Vid polcirkeln i Nordnorge, i ett vackert arktiskt landskap, ligger Tromsö. Dit färdas turister för att se norrsken, bonga sjöfåglar, vandra i fjällen, beundra en trekantig kyrka och, inte minst, åka på valsafari.

I detta natursköna landskap har Vilja, den beslutsamma och driftiga protagonisten i Sanna Tahvanainens och Emelie Gårdelers bilderbok Vilja och valen (2022), landat med sin moster. Vilja bryr sig ändå varken om ishavskatedraler eller norrsken, det hon väntar mest på är att se en livslevande val, världens största djurart. Men samma dag som valsafarin är inprickad blåser det upp till storm och Vilja, som kan alla grundläggande fakta om valar, vet vad det betyder. De kraftiga vindarna får sillen att blåsa långt ut i havet med valarna som följeslagare. Och så långa vägar sträcker sig inga valsafarin.

Hjälper mamma till sinnesro

Sanna Tahvanainen som skriver både för vuxna och barn, återkommer i sin femte barnbok till en tematik bekant från sina tidigare barnböcker som Min svarta hund (2019), Dröm om drakar (2016) och Silva och teservisen (2011), nämligen relationen barn-vuxen.

I Min svarta hund tecknar Tahvanainen empatiskt och inkännande hur terapeuten hjälper ett barn att bemästra svåra känslor. I Silva och teservisen är det i sin tur ett barn som hjälper sin mamma att finna sinnesro och lycka i en tillvaro kantad av sjukdom. Vilja och valen skildrar i första hand en nära relation mellan Vilja och moster men i berättelsen figurerar också skeppets kapten Skipper, samt en anonym ung dam. Kärnan i berättelsen är hur Vilja med hjälp av fantasi och list lyckas övervinna en stor besvikelse.

Bilder som böljar likt havet

Tahvanainen har tidigare samarbetat med bland andra Jenny Lucander, en av våra största nutida barnboksillustratörer och prövar nu samarbete med rikssvenska Emelie Gårdeler, även verksam som mönsterdesigner.

Gårdeler har illustrerat fyra bilderböcker med texter av Sofia Hedman där hon bemött tunga, berörande teman som död och livet med en funktionsvariation. Hennes stil är detaljrik och fyllig; djur, natur och naturfenomen målas med mjuka, uttrycksfulla penseldrag.

Med samma inlevelse tar hon sig an den nordnorska miljön där det (val)blå, i skiftande mörka nyanser, dominerar. Havstemat syns i allt från snäckformade handuksturbaner till böljande gardiner och krukväxter som breder ut sig över sidornas kanter.

För läsaren finns det mycket att ta in och läsa av i illustrationerna som växlar mellan drömlika vyer och konkreta situationer

Också föremål, som hotellets badkar där Vilja leker med sin favoritmjukis blåvalen Igor, eller en illustration av en frustrerad och besviken Vilja, är målade i maxistorlek, anspelande på havet och dess gigantiska invånare.

För läsaren finns det mycket att ta in och läsa av i illustrationerna som växlar mellan drömlika vyer och konkreta situationer. Samverkan mellan text och bild fungerar bäst just i skapandet av miljön och sinnesstämningar. Det sker till exemåel då Viljas förväntan övergår till förtvivlan när valsafarin byts ut till en kryssning längs fjorden med skaldjursbuffé som enda höjdpunkt.

Ömsesidigt utbyte av tankar

Tahvanainen är en säker berättare, fenomenal på dialog mellan barn och vuxen där kommunikationen sker på lika villkor. I sina bilderböcker skildrar hon gärna drabbade vuxna – ensamma, psykiskt illamående eller krisande i sina vuxenrelationer – men inte på ett problemorienterat sätt utan med värme och optimism. I Vilja och valen saknas en sådan ”krisande” vuxen, i stället är moster trygg och förstående då det behövs som mest. Här lär sig också barnet och den vuxna av varandra, i ett genuint utbyte av reflexioner och funderingar.

Vilken fin dag vi har haft, säger moster. Tänk att vi fick se norrsken.

Jag tyckte bäst om våfflorna, säger Vilja.

Mmm, säger moster. De var goda. Kan du förresten klura ut varför vårt hotell heter Aurora?

Är det en gåta? I så fall är den jättedålig.

Det är för att norrsken heter Aurora Borealis på latin.

Vet du vad Orcinus Orca är för något? frågar Vilja.

Kan det vara något slags storm? Kanske en orkan?

Det är späckhuggare på latin.

I Tahvanainens berättande utmanas vuxennormativitet på ett fräscht sätt, det vill säga det som inbegriper att den vuxna alltid innehar platsen högst upp i kunskapshierarkin. Denna typ av barnboksberättande där barn och vuxna får insikt i varandras angelägenheter och intressen förespråkas exempelvis av barnboksforskaren Vanessa Joosen som undersökt hur vuxen ålder och vuxna skildras i barnboken. Det är ett relativt outforskat fält inom en litteraturform som huvudsakligen har barnet och barndomen i centrum.

Också vuxna har drömmar

Vilja och valen är skriven i tredje person och textflödet löper i stort sett smidigt. Dialogpartierna hade ändå vunnit på en tydligare markering med exempelvis tankestreck. Nu blir texten stundvis för kompakt och ibland får en stanna upp i läsningen för att veta vem som replikerar vad.

Den anonyma damen står i en pose påminnande om knölvalens då den sträcker sig till språng ovanför vattenytan.

Till skillnad från Tahvanainens tidigare barnböcker där ett barn hjälper en vuxen att övervinna det svåra, eller vice versa, löser Vilja till sist själv sitt problem. Huruvida upplevelsen är dröm eller verklighet får läsaren avgöra. En intressant detalj är en ung dam avtecknad på kajen då kaptenen meddelar att valsafarin är inställd. Den anonyma damen står i en pose påminnande om knölvalens då den sträcker sig till språng ovanför vattenytan. Bredvid kvinnan står en man med en tröstande hand på hennes arm. Några uppslag senare då skaldjursbuffén avnjuts, förverkligar Vilja sin idé ute på däck, med kvinnan närvarande som betraktare.

Stark längtan – fint synkad i text och bild – är, förefaller budskapet, inte bara förbehållen barn.