Efter stormen i Tshikapa

Efter stormen i Tshikapa är en brännande angelägen bok. Inledningsvis irriterar jag mig därför på de anspråkslösa medel Patricia Bruun nöjer sig med i sin skildring av biståndsarbete i Kongo-Kinshasa. Varför är det här inte en bildsatt rapportbok eller ett flersidigt reportage i Helsingin Sanomat, frågar jag mig. Att Bruun som tidigare journalist med utbildning som sjukskötare och förstahandserfarenhet av biståndsarbete har kunskap och kapacitet att göra mer av sitt stoff råder det nämligen inget tvivel om. Det dröjer dock inte särskilt länge förrän tankarna kring allt boken kunde ha blivit ger vika för styrkan i det den de facto är.

”En berättelse från Kongo-Kinshasa” lyder bokens undertitel, och det är berättelsen Bruun förlitar sig på. Det är i ord hon tecknar det ineffektiva biståndsmaskineriet och den notoriskt oöverskådliga verklighet som vecklar ut sig i Kongodeltat, formad av en mörk kolonial historia och en föränderlig men tillsynes aldrig sinande kamp om oerhörda naturresurser som föder fattigdom, ojämlikhet och korruption. I dagens allt översvämmande bildflöde framstår Bruuns tillit till orden som en både effektfull och viktig motvikt.

Ur berättelsen växer en svåretiketterad blandning av reseskildring, rapportbok, spännings- och utvecklingsroman

Ur Bruuns berättelse växer en svåretiketterad blandning av reseskildring, rapportbok, spännings- och utvecklingsroman. Boken ställer läsaren inför en textuell väv som i sin oförutsägbarhet speglar den värld jagberättaren i boken möter. Teoretiskt sett välutrustad med förberedande kurser, gedigna historiska och medicinska kunskaper, myggnät och mobil konfronteras hon med en verklighet där mobilnätet brister, vatten är en lyxvara och resurserna styrs av konjunkturer ovan och bortom de reella behoven.

Också betraktarens blick är förankrad i en kropp

Ovissheten är huvudpersonens ständiga följeslagare. Vad är det de egentligen säger i den andra änden av den knastrande telefonledningen när hon sitter i stadskontoret och ringer runt till olika delar av landet i jakt på eventuella epidemier? Hurudan och hur långvarig ska hjälpinsatsen efter den förödande stormen i Tshikapa bli? Vad syftar arbetet egentligen till? Vart är bilen hon sitter i på väg? Vad är målet, i det stora och i det lilla?

Bruuns huvudperson är ingen superhjälte. Hon är för det mesta hungrig, törstig och trött. Hon längtar efter en toalett och hon längtar hem. Att hon har ett annat hem att längta till är förstås en lyx. Hennes kamp med omständigheterna kan tyckas futtig i jämförelse med den kamp som människorna hon möter för. Att befinna sig milslångt ifrån den egna bekvämlighetszonen och tvingas arbeta under resursbrist är förstås inte fullt så illa som att ha förlorat sitt hus, sin huvudsvål eller sitt ben i en storm.

Skildringen av svårigheterna i huvudpersonens belägenhet förtar inte vidden av den nöd hon möter

Men i Bruuns berättelse förtar inte skildringen av svårigheterna i huvudpersonens belägenhet vidden av den nöd hon möter. Istället ger den kropp åt bokens blick. Bokstavligen, eftersom Bruuns sakligt registrerande berättande ofta uppehåller sig vid kroppen, låter mörk urin tala om törst och plötslig smak för majonnäs om näringsbrist. Genom att förankra blicken i det kroppsliga pekar Bruun på en grundläggande nivå av existensen som effektivt grumlar gränsen mellan hjälpare och behövande.

Ekon av andra västerlänningars besök

Skildringen av huvudpersonens vistelse i Kongo-Kinshasa ekar av berättelser om andra västerlänningar som sökt sig till Kongodelat. Med upptäckaren Henry Morton Stanley och den svenska missionären Edvard Vilhelm Sjöblom gör Bruun nedslag i historien och tecknar en bild av biståndet som en arvtagare till kolonialismen: där andra förr jagat rikedomar jagar biståndet sjukdomar. Huvudpersonen och hennes ambitioner är obönhörligen knutna till ett förflutet som förpliktigar, men också fortlever i nuet.

Bilden av biståndet som en arvtagare till kolonialismen: där andra förr jagat rikedomar jagar biståndet sjukdomar

Genom två av patienterna huvudpersonen vårdar i Tshikapa, den gamle läraren papa Katata och pojken Akuda Makala, frammanar Bruun inifrånperspektiv såväl på stormens förödande verkan som på sårbarheten i ett samhälle styrt av diamantuppköpare och kryddar det hela med lite pusseldeckarelement. Här blir boken som mest fiktiv, men tyvärr också aningen konventionell. Att det är just en gammal man och en ung pojke som ges ansikten och får symbolisera visdom och hopp känns lite tradigt, i synnerhet som de omges av fascinerande kvinnor som inte blir mer än statister. Jag hade gärna lärt känna papa Katatas handlingskraftiga fru som bär sin man hela den långa vägen till sjukhuset och Akudas mamma som oförtrutet, dag efter dag kokar mat och tvättar tvätt utanför sjukhuset.

Flörten med det fiktiva är det dock inget fel i. En av de stora förtjänsterna med Bruuns bok är hur fakta och fiktion, då och nu, förväntan och realitet tillåts nötas och mötas på ett sätt som demonstrerar berättelsens enastående förmåga att både binda samman tillsynes disparata element och synliggöra det splittrade och komplexa i tillvaron.