Detta är inte fiktion: 18 nordiska samtidspoeter

Det råder ett svagt skimmer av vår över den nordiska samtidslyriken. Visserligen existerar dikternas varsamt vinterbonade ordbon – alldeles som vi nordbor – för det mesta i ett slags limbo eller mellanårstid, där kyliga vindpustar varvas med monotona moln. Överallt verkar det i varje fall som om domnade och avtrubbade leder, hjärtan och själar försiktigt börjar vakna till liv, träda fram ur soffpotatismosets utleda träda: ”vi önskar ju att någon ska slita tag i oss/ och faktiskt ha något att säga”, hojtar den danske nutidspoeten Martin Glaz Serup översatt av Lisa Rudebeck.

Om inget annat hjälper ruskar man liv i sig med krävande barnahänder som i Jenny Tunedals diktboningar: ”Ljuset skakar som händer skakar som mjölk.” Eller så gäller det bara att sätta hela världen på fall genom ett skratt. ”Jag skrattar, där andra faller i sömn”, skriver den vederkvickande norske poetprofeten Steinar Opstad, i översättning av Marie Lundquist.

I det nordiska diktlandskapet spökar fortfarande snörika vintrar, men stämningen är ny, skälvande, nyfödd. Till skillnad från tidigare generationer vet inte dagens snuttarbetare, var de kommer att vara, då ”det snöar snart” i Fredrik Nybergs Sverige eller i Saila Susiluotos vargvisor mitt i en eutrofierad förort av Esbo: ”Snön yr in, in i ögonen ylar flingornas stormiga skrik, i varje fönster snäser tevens snöblinda öga.” De trygga vita barndomsjularna har gått vilse i den stränga vintern av mekaniserad snöyra. ”Snart ska strålningen från dagarna också bli för stark”, lyder en av hotbilderna hos norskan Torunn Borge.

Men snarare än en minnesruna över de gångna världarnas väder och vindar handlar det om att återvända till en tid, då årstider och dygn hade klarare gränser. Då det gjordes skillnad mellan natt och dag, svart och snövitt. När människan i Borges diktvärld frenetiskt ”kringgår eller skjuter upp” ”nätternas kraftfält” med sitt elektriska skarpljus, skingras samtidigt vördnaden för nattens oändliga mytiska djup. Och tillsammans med vördnaden för nattmörkret dör också de allra vackraste kvällssagorna, ljuset i slutet.

Lyxigt att vara finländare

Ibland känns det lyxigt att vara finländare. Det är bland annat när man blir bjuden på en så här aptitretande antologi fullspäckad med färsk nordisk lyrik – på de båda inhemska språken. Den svenska versionen av Detta är inte fiktion (på finska Tämä ei ole fiktiota, Teos 2007) tycks visserligen vara inriktad på den läs- och skrivarglada publiken i Sverige, eftersom redaktörerna Oscar Rossi och Tiia Strandén främst beskriver grannlåten av skrivintresse i grannlandet. Men det är i varje fall direkt synd om danskarna, norrmännen och islänningarna, som antagligen får nöja sig den svenska utgåvan.

Fast tyvärr dröjer det väl ännu länge innan antologier som skrivs också läses. Länge tills riksdagens korridorer och frågetimmar fylls av poesins frågetecken: ”varför berättar jag sådant här för dig?”. Eller ”hur beskriva en värld/ som expanderar explosionsartat/ i alla riktningar?” Eller ”är det någon där, som vill ha lite mer våld i kärleken?” Kanske en försynt viskning: ”(Hur lärde vi oss att bli så rädda?”) Eller bara ett försiktigt: ”Hör ni vågorna i världen?”

Nog blir man då ledsen, om politiken förblir blind t.o.m. för de allra vardagligaste självklarheterna, som Glaz Serup tycks spå:

”Politiska beslut påverkar mitt kärleksliv/
liksom politikernas kärleksliv sannolikt påverkar deras politiska beslut/
hade jag närapå skrivit men det är nog naivt”

Om allt stod riktigt rätt till i världen, skulle politikerna stå i riksdagen och prata om det som inte står rätt till i världen. Då kunde de använda Detta är inte fiktion som facit. Då kunde också politiken försöka klä på sig poesins egenart av genomskinlighet, såsom Tunedal eller Opstad beskriver det: ”För världen blir inte förändrad av skönhet/ bara mer genomskinlig”

Att nå upp till kontaktytan

Den nya nordiska lyriken tycks ha tröttnat på att vara trött på allt. Vare sig det gäller politik, fotboll eller sex har samtidspoesin fått nog av att verka livserfaren, lillgammal och uttråkad, på att hålla masken och påstå sig ha sett allt förut. Att inte tänka eftersom alla tankar redan tänkts tidigare.

Saker måste få betyda något igen. Så poesin tar fasta på sin rätt att verka arg, bedrövad eller barnslig. Men också rätten till att glädjas och njuta – ja, t.o.m. bli så hänförd igen, att man som Aki Salmela begeistrat och patetiskt får utropa ”å” lite nu och då. Eller använda ord som ”själ” och ”solros” som Tunedal: ”Jag valde solrosor för storleken och namnet för betydelsen. För var dag blir det allmänna missnöjet tydligare, men inte vem det tillhör.”

Och varje dikt måste få beskriva hur det känns att göra saker för första gången. Att överhuvudtaget k ä n n a något. I den nordiska samtidslyriken finns mycket av det som Johannes Anyuru döper till: ”Dagar då jag/ står med slutna ögon/ och känner efter.” Danskan Mette Moestrup grabbar tag i undanflyktens vinge och kräver en förklaring:

”Svaret var ’bra’, så jag vet inte, hur/
han mår.”

På sätt och vis har nutidspoeterna också tröttnat på sig själva, på att höra sin egen röst: ”Tror du att någon på riktigt talar så här?” frågar Salmela i Peter Mickwitz översättning.

Fast dikterna är fulla med olika kommunikationsmedel – brev och sms, telefoner och internet – är det känsloskalan i att lära sig ”säga”, ”viska”, ”skrika” eller ”sjunga” som är det väsentliga. Dikten vill också våga vara rädd. Att känna hur det känns att bli mamma eller pappa, även om det känns som ”massgravar dödsfabriker” i Glaz Serups poetik: ”något måste vara galet om man sammanliknar det att bli pappa med att bli skjuten i nacken/ nedrullad för en brant på grund av en tillfällig etnisk tillhörighet/ kan man överhuvudtaget säga något sånt?”

Ibland tar samtidslyrikerna till extrema jämförelser för att känna, hur ingenting egentligen kan jämföras med något eller generaliseras utan att ta skada. Men att det samtidigt är omöjligt att låta bli. Kontakten mellan ord och mellan människor går inte att utplåna: ”Ingenting – inte ens ett mycket litet barn – är bara sig självt. Allt är också alltid något annat”, skriver Fredrik Nyberg.

Och visst har det blivit underligt att vara förälder, som Moestrup bekräftar:

”När föräldrar hämtar hem ett barn, och/
mitt är hos sin far. När man går till ro utan sitt barn,/
den oroliga sömnen. När två namn möts på en offentlig/
blankett. Omsorg, som spretar åt olika håll. En övermättnad

av ok poesi. Hellre skit rakt igenom än parfymerade/
pruttar (min röv är en stjärna!).”/

I det kursiva trär Moestrup samtidigt samman gårdagens levnadsregler med nutidens barnträdgårdar: i alfabetisk ordning blandar hon sina egna ord med låneord från en polarresenärs skildring av Grönland:

”Den slumpartade förbindelsen mellan folk,/
vars barn har samma namn. Och folk, som har omkommit i/
dag. Så många fåglar, fåglar, som flyger fåglar som sjunger,/
fågelvingar./

På ett liknande sätt låter Sölvi Björn Sigurðsson Homeros, Laxness, technomusik och fylla mötas på en fullsatt isländsk Kaffibar. Och Nybergs morfar råkar dela samma prosteri och trädgård som Carl von Linnés lärjunge Pehr Osbeck några sekel tidigare. Det är fascinerande att fritt kunna hitta sammanträffanden mellan dikterna i antologin. Att exempelvis märka, att det råkar vara ”så ljust att spindelväven syns” i åtminstone två vitt skiljda diktvärldar i antologin. Till slut kommer man kanske på den hemliga formeln till det jag, vars universum Glaz Serup beskriver: ”Jag är förvirrad lösa bitar rasslar runt i mitt huvud som glasskärvor som rasslar in i en dammsugare”.

Politisk träff med Saarikoski och Lindgren

Att kalla en antologi för något den i n t e är ger den förstås friheten att v a r a något istället, att bejaka något. Alldeles som René Magrittes ”Detta är inte en pipa” inom bildkonsten kryper man på så sätt in under självaste konstens och språkets beskyddande skinn. Att kalla något för ”fiktion” brukar i allmänhet betyda att skylla det för att vara infekterat på något sätt, en förvrängning av sanningen: att det inte existerar. Å andra sidan brukar anklagelserna mot lögner vara högljuddast just, då fiktionen kommer närmast fakta.

Istället för fiktion handlar det om friktion. Om att hitta kontaktytor – texter och tidevarv, konst- och djurarter emellan. Och istället för fackidiotiska fakta handlar det om att undersöka vad som händer när man försöker frakta ord från mun till mun. När 2000-talets poeter stämmer politisk träff med Pentti Saarikoski eller Erik Lindegren, är det inte för att säga definitiva sanningar utan det nutidspoeten Eino Santanen kallar ”verklighetens närmevärde”.

För ett flertal av poeterna i antologin visar sig nutiden som en oavbruten kedja av jordbävningar: hela tiden rasar nya väggar på väggar på väggar och begraver sorger och glädjeämnen, huller om buller. Poesin är ett sätt att gräva fram ens en bråkdel av det som gått förlorat. Ett litet datum kan bli ett bestående minnesmärke som hedrar de 850 människoöden som i oktober 2002 satt instängda på Dubrovkateatern i Moskva. Den stunden finns inetsad i Aki Salmelas ”En timme i S:t Petersburg”, som publicerades första gången i debutsamling 2004 och nu återkommer i antologin.

Det vi kallar verklighet är egentligen färgade nyheter i en liten ruta. Fakta far illa under frakten genom tid, rum och olika munnar, där de smulas sönder till välsmorda ord till nyhetsjournalismens plattityder: ”ingen vet med säkerhet”. Men alla vet vi att ”en kropp är en kropp är en kropp / det finns en mening, en sorg, en glädje” oberoende av nationalitet. Salmela lånar de direkta nyhetssändningarnas format, som snarare påminner om en kapplöpningstävling. Men sekundklockan vid sidan om Salmelas dikt visar, att minuter aldrig är lika långa. Det skulle behövas en ”Kunstkammer”, en samling kuriosa för att föreviga varje liv.

I det vegetativa finns det oföränderliga

Mot nyheternas hektiska framfart ställer sig något som kunde kallas för en vegetativ, botanisk existens, där tidsperspektivet är utdraget och relativiserande. Istället för att ständigt längta bort, väljer den att växa in i kroppen som sin plats i världen. ”Jag har fått denna kroppen / / som plats” skriver norskan Kjersti Bronken Senderud tolkad av Sofia Eriksson.

I det vegetativa återfinns också det som inte ändras med tiden. Det är där Eino Santanen hamnar i sin debutsamling, där stenålderns grottor visar sig ligga bara ett stenkast från år 2006: ”Ni hamnar i den våta, drypande grotta som kallas vänskap, ni vistas en lång tid där.” Ju mindre rum kommunikationen sker i, desto mer pressande och exklusiv tror den sig vara. Här skapas förvillande adjektiv, som gör stenar eller känslor ”ädla” och får dem att vara guld. Det gäller att se komiken: att sätta rummet och hela världsekonomin i gungning genom att skratta.

De långa diktsviterna vägs ofta upp av en inre rytm, ett kortfattat kippande efter andan. Det visar hur snabbt det blir kortslutning i världen mellan tanke och verklighet, vers och verk, det som sägs och det som menas. Ursula Andkjaer Olsens diktexistens talar så långsamt, samtidigt tungt och tunt, att varje ”alltihop” och ”överallt” hinner brytas ned till ”allt/ ihop” och ”över/ allt”, ”ingenting” upplöses till ” ingen/ ting”. Det finns plats för andhämtning mellan varje stavelse, här i Lisa Rudebecks översättning:

”För att vara/
helt exakt/

Gräsarter./

Det är den/
förbindelsen allt/
ihop bygger/
på./

Jag menar.”

Ur gräsets perspektiv börjar många i vardagen förbisedda eller t.o.m. gräsliga ting egentligen se oändligt fascinerande ut. Det är här man gör skillnad mellan olika ”vattenarter” och ”gräsarter” på en hårbotten, där typografiska förändringar som fetstil, kursiv och versal får en enorm tyngd. I likhet med de norska poeterna Kjersti Bronken Senderud och Gunnar Waerness töjer Andkjaer Olsen ut mellanrummet mellan ord och versrader.

Kontakterna och nervsynapserna blir egentligen synliga först när man hotar att bryta kontraktet de bygger på. Det är speciellt dessa ömtåliga, viskande växtextrakt till dikter som ligger i riskzonen att fara illa under frakten från ett språk till ett annat. Det är därför man hajar till när det som på svenska översatts till ”fotknölar” och ”knäskålar” i Andkjaer Olsens dikt ersätts med motsvarigheten till ”strumpeband” och ”knästrumpor” på finska av Jyrki Kiiskinen, som annars är känd för sin lyhördhet som översättare.

Slopa åldersgränserna

Det nordiska diktlandskapet kännetecknas idag av alternativa sätt att andas: små bolag, internet och poesitidskrifter, poeter som inte möts bara på papper utan på barer och festivaler. Antologier är också ett bra sätt att träffas på. Det är antagligen ett bra omen att antologin har lockat till sig en del tidigare opublicerade dikter. Om man vill lyssna på de olika dikterna och språken, får man försöka hitta en samnordisk diktkväll att gå på, för utrymmet i antologin räcker inte till en flerspråkig utgåva, där översättningarna och ursprungstexterna skulle platsas sida vid sida.

De små essäerna som kommer hand i hand med dikterna från varje land är fräscha, visar flera olika synvinklar och tillvägagångssätt när det gäller att tala om dikt. I likhet med de ”individuella annorlundaheter”, som Anna Hallberg använder för att beskriva den svenska samtidspoesin, borde man kunna diskutera dikt på så många olika sätt som det finns diktläsare.

I sin presentation av de finländska bidragen i antologin påpekar Leevi Lehto att den finländska dikten till slut börjat frigöra sig från det sedvanliga sättet att gruppera poesin genom generationsklyftor. Det är på tiden att slopa åldersgränserna inom poesin. Antologins definition av ”ung lyrik” syftar lyckligtvis inte på poeternas ålder utan på debutåret 1996, vilket ger möjlighet till många slumpmässiga kontakter.

Det som hotar att göra det hela alltför isolerat har egentligen också att göra med antologins sätt att betona författarkontakter. Poeterna presenteras nästan utan undantag som författare, översättare,kulturjournalister och lärare i författarskolor.

Om det finns mycket splittring, finns det också större och större helheter. Som dagens kommuner och mer och mer förenta stater flyter nutidsdikterna ihop till diktsviter och större helhetsverk. I och med att antologin ämnar ge plats åt större dikträckor från en och samma samling, blir den gradvisa rörelserna och förvandlingarna inom de olika författarskapen mindre tydliga. Den som kanske lider mest av det korta perspektivet är Susiluoto, som representeras endast av ett urval ur sin debutsamling.

Filter över verkligheten

I det samnordiska poetiska rummet finns det idag plats för både ”underliv” och ”överjag”. Men det finns också något överraskande luckor och tomrum. Anna Hallberg säger sig bli skrämd av hur nytt det är att olika etniska inslagen syns i den svenska poesin. Om den etniska diktkartan i det mångkulturella Sverige fortfarande visar sig vara så full av vita fläckar, hur länge skall det då ta innan Finland får liknande färg som Johannes Anyurus Sverige:

Nere i parken spelar de fotboll/
och chilenare, kurder och somalier/
möts i ett ansiktsuttryck eller ett språk/
lika ärligt framslängt över hustaken/
som skymningen, sandslott i ett glas/
himmel, förlösande, hemlig/
(hemliga färger, hemliga fäder).

Det är inte så många dialekter eller språk som hörs, fastän exempelvis Lars Skinnebach blandar in ett stänk av ”din jylländska dialekt/ som porlar nedför ryggen som blommor/ slängda blan jordens desperados”. Eftersom det alltid ligger något slags filter över vekligheten gäller det att lära känna igen så många av dem som möjligt. Det är just det som sker när Mara Lee pekar på hur små svenska ord som ”vård” och ”våld” råkar låta lika i öronen på en del asiatiska invandrare.

Med ett eko av Joseph Conrads skräck i Mörkrets hjärta ställer sig Lee på tvären mot fotografierna från en hjärttransplantation i Sydafrika år 1967, då en död svart mans levande röda hjärta transplanteras i en vit mans kropp:

”På mitt rum, senare på kvällen, räknar jag antalet döda kroppar som den svenske författaren har använt för att beskriva vad som är god litteratur. Den svarta kroppen, den kvinnliga kroppen och djurets kropp.”

Samtidigt föds en poetik, som motsätter sig tanken, att ett hjärta alltid måste meja ner andra hjärtan för att kunna slå. Anyuru tar till dikten som vapen för att framkalla något liknande: ”dikten den trojanska häst/ som inte rymmer en enda soldat/ men vart och ett av deras/ ansikten”

Kulturklimatförändringen syns kanske långsamt i den nordiska poesins offentliga utrymmen. Men det råder ett tydligt, hoppfullt skimmer av vår över Norden.

************************
Detta är inte fiktion: 18 nordiska samtidspoeter.
Red. Oscar Rossi och Tiia Strandén. Övers. Ralf Andtbacka, Sofia Eriksson, Catharina Gripenberg, Fredrik Hertzberg, Janco Karlsson, Maria Küchen, Marie Lundquist, Peter Mickwitz, Oscar Rossi, Henrik Petersen, Lisa Rudebeck, Marie Silkeberg, John Swedenmark. Söderströms 2007.

Tämä ei ole fiktiota. 18 pohjoismaista nykyrunoilijaa. Övers. Jyrki Kiiskinen, Tapio Koivukari, Päivi Kumpulainen, Kristiina Lähde, Sanna Pitkänen. Teos 2007.

DANMARK: Martin Glaz Serup, Mette Moestrup, Ursula Andkjaer Olsen, Lars Skinnbach;
SVERIGE: Fredrik Nyberg, Mara Lee, Johannes Anyuru, Jenny Tunedal;
ISLAND: Kristín Eiriksdóttir, Sölvi Björn Sigurðsson;
NORGE: Kjersti Bronken Senderud, Steinar Opstad, Torunn Borge, Gunnar Waerness;
FINLAND: Saila Susiluoto, Catharina Gripenberg, Aki Salmela, Eino Santanen.