Flickan i Stenparken. En Mija Wadö-deckare.

Under en längre tid har det funnits en rik uppsjö av svenska, danska, norska och finska författare som skrivit tjocka, realistiska och ofta socialt ställningstagande bestsellers i kategorin thrillers och detektivberättelser. Det finns numera också en österbottnisk och finlandssvensk motsvarighet i Nilla Kjellsdotter, vars namn är en pseudonym.

Författaren är född 1987, bor i Oravais och debuterade 2021 med I rättvisans blod. Nu kommer uppföljningen Flickan i Stenparken, som är första delen av en serie med deckare där Vasapolisen Mija Wadö har huvudrollen. Flickan i Stenparken har utkommit också på finska.

Action och samhällsanalys i samma paket

Den här typen av deckare beskriver ofta sina huvudpersoners personligheter och livsöden rätt noggrant samtidigt som de fokuserar på de mest omtalade brutala brott. De kan ha att göra med familjevåld, sexuella övergrepp, psykiskt och fysiskt svårt skadade och traumatiserade människor, eller de många som antingen lever något slag av dubbelliv eller som har sin existens i utkanterna av välfärdssamhället. Kärlek, sex, makt, generationsproblem, psykiska problem av tredje graden och olika former av missbruk är ofta karaktäristiska inslag i de här romanerna där action och samhällsanalys går hand i hand.

Det är med ganska höga förväntningar som en finlandssvensk läsare öppnar boken.

Nilla Kjellsdotters första Mija Wadö-deckare faller in i den här kategorin av populär litteratur. Det är med ganska höga förväntningar som en finlandssvensk läsare öppnar boken. Jag antar att många blir både imponerade, och även lite besvikna. Jag ska förklara varför.

Berättelsen, som börjar med att en nästan ihjälfrusen och svårt misshandlad ung flicka hittas i Stenparken i ett vinterkallt och grått landskap, startar i ett ganska högt tempo. Ungefär samtidigt hittas det oerhört brutalt ihjälslagna liket av en framstående diabetesforskare som i likhet med sin bror som också är hans kompanjon, lever ett tillbakadraget liv i ett lyxigt egnahemshus ute på landsbygden, nära de blåsiga och isiga havsstränderna.

Skriven för att säljas

Mija Wadö, en kriminalpolis i medelålder, lever också hon på landsbygden. Hon är singel, hon har sin alldeles egna stil. Att hon tuggar på snus är kanske en smula komiskt men motiverat. Hon är uppenbart både tuff och traumatiserad – något vi får veta mera om i slutet av den långa berättelsen.

Hon ingår i ett team i något som i Sverige skulle kallas mordkommissionen. Man märker nästan genast att Nilla Kjellsdotter har varit tvungen att tona ner dialekter, specifikt färgad österbottnisk kommunikation, och att boken ska säljas stort i Sverige och de andra nordiska länderna. Berättelsen och personerna blir nog därför ibland en smula stereotypa, samtidigt som författaren lyckas introducera en hel del specifika personliga drag.

Vi pratar aldrig om att gå på en fika i svenska Österbotten. Sådant låter styltat och onaturligt. De flesta pratar i vardagen lite dialektalt men detta slipas ganska mycket bort i boken. Mija Wadö blir läsaren snart nog nära bekant med och det är lätt att identifiera sig med henne. Hon påminner lite om ensamvargar i amerikanska deckarserier, men till tankesätt och beteende är hon nog så finlandssvensk.

…får mig att tro att hon nog kommer att få en plats bland framgångsrika deckarförfattare.

Nilla Kjellsdotters insikter i modernt familjeliv med alla de svarta, vita och grå nyanser som finns, är helt klart imponerande. Hon är en skicklig berättare, som särskilt mot slutet av boken, där texten löper smart och spännande framåt mot en något oväntad klimax, får mig att tro att hon nog kommer att få en plats bland framgångsrika deckarförfattare.

Själen är österbottnisk

Helt lätt att läsa är utredningen av flera mord och fruktansvärda sexuella övergrepp, pedofili i kvadrat, svek och tortyr, inte. Det blir ganska många blodiga och motbjudande detaljer, men samtidigt ser Nilla Kjellsdotter till att det också finns kontraster av sympati, kärlek och hoppfulla mänskliga känslor av alla slag som gör att det är svårt att lägga ifrån sig boken.

Jag antar att böckerna om Mija Wadö kommer att bli en serie utvecklingsromaner också. Det handlar om mans- och kvinnoroller, skam och passioner, som Mija Wadö och hennes kolleger konfronteras med, och det betyder ju att författaren skildrar människor som växer, går igenom kriser, mognar och får djupare insikter i både sina egna och andras livsöden. Man kan nog säga att detta är en österbottnisk bok i själen och sinnet, som avspeglar hur människor häruppe tänker och känner, ofta med något slag av religiös bakgrund och balansgång mellan gammalt och nytt.

Det är viktigt att sådant som extremt brutala övergrepp och barns svåra livsupplevelser skildras i modern litteratur

Det är viktigt att sådant som extremt brutala övergrepp och barns svåra livsupplevelser skildras i modern litteratur. Detektivromanen som genre passar bra som ram för sådant, eftersom händelser och relationer i dem ställs på sin spets och leder till radikala konsekvenser. Det är nog med stor nyfikenhet åtminstone den här läsaren väntar på att få återvända till Vasatrakten, min egen uppväxtmiljö, för att se vilka intrikata mordgåtor Mija Wadö ställs inför nästa gång.