Spegelgossen

Oscar Parland, som också kom att redigera den kända finlandssvenska modernistförfattaren och brodern Henry Parlands (1908-1930) efterlämnade dikt- och prosaverk, lyckades i tiden med Den förtrollade vägen (1953) och Tjurens år (1962) skapa två säregna barndomsskildringar från det svunna Karelen och Viborg där fokuseringen låg på landskapet, miljön, en stor släktgemenskap och där speciellt fantasins, sagans element ständigt var närvarande.

Den brokiga miljön och de rysk-balttysk-svenskspråkiga släktingarna, med sina fel och brister, bildar på ett paradoxalt sätt trots allt en märklig trygghetsfaktor i pojken Rikis liv mitt i de turbulenta världspolitiska skeendena. Tjuren i Tjurens år blir t.ex. en hotande symbolbild för förändringar, förvandlingar, maktsträvanden och ondska åren kring 1918. Samtidigt lyckas Parland lyriskt-sensibelt belysa en ung människas jagutveckling.

I den nu aktuella postuma barndomsskildringen har Rikis medvetenhet ökat och sexualiteten som hot, hemlighetsfull lockelse och förändring dyker upp. Spegelgossen mognar således intellektuellt och emotionellt, rör sig från oskuldsfullhet till ökad driftsinsikt i sin konfrontation med livets cykliska förlopp.

Tiden är strax efter 1918 och inbördeskriget i en tillvaro där världen rasat ihop på makroplanet och mikroplanet domineras av matriarkat och hierarki.

I förordet konstaterar Oscar Parlands son Oliver Parland att det är fel att uppfatta Den förtrollade vägen och Tjurens år som självbiografier eller memoarer. Det är i stället fråga om fiktion, om delar i en större helhet kanske i Prousts anda, där barndomsskildringen bildar upptakten till något som skulle omfatta en hel epok. Och i Oscar Parlands efterlämnade skrifter finns det utkast till böcker som täcker den fiktiva tidsluckan mellan denna trilogi och romanen Förvandlingar från 1946.

Det specifika med Oscar Parlands berättarteknik är hans förmåga att genom sin emotionella, lyhördhet beskriva stämningar, iakttagelser, sinnesintryck som blir estetiska bilder, uttryck för den inre emotionella turbulensen, att skapa en glidande skala mellan fiktionens realvärld och fantasivärld. Riki pendlar nämligen i sitt existentiella sökande mellan just det starka driftlivet, sexualiteten och dödens närhet i familjekretsen. Stödet från vuxenvärlden har minskat, Riki känner sig ensam, utkastad i mörkret och osäkerheten, förrådd av vuxenvärlden men kompenserar detta med att njutningsfullt iakttaga fiskkampen om tillvaron i akvariet.

Romanen visar på de grymma, romantiskt mytiska dragen i tillvaron som aldrig är entydiga utan alltid innehåller motsättningar. Oscar Parland visar skickligt hur ett barns medvetenhet ökar, hur dikotomierna mellan fakta-fiktion, ondska-godhet, liv-död, kärlek-hat kan suddas ut och kanske småningom i medvetandet bilda grunden för en ny, positivare syn än den som Spegelgossen presenterar.