultur och Historia. Där verkar en grupp luggslitna individer, som haltar fram på olika stödprojekt. De är skärvor av ett krackelerande folkhem.

Ekonomiskt livnär sig Erik främst på arvoden från sitt uppdrag som socialdemokrat i stadens socialnämnd. I väntan på och hoppet om författarpension försöker han skriva ännu en roman, trots brist på optimism och inspiration.

De är skärvor av ett krackelerande folkhem.

Erik söker sig genom sitt romanprojekt, eller med projektet som svepskäl, tillbaka i tiden, till en förlorad ungdomskärlek, ett krossat äktenskap och sin döda hund (också tidigare har Åsbacka skrivit rörande om hundar som dör).

Han återknyter förbindelsen till sin gamla förälskelse, Hanna, som har en del kopplingar till en av de misstänkta för mordet på Palme. Åsbacka glider ledigt fram mellan dessa tidsplan.

Resterna av folkhemmet

Kistmakarna handlar en aning om mordet på Palme och jakten på mördaren, men i högre grad om mordet på socialdemokratin, där gärningsmännen finns bland kanslihussossarna.

Erik, kanske Åsbacka, kommer med en ursinnig kritik av Löfven och dagens socialdemokrati. Må vara, att Farkh och de smått vilsna resterna av folkhemmet inte står för någon större optimistisk utopi, men de får ändå stå för den gemenskap livet bygger på.

I väntan på rivningen startar gruppen en studiecirkel i att bygga sina egna likkistor.

Men, Farkh, denna relativt trygga plats i tillvaron skall rivas, för att ge utrymme för ånära boende. I väntan på rivningen startar gruppen en studiecirkel i att bygga sina egna likkistor.

Att bygga sin egen likkista

Romanens titel är Kistmakarna och inte Kistmakaren. Byggandet är alltså en kollektiv process, en studiecirkel kretsen kring Farkh startar för att få projektpengar. Denna sociala verksamhet står i kontrast till Eriks högst individuella författarskap. Det kan väl ses som att det är i denna konflikt mellan individualism och kollektivism romanens brännpunkt finns.

För vem är det då man bygger sina kistor, vem eller vad är det Åsbacka vill begrava med sin roman?

Egentligen är det i och med kistbygget han blir en del av ett kollektiv. Det är naturligtvis ironiskt att detta sker i något till synes så individuellt som att förbereda sig för döden. Men som det sägs om tarotkortet “Döden”, det kan innebära en återfödelse, en ny början. Erik tvingas ut ur sin ensamma lya och in i en gemenskap, som inte på något vis romantiseras. Man tager vad man haver och tillsammans är det inte som i de socialistiska utopierna, men ändå ett liv innan döden.

Det kan väl ses som att det är i denna konflikt mellan individualism och kollektivism romanens brännpunkt finns.

Eriks romanplaner, som skulle ha handlat om Hanna, mordet på Palme och det förgångna förlorar sin mening och i stället fyller hans kolleger, kistbyggarna, och deras problem hans tankar. Vardagen visar i motsatsen till Socialdemokraternas politik upp en medmänsklig hjälpsamhet, en solidaritet bortom de politiska festtalen.

Utopi eller dystopi

Kistmakarna består av tre delar: Höst, Vinter och Vår. Här finns ingen sommar, som skulle ha inneburit ett lyckligt, romantiskt slut, men att romanen slutar med en vår visar ändå på ett visst hopp. Det finns också ett liv efter folkhemmet och ett liv efter den stora kärleken.

Robert Åsbackas roman slutar inte i en utopi, men inte heller i en dystopi. Den slutar i någonting som liknar gemenskap. Någonting som liknar kärlek. Någonting som är ett liv. Någonting som kanske har med någonting så konkret som en hundvalp att göra.