Lumpänglar

I Annika Åmans debutroman Lumpänglar förflyttar vi oss till 1920-talet och till en textilfabrik i Oravais. Dit kommer Alma, som en tidig morgon i smyg för sin pappa och sina bröder har lämnat hemmet, och tänker arbeta tills hon har pengar att resa till Amerika.

Hon bosätter sig i arbetarlängan Sarinelund, visar genast direktören hur bestämd hon är, och får många vänner bland de arbetande kvinnorna, som överlag är nöjda över att tjäna egna pengar. Det här är också en erotiskt mycket friare och mer stimulerande miljö än den på hemgårdarna.

Ilskna tankar blir vackra blommönster

”Två spadatag från hälviti”, är hur en av kvinnorna presenterar arbetsplatsen för Alma. Läsaren förställer sig på det här stadiet att vad som väntar är en mardrömsbeskrivning i stil med Lilas korta tid på korvfabriken i Elena Ferrantes Min fantastiska väninna. Långt därifrån. Kvinnorna verkar trivas förvånansvärt bra med arbetet, i en tid när arbetsskyddet samtidigt är så obefintligt att det är lätt att fastna med kjoltyget och åka in i maskinen.

Det berättar en av arbetskamraterna när Alma börjar att är något som nyligen har hänt. Tragedier som denna klarar boken av på ett par rader; man föreställer sig att personerna på motsvarande sätt tänker på dem ett par sekunder, sedan fortsätter de med den skyddande jargongen. Alma låter sina ilskna tankar över utnyttjande män och borgare bli till vackra blommönster.

En orolig dissident

Småningom träffar Alma Gunnar, en duktig och sympatisk man med ett oroligt inre, och blir snart kär i honom nästan lika mycket som han blir i henne. Gunnars föräldrar blev båda arkebuserade av de vita under oklara omständigheter under inbördeskriget åtta år tidigare, något Gunnar har föresatt sig att reda ut. Han ska på egen hand hitta den skyldige.

Gunnars planer är glasklara, problemet är att han aldrig kan hålla sig lugn när han blir provocerad, hur löjlig provokationen än är. Den här sidan hos honom utnyttjar både polisen och hans andra ovänner.

Efter att Alma och Gunnar haft sex försvinner han spårlöst. Samtidigt har Almas Amerikapengar försvunnit, och Gunnars fiender sprider ut att det är han som tagit dem. Vilket det senare kommer att visa sig att han inte har, något Alma (och läsaren) knappast heller har trott.

Strategisk respekt för kvinnor

Som en till hälften passionerad och till hälften pragmatisk livslösning väljer Alma som livspartner vävmästaren Wallenius, som kommer från det lite modernare Sverige och som till en början verkar mycket progressiv. Kvinnor ska hedras och man ska lyssna på dem; läsaren förstår ganska snart att det här är en strategi för att de ska älska honom.

I ett av de intressantaste avsnitten i boken visar hon hur långt från högerns och extremhögerns hennes världsbild ligger.

Alma föder två barn och får en dyr ring, bröllopet vill Wallenius ändå att ska bli senare. Hans motivering är att hans mor som håller på att tillfriskna från tuberkulos ska hinna göra det helt. Något stämmer inte, inser Alma, som trivs med sitt välstånd samtidigt som hon sörjer över att väninnorna nu upplever en distans till henne.

I grunden har Alma inget behov av att vara förnäm. I ett av de intressantaste avsnitten i boken visar hon hur långt från högerns och extremhögerns hennes världsbild ligger. Diskussionen om huruvida fascister ska få fortplanta sig är originell.

Tjockt med sirap

Författaren är skicklig på att uttrycka sig språkligt. Allra mest då hon inte anstränger sig för mycket, som i beskrivningen av Almas blivande make:

Hans mun var så förvånansvärt lugn, tänkte Alma. Också hans kyssar var på något vis så sansade och korrekta.

Andra gånger blir hennes känslohyperboler tröttsamma. Virtuosa men halvhjärtade:

Att hålla en dollarsedel i handen var ungefär lika stort som att känna ett ofött barns rörelser i sin mammas livmoder, tänkte Alma.

De avsnitt som handlar om Almas och Gunnars romans är fulla av uttryck som verkar vara hämtade direkt ur tidens triviallitteratur för kvinnor. Åman brer på sirapen tjockt:

Alma såg hans brunbrända hud och hans bultande halspulsåder under skjortkragen. Hans doft, hon måste hålla sig borta från den, den kunde få henne att tappa både fotfästet och förståndet.

Då texten flyttar över till den kaotiske revolutionären Gunnars medvetandeström blir det om möjligt ännu mer patetiskt:

Hon hade en djupblå kjol på sig och Gunnar tänkte att om man fick välja hur man skulle dö när den dagen var kommen, så kunde man väl få drunkna under det kjoltyget?

Personer möter typer

Ju närmare slutet man kommer desto mer visar det sig att boken är tänkt att vara en melodram, och som sådan är den skickligt skriven. Tragedin som i slutet drabbar Alma och hennes familj är inte långsökt, romantekniskt blir den just den motpol som behövs till det hurtfriska tonfallet i början.

En del av personerna är ändå ganska typifierade. Som tema finns här den klassiska dikotomin mellan romantikern och de praktiske borgarmannen och kvinnan som försöker välja mellan dem. Dilemmat existerar i högsta grad i verkligheten, men åtminstone Gunnar blir för mig aldrig helt levande som person. Gestaltningen av honom är för svag i jämförelse med den enormt passionerade natur det talas om att han har.

Vävmästaren Wallenius däremot blir emellanåt starkt levande, som i en av bokens bästa scener där han har skaffat ett piano och ska lysa inför familjen. Dråpligt är ordet (=roligt med ett element av dråp).

Berättelsen var tidigare pjäs

Åman går i den beklagliga fällan att inte utarbeta de karaktärer som hon själv skapar men uppenbarligen inte tycker om. Det värsta exemplet är direktörssonen Ivar som inte säger annat än de idiotier läsaren från början vet och väntar sig att han kommer att säga. Han finns i verkligheten, inte minst i vår tid. Men romanformen ger möjlighet att skapa en större komplikation hos en person som alla känner igen och som beter sig som en kliché. Det är kanske rentav ett av de viktigaste syftena med romanformen.

Enligt innerfliken har författaren innan hon skrev romanen regisserat berättelsen i form av två pjäser. Det är många element som gör att personer på en scen kan bli levande, men för att de ska bli det i en roman behövs en annan sorts gestaltning. Författaren är på god väg, tänker jag långa stunder under läsningen.