Tiarnia I-III

Pentti Saarikoski (1937-1983) förtjänar att ständigt bli framtagen på nytt. Han står i vissa avseenden som en representant för sin generations politiska diktning, och kunde av den orsaken lätt bli förbisedd av senare tiders läsare som förknippar honom med det numera fallna Sovjetimperiet.

Där många på 1960- och 70-talet skrev en programdikt som knappast någon idag är intresserad av att läsa, förblir Saarikoskis vision av världens gemenskaper intressant. Han var den sortens tänkande vänstermänniska som ingen vänster- eller annan diktatur någonsin kunde tolerera. På ett ställe konstaterar han att människan liksom alla arter är hierarkisk, men samtidigt är den enda arten som kan försöka avskaffa hierarkierna.

Tiarnia-trilogin kom till på ön Tjörn i Bohuslän, där diktaren tillbringade sina sista år tillsammans med sin sista hustru Mia Berner. Hon översatte böckerna som på svenska heter Dansgolvet på berget (Tanssilattia vuorella, 1977), Spela upp till dans (Tanssiinkutsu, 1980) och Den dunkles danser (Hämärän tanssit, 1983). Hennes version har ett h i titeln, Thiarnia.

Diktaren drack från morgon till kväll och inte bara visste att han snart skulle dö, utan hade bestämt att han skulle bli exakt 46. Nämligen lika gammal som Eino Leino blev. Under den här tiden skapade han en fascinerande, nästan plågsamt vacker poesi där inte ett enda ord känns som om det skulle ha hoppat ut i fyllan.

Saarikoski förstod svenska bra även om han inte talade det helt obehindrat

Saarikoski förstod svenska bra även om han inte talade det helt obehindrat, och Berner kunde en del finska. I ett sådant fall kan man tycka att en översättning kommer så nära den ideala som det är möjligt, och att det behövs en stark motivering för att, som Oscar Rossi nu har gjort, göra en nytolkning. En kan vara att skapa en tidsenlig översättning; i det här fallet har det dock bara gått några årtionden. En kan vara att den första översättningen, som i det här fallet, är gjord i Sverige, och man vill göra en som riktar sig mer specifikt till läsare i Finland. Eller så gör man det för att man tycker det berikar ett verk att det finns flera översättningar av det.

Den här sista motiveringen är tydligt den som har drivit Rossi. Han säger sig också ha valt att ta reda på så lite om Saarikoskis biografi som möjligt, för att istället utgå helt från texten. Om man som jag älskar att läsa översättningar av samma verk, har man i det här fallet alltså möjlighet att jämföra en ateljékritikeröversättning med en annan som har en så motsatt utgångspunkt som det går.

En text som får störas

Dagspolitiken är i Tiarnia-fasen inte lika central som i vissa av Saarikoskis tidigare verk. Här talar en döende, originell individ som ser det patetiska i konflikter som media beskriver som stora. Det privata är inte bara politiskt, som jargongen under den här ”medvetna” epoken löd, den egna kroppen är lika stor och lika viktig som världen. I alla fall om man är en storslagen bråkig diktare som både älskar och hatar sig själv (Där inte annat nämns är citaten på svenska ur Rossis översättning):

Jag har anklagats för/ att inte ta hänsyn till fakta/ som om jag inte var ett faktum/också det faktiska har en rangordning

Det här är ett mycket demokratiskt sätt att se inte bara på människorna, utan också på texten

Ett av mina favoritställen hos Saarikoski finns i trilogin:

stör vi dig donar du bok
jag donar bok sätt er ner
inte vill vi störa
den som skriver ska visst störas
eller så blir det en dålig bok

Det här är ett mycket demokratiskt sätt att se inte bara på människorna, utan på texten; en text som inte får störas vore en som stänger ute element som vill in i den. De här raderna avskaffar också tillfälligt all ensamhet som finns.

Dansgolvet, labyrinten, språken som vandrar

Dansgolvet i titeln är halvt metaforiskt. Det syftar säkert på ett vikingamonument, samtidigt som det är diktarens fantasibygge. Golvet är vad man, enligt jagets personliga utopi, kommer att bygga om Minotauruslabyrinten till den dag man har hittat vägen ut ur den. Dansgolvet är en plats för lek och dikt, det ligger nära den mörka skog en gåtfull flicka snart kommer att leda in jaget i.

Min egen favorit av delarna är den tredje, med sin löpande text som låter som om den fötts naturligt utpratad. Del II tycker jag mycket om i originalet, den bygger ganska långt på ljudharmoni, i Rossis svenska version känns den delen lite mer fyrkantig än de andra och den lite förkunnande tonen framträder överstarkt.

Många rader är enkla på ett underbart sätt: ”En liten fågel/ flög in genom fönstret och ut genom ett annat” Och ”inte dör språken, de vandrar”.  Jag undrar också om det finns någon annan än Saarikoski som skulle kunna tala om ”klassiska känslor”, och få uttrycket att låta övertygande.

Många rader är enkla på ett underbart sät

Pentti Saarikoski som skriver, och jaget i dikterna, är på sätt och vis samma och på sätt och vis skilda personer, som det brukar vara i dikter. Men på ett originellt sätt gestaltas en konflikt mellan dem:

Jag kommer aldrig att kunna mäta mig med mina dikter
jag hostar och flåsar
där de andas fritt
[—]
när jag är sjuk
kommer de för att hälsa på nej
när jag är död
kommer de för att lägga en krans nej
de saknar inälvor de åldras inte
där de växer minskar jag
jag dör och de växer så att det knakar

 Sonnevi-generationens uttryckssätt

Berners rytm påminner ofta om Göran Sonnevi, till exempel hans berömda dikt Om kriget i Vietnam, vilket inte är det minsta underligt. Sonnevi kombinerade på sin tid det världspolitiska och det privata, det konkreta och det abstrakta på ett sätt som liksom i Saarikoskis fall gav upphov till en dikt som var mångbottnad utan att vara svårläst. Berners språk är det som vuxna (som emellanåt lät lillgamla) använde i min barndom. Exempel: ”det här med tänkandet är min funktion” (i Rossis tolkning är det ”mitt arbete”).

När det gäller Rossi tycker jag om hans nyfikna och kritiska inställning till språket och texten. Han räds inte att kritisera Berner, vars svenska version enligt honom obekymrat tuffar på, ”oavsett hur ofta Saarikoskis finska byter diskurs, fokus, stil, versmått.”

Rossi är bra på stilistiska nyanser

Om det ligger något i detta senare eller inte, är en fråga jag under läsningen har funderat på, men som är för vidsträckt för att reda ut i det här sammanhanget, som inte främst är Berners. Rossi har rätt i att Saarikoskis texter innehåller växlingar, å andra sidan har jag när jag läser honom på finska hela tiden en känsla av samma grundläggande rytm. Rossi har i alla fall skapat en text med många ojämnheter och överraskningar, men i vilken mån de speglar Saarikoski och i vilken mån Rossi inför ännu en ny poetisk persona i sin text går att diskutera.

Rossi är bra på stilistiska nyanser, men låter ibland för många av dem krocka på ett för litet utrymme. Exempel i del III: ”vad om jag tog över rodret/ säger han, till skepparen”. ”Vad om” är ett relativt nytt uttryck kalkerat på engelskan, det kan se irriterande ut i en dikt, men beroende på kontexten kan det fungera. Problemet är att det här förekommer tillsammans med den åtminstone i finlandssvenskan mycket skriftspråkliga formen imperfekt konditionalis. Och översättningens allmänna ton är definitivt inte Sverigesvensk, undantaget några ställen i del II. ”Vad om jag sku(lle) ta” är vad någon skulle säga som använder det uttryck som långt har ersatt ”tänk om jag sku (lle)”

Jämför Berner

Rossi uppfattar grundläggande element i texten mycket annorlunda än Berner. Han gör Hämärä, som i finskan kan vara både adjektiv och substantiv, till Dunklet. Som enskilt ord går det bra att översätta så, men i sammanhanget, tillsammans med pronominet ”han”, kan man tycka att texten snubblar:

Dunklet dansar/ det finns ingen värld/annan än den som han/skrev med sin pinne i kossans kranium/spindelväven hänger från hans fingrar när han dansar/ han genomdansar den mening han skrivit

Men varför inte. Det finns en gåtfull sensualism i ett dansande dunkel. Och på ett annat ställe finns ju Elakheten som en person, också i originalet (Ilkeys).

Jämför Berner:

Den dunkle dansar/det finns ingen annan värld/ än den som han med sin nål skrev på kons skalle/spindelväven hänger från hans fingrar när han dansar/ han dansar genom meningen han skrev 

 Det är också med flit han för in rena grammatikfel

 Det är, på basen av vad jag förstår av Rossis efterord, också med flit han för in rena grammatikfel; han vill visa hur den språkbegåvade finnen som samtidigt inte är van vid att tala svenska talar:

[—] och detta, läser han
är den belägenhet
där han ska rita pyramid, samla på
fragment, bevismaterial
(min understreckning)

Rossis språk är, kanske genom hans filosofiska bakgrund, ofta abstrakt. Man måste emellanåt fundera på vad en rad säger, vilket man aldrig behöver när det gäller Saarikoski (det vill säga om man förstår de finska orden eller har slagit upp dem). Jag inser att en mening som den följande är ämnad att vara dunkel, men i det här fallet vet jag inte vad dunkelheten tjänar till:

Doktor Gylling lämnades inte ifred från sina tankar

Det är som att läsa ett prov i svenska innan det korrigerades. Men om detta är en strategi för att fånga in en diktare når den bara ytan, inte den djupare relationen till språket.

Jämför Berner:

Doktor Gyllings tankar gav honom ingen ro

 Improviserande klassicist i modernistutstyrsel

Rossi utgår från den fria finska ordföljden som om den fungerade analogt på svenska. Och han är överförtjust i passiven, som på svenska inte har den smidiga användning den har i finskan, där det kan vara både man- och vi-form. Det här skapar emellanåt effekten av tung skriftspråklighet, snarare än av brytning. Mot det kan man å andra sidan invända att det i det fallet inte alltid finns någon entydig skillnad. Skriftspråkligt tal kan till exempel maskera att man inte fullt behärskar det skenbart enkla idiomatiska vardagsspråket. Det här har jag en känsla av att Rossi har tänkt på. Och jag önskar att alla skönlitterära översättare tänkte så långt.

Rossi tolkar frejdigt. Emellanåt gör han Saarikoski till mer lik en 1920-talsmodernist som Henry Parland eller Elmer Diktonius än vad han är. Utan att vara mer expert på Saarikoski än vad Rossi själv säger sig vara, tänker jag när jag läser honom spontant att han framför allt är en klassicist med pratiga improvisationer. Saarikoski är till exempel inte en orduppfinnare.

Saarikoskis dikter har en öppen karaktär, vad som helst ryms i dem och de är hela tiden mottagliga för kritik

Det finns en speciell humor hos Rossi som jag uppskattar. Han uppfinner till exempel ett ord som att ”ekorra”, ”Flickan ekorrar sig dit” Originalet har ”Tyyttö tulee oravana”. Berner har ”kommer som en ekorre”, vilket täcker finskans semantiska fält, men bara delvis; det framkommer inte att ”som” i den här diktens kontext betyder ”i egenskap av ekorre”, inte ”på samma sätt som en ekorre”.

Hos Rossi blir kvällssolen fylld av en ganska specifik mänsklig känsla, den snörper ihop sina strålar (64). Hos Berner buntar den ihop dem. Berner är som vanligt ganska neutral; originalet har ”panee säteensä suppuun”, som betyder att dra ihop munnen (tiga). Rossi har tagit fasta på munrörelsen, men i ”snörper” finns ett tillfört element av arrogans eller avståndstagande som Saarikoskis naturfenomen inte brukar innehålla, och som inte hör till det finska ordets grundbetydelser.

Saarikoskis dikter och hans stil har en öppen karaktär, vad som helst ryms i dem och de är hela tiden genom sitt utforskande av språket, människan och världen mottagliga för kritik. En liknande inställning till översättandet märker man hos Rossi. Mitt råd till läsaren är att både läsa den nya översättningen och spåra upp den gamla, till exempel beställa den på bibliotek. Båda är värda det. Och båda tillsammans får en att inse hur mycket det finns som är värt att hitta i Saarikoskis dikter. Och hur mycket roligt det finns för andra översättare som i framtiden vill göra ännu fler tolkningar av bland annat T(h)iarnia.