Patricia Rodas är en spännande ny lyrikerbekantskap som i sin debutsamling 12 monologer på ett både personligt och intertextuellt sätt skapar rytmiska, visuella dikter som betydelsemässigt både fungerar rakt ut med ett direkt tilltal men också fylls av mystik och ambivalens.

Författarnas Andelslag, som gett ut diktsamlingen, berättar ingenting i innerflikarna eller på bakpärmen om vem författaren egentligen är och om detta är hennes debutsamling. Jag antar att denna spännande diktsamling är Patricia Rodas debutverk och att hon är den fotograf som bland annat medverkat i kulturtidskriften Pajazzo.

Vare därmed hur som helst. Dikterna talar i alla fall sitt starka och tydliga språk, dels som pastischer på den finlandssvenska lyrikmodernismen eller parodier på vissa klichéuttryck men också som mycket självständiga, sensuellt laddade uttryck för det egna jaget, dess gränser och utvidgningar av identiteten:

”jag ska kasta mitt gentingbo på väggen
reta dom jävlarna
låta gaddarna tala
drottning och drönare
blandat med sammetslen honung
det är dags nu

jag står i solsken
med hängande armar
jag skyddar mig inte längre för ljuset
(albino,
ditt gömställe är funnet)
med honung rinnande från armhålorna
och getingar troget snurrande runt
mitt universum
låter jag sötman drypa nedåt
vems tungor talar nu?
abcde
måttet är rågat
jag klär av mig
en efter en
skördetiden är nära

Diktsamlingens 12 monologer som oftast riktar sig till ett du, men mot slutet också talar om han, hon, bygger dessutom upp en kroppslighet och rumslig närhet både i visuellt laddade metaforer och genom ordval: rosenröd/kastar jag mig i famn/till du är där/jag är/kropp i kommunikativt manér. Och då dessutom diktsamlingen försetts med en typografiskt dramatisk röd linje som löper längs med sidorna i nedre kanten, emellanåt bryts av, blir tunnare, tjocknar till, är rak, darrig, bågformad eller formar sig till något figurlikt på själva pärmen ökar det kommunikativa elementet ytterligare.

Också andra typografiska element ingår i diktsamlingen och blir en del av dikternas betydelseplan. Här finns en dikt där versraderna är tätt hopklämda eller där en strof ser ut som en bägare.

Litet edithsödergransk stämning blir det i dikten om dikotomierna aktivt-passivt: vi äter av samma kaka/fast aldrig samtidigt/du är sufflören i dramat/ jag är manuset som aldrig skrevs/ jag vill prata presens med dig/ jag är geväret vid din bringa/och du/vådaskottet i min kropp, jag är tungspetsen/du metallen/fortfarande i presens.

Det är hela tiden fråga om ett jags kamp och önskan om en dialog med ett du och samtidigt en rädsla för att inte bli sedd eller hörd, och en häftig sorg över att detta du egentligen inte har en aning om de häftiga emotioner som finns inne i diktarens jagperson.

Dela artikeln: