Vildhavre. Sista brevet till pappa

I sin debutbok Vildhavre. Sista brevet till pappa skriver Otto Gabrielsson att man inte ska recensera relationer, men att han tänker göra ett undantag för sin pappas del.

Brevet är en 220 sidor lång dagbok som omspänner ett drygt år, pappans sista år i livet och tiden genast efter hans bortgång.

Upptakten är ett sista försök att nå kontakt med pappan

Pappan är Jörn Donner och sonen Otto Gabrielsson (f. 1981), född, uppvuxen och bosatt i Sverige och full av besvikelse och bittra känslor för sin pappa. Upptakten är ett sista försök från Gabrielssons sida att nå kontakt med pappan efter ett framträdande på Finlandsinstitutet i Stockholm. Far och son tar en kaffe och sonen säger gråtfärdig att han är ledsen för pappans uttalande i den självbiografiska boken Mammuten (2013), att sonen är ett misstag. Pappan retirerar ett steg men någon egentlig kontakt mellan de två uppstår inte. Ingen försoning, ingen katharsis.

Destruktiva mönster

Vildhavre är en lång, nedgörande recension av en far-sonrelation, eller avsaknaden av relation trots återkommande men sporadiska möten. Nästan varje gång Gabrielsson besöker sin pappa i Finland eller de två träffas i Sverige, blir han besviken. Han jämför sin ställning med de söner som växer upp i samma hem som sin pappa. Men det finns också ett par undantag, en stund på sängkanten när han är tio år, en gemensam måltid i Stockholm.

Oftast blir mötena antiklimax, som när Gabrielsson får ett halvt löfte om att han kan plocka åt sig av böcker hans pappa sorterat ut. Han väljer Henry David Thoreaus Skogsliv i Walden, ett ouppskuret exemplar. Men då ångrar sig pappan. Det är som om sonen gång efter annan börjar hoppas, för att ständigt bli besviken. Brevet-boken är ett sätt att få ett avslut för katt-och-råtta-leken. Det här destruktiva spelet skildrar Gabrielsson skickligt, och läsaren undrar om hans pappa är medveten om vad han håller på med. För läsaren blir det uppenbart i ett tidigt skede.

Vildhavre är befriad från det poserande drag som ofta kännetecknar brevväxlingsböcker. Här finns ingen växling, ingen dialog, det är bokens styrka och svaghet

Det finns många böcker i den här genren, vuxna barn som gör upp med sina föräldrar. Det finns också många som publicerar brevväxlingar – eller snarare planerar hela bokprojekt utgående från en iscensatt brevväxling. Vildhavre är befriad från det poserande drag som ofta kännetecknar brevväxlingsböcker. Här finns ingen växling, ingen dialog och det är både bokens styrka och dess svaghet. Brevet-dagboken är riktad till, inte med.

Äpplet faller inte långt från päronträdet

Att ge ut Vildhavre är inte (enbart) en hämndaktion. Det är ett sätt att mötas på den scen som pappan gjort till sin, offentligheten och litteraturen.

Mellan raderna av ilskna, personliga och principiella fördömanden blottlägger Gabrielsson sin beundran, ja sitt skryt om vem hans pappa är, det är som om han ville eller väntade sig att omvärlden skulle bekräfta faderskapet när pappan är så motspänstig.

Om Gabrielsson är skoningslös mot sin pappa, så är han det lika mycket mot sig själv

Mycket utrymme i brevet upptas av att referera till både muntliga och skriftliga uttalanden av Jörn Donner. Vid sidan av Donnerresonemangen berättar författaren om sin barndom, sin uppväxt, tillkortakommanden, triumfer, sorg och ilska. Han sätter en ära i att vara uppriktig. Han liknar sin pappa, både den provokativa hållningen och faktiskt också delvis stilmässigt – vilket kan ha en förklaring i referenserna till Donners texter och äntrandet av den gemensamma scenen.

Om Gabrielsson är skoningslös mot sin pappa, så är han det lika mycket mot sig själv, han sticker inte under stol med att han har svårt att slutföra projekt, att han är passivt aggressiv och känslosam, att han dricker för mycket och arbetar för lite. För att citera psykologutlåtandet från militäruppbådet (år 2000): ”Kille som lätt ger upp när det tar emot. Passiv fritid. Något grandios i sin framtoning.”

Ifrågasätta eller bekräfta?

En stor förtjänst med Vildhavre är att den ger läsaren en möjlighet att pröva sin inställning till litterär kvalitet: Vill vi att litteraturen ger oss möjligheter att pröva och ompröva våra relationer eller vill vi få vår inställning och våra känslor bekräftade?

Otto Gabrielssons pådrag är massivt och känslomässigt – kanske också moraliskt – övertygande men litterärt och gestaltningsmässigt väl kompakt och ensidigt.

Känslor kan ju inte vara ”rätt” eller ”fel”, de är. Och en recension ska inte ta ställning till de förhållanden och relationer den recenserade boken behandlar.

Vill vi att litteraturen ger oss möjligheter att pröva och ompröva våra relationer eller vill vi få vår inställning och våra känslor bekräftade?

Gabrielsson hade också kunnat välja att förklä personerna, vilket hade gett honom större litterär frihet. Han har ändå valt den dokumentära vägen, kanske för det direkta tilltalets skull, för att ge sin position som ”misstag” synlighet, för att överbevisa sin pappa. För att han tänker att han är mer övertygande då.

Titelns Vildhavre anspelar på en sådd som har skett av misstag och slarv, utan tanke på skörden, fröna sprids lätt och stjäl näring från den odlade havren och andra sädesslag. Det finns en annan, litterär-agrar liknelse, Johannesevangeliets ”Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt.”

Det pekar trots allt framåt.