Om du möter en björn

I bilderboken förenas tre barnboksmakare, två från Finland, en från Danmark. Texten är skriven av Malin Kivelä och danska Martin Glaz Serup samt illustrerad av Linda Bondestam. Slutresultatet är icke oväntat en förträfflig bilderbok, Om du möter en björn.

Det föreligger något nervkittlande i föreställningen att möta en björn i skogen. Oddsen för detta är visserligen försvinnande små, men tanken på att det skulle kunna hända ger utan tvekan gåshud. Särskilt i stunder då en sitter där, hukad över blåbärsriset, och det knakar till någonstans. Det skrämmande och livsfarliga har ju en tendens att egga fantasin, kanske till och med få den att galoppera i väg.

Det här osannolika mötet mellan människa och björn har inspirerat barndiktare i långa tider, till exempel Alice Tegnér som skaldat om mors lilla Olle eller sångleken Björnen sover som går ut på att passa sig för björnen. Ordspråket ”Väck inte den björn som sover” handlar likaledes om att inte störa någon som kan bli besvärlig.

Bondestam och Kivelä

Bilderboken Om du möter en björn tar språng i denna spänningsfyllda föreställning. Den ger konkreta råd för hur en ska agera om en björn, i strid med alla sannolikhetskalkyler, skulle komma lufsande emot i skogen.

I boken förenas tre barnboksmakare, två från Finland, en från Danmark. Texten är skriven av Malin Kivelä och danska Martin Glaz Serup, bägge etablerade författare i sina respektive hemländer.

Textens uppriktiga och smarta du-tilltal spelar vidare optimalt samman med de finurliga illustrationerna

Illustrationerna är gjorda av Linda Bondestam, tidigare i år nominerad för Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2021 för boken Mitt bottenliv – av en ensam axolotl. Trots den något ovanliga samarbetsformen med två författare och en illustratör är Om du möter en björn inget annat än en förträfflig bilderbok som överraskar och roar.

Textens uppriktiga och smarta du-tilltal spelar vidare optimalt samman med de finurliga illustrationerna där ett barn och en björn försöker finna en gemensam ton i skogen.

Keps och kängor

Redan på sidan som föregår titelbladet avslöjas berättelsens premisser. Barnet, ändamålsenligt klätt i keps och kängor och försett med en stor ryggsäck och bärkorg, står och studerar en välkommen-skylt med en karta och info om arter som påträffas i området. Det handlar med andra ord om en liten individ som är stor (och käck) nog att på egen hand ta sig an de märkvärdigheter som kan lura på en i skogen.

I den här berättelsen är de vuxna således avlägsnade redan innan äventyret börjar. Berättelsens upptakt anspelar därmed på den typ av barnlitteratur som uppstår på 1900-talet och som betonar det kompetenta barnet och dess rätt att utforska och lära sig själv.

Rosa tuggummi som skär

Då berättelsen tar vid har barnet redan hunnit vada i bäcken, plocka och äta blåbär, vifta undan en bisvärm och lätta på trycket bakom ett träd. Allt detta illustreras på ett och samma uppslag där barnets färggranna kläder, korg och rosa tuggummi skär fint av mot de olika nyanserna av grönt, blått och turkost som markerar skogen.

Bondestam gestaltar denna konstellation, det vill säga människa vs. natur, stilrent och skickligt med en teknik av målade illustrationer. Den som är bekant med illustratörens stil känner igen det Bondestamska uttrycket, men samtidigt ger tekniken med de mjuka och fylliga konturerna ett intryck av något nytt och originellt. På detta första uppslag träder också berättarna in genom att ställa den pulshöjande frågan: ”Vad ska du göra om du möter en björn?”

Kanske kan de absurda inslagen där barnet och björnen tar en tupplur sida vid sida också läsas som en ironisk udd

På sidan som följer inleds ett äventyr genom skog och mark där barnet och björnen möter varandra i olika situationer, de flesta av det mer absurda slaget. För vitsen med den här boken är inte att uppmuntra till närkontakt med en björn utan att förhålla sig till björnar som de vilda djur de är. I skogen är det björnens villkor som gäller.

Kanske kan de absurda inslagen där barnet och björnen tar en tupplur sida vid sida också läsas som en ironisk udd riktad mot de reaktioner som vanligtvis väcks vid åsynen av ”gosiga” björnvideon på sociala medier.

Förtjusande torrhumor

Berättarna vänder sig direkt till läsaren genom att på varje sida presentera en rekommendation eller ett tips där sakliga konstateranden varvas med vitsiga påståenden. För att understryka att det ändå finns ett allvar här åtföljs varje tips av en argumentation som tydliggör varför det lönar sig att agera på ett visst sätt.

Till en början jämförs människans och björnens olika förmågor. Berättarduon påpekar att det varken lönar sig att springa ifrån björnen eller klättra upp i ett träd eftersom björnen är bättre på bägge. Däremot besitter människan vissa förmågor som inte ens björnar rår på: ”… du kan ju spela lite på din pekplatta, för det kan du nog bättre än björnen. Och du kan rita en björn. För det är du säkert skickligare på än björnen. Det flesta björnar ritar inte så bra. Varken björnar eller andra saker.”

Vilda djur och människan

Den förtjusande torrhumorn ljuder välbekant från Kiveläs tidigare barnböcker så som Bröderna Pixon och TV:ns hemtrevliga sken och Den ofantliga Rosabel. Det är en form av humor som löper smidigt och snyggt genom hela texten. Gestaltningen av interaktioner, och ibland kollisioner mellan barnet och björnen, är likaså lyckad och förmedlas med en stor dos humor av Bondestam. Hon har i flera tidigare böcker gett prov på att hon är fenomenal på att teckna djur. Vare sig det handlar om fåglar (Boggan och Kyösti Kekkonen), fantasidjur (Djur som ingen sett utom vi) eller i det här fallet björnar, lyckas hon gestalta djuren med en helt egen palett av känslouttryck och attityder.

Vad denna bilderbok framförallt förmår, är att ge perspektiv åt förhållandet människa och djur

Vad denna bilderbok framförallt förmår, är att ge perspektiv åt förhållandet människa och djur. Punkt för punkt förklarar berättarna kunnigt hur björnen agerar utifrån sina instinkter snarare än ur något slag av antropomorf drift. Därmed punkteras även ett påstående som vi ofta tyr oss till när det gäller vilda djur, nämligen att de skulle vara lika rädda för oss som vi för dem. Så är det inte. Snarare handlar det om impulser som det inte är värt att locka fram.