Jag ville leva på djupet

Henry David Thoreau är författaren och filosofen som är mest känd för att ha velat leva ett enkelt liv nära naturen. Han levde åren 1817-1862, och boken som han är mest känd för, Skogsliv vid Walden, kom ut 1854. Han dog i sviterna av tuberkulos vid 44 års ålder.

Thoreau kan sägas vara en föregångare för den ekologiska rörelsen. Han myntade också begreppet civil olydnad 1849. Om staten begår omoraliska eller orättvisa handlingar så ansåg han det vara rätt för individen att göra motstånd. Han var abolitionist och hans civila olydnad gick bland annat ut på att vägra betala skatt.

Han var abolitionist och hans civila olydnad gick bland annat ut på att vägra betala skatt

Han levde i Concord, Massachusetts och ingick där i ett kulturellt sammanhang där det fanns andra framstående poeter, författare och filosofer. Genom sin vänskap med den äldre Ralph Waldo Emerson blev han också vän med Margaret Fuller, Bronson Alcott (far till författarinnan Lousia May Alcott som skrev Little Women), Nathaniel Hawthorne, med flera. Dessa förespråkade en filosofi som kallas transcendentalism, och som innebär att de samtidigt såg den mänskliga anden som något som överskrider det fysiska, men också att naturen uttrycker det inre.

I Skogsliv vid Walden beskriver Thoreau en vistelse i en stuga i Waldenskogen under drygt 2 år. Nu har dock också hans omfattande dagboksanteckningar översatts i urval till svenska av Peter Handberg. Dagböckerna sträcker sig från åren 1837 till 1861 och visar på en stor bredd i Thoreaus skapande.

 I filosofens fotspår

I den här recensionen kommer jag att fokusera på översättaren Handbergs essäbok från 2017, Jag ville leva på djupet. I essän beskriver Handberg sin resa till USA och till Waldenskogen för att följa i Thoreaus fotspår, och han gör det på ett personligt och djupt reflekterande sätt.

Hur passar Thoreau in i vår samtid? Mycket väl, kunde man säga i klimatkrisens tidevarv. Eller snarare är det så att man förstår att det ekologiska tänkandet har långa rötter. Thoreau levde i en tid då kapitalismen skärpte sitt grepp om samhället, medan vi idag kan säga att vi lever i en tid då vi inser det verkliga priset för det. Möjligen är detta en brytningstid då vi inser att vi måste välja miljön framom tillväxten för att alls ha kvar en miljö som vi kan leva i.

Thoreau levde i en tid då kapitalismen skärpte sitt grepp om samhället, idag kan vi säga att vi lever i en tid då vi inser det verkliga priset för det

Samtidigt väcker Thoreaus attityd mot människor och natur en viss irritation hos mig, som jag ska gå djupare in på. Också Handbergs attityd till samtiden kan emellanåt irritera mig, men detta tvingar till eftertanke. Upplevelsen av att få följa Handbergs resa med Thoreau är mycket uppfriskande och ger en levande bild av Thoreaus liv och av hans verk. Handbergs text är skön att läsa och ger en nyanserad bild av Thoreau och hans samtid, och dessutom av vår samtids problem med människan och naturen.

Det irriterande med Thoreau

Jag ska gå rakt på sak med vad som irriterar mig med Thoreau: det gäller tudelningen natur/samhälle, natur/människa. Att människan är skapelsen krona är som bekant ett tankegods från kristendomen, med rötter i antiken. Genom industrialism och kapitalism har denna syn på människan som naturens härskare nått sin kulmen. Men att det skulle gå att separera människan från naturen är ju en absurd tanke. Så när Thoreau längtar till naturen, så känns det märkligt, eftersom det är svårt att förstå var ”naturen” egentligen börjar, och varför den inte kan finnas i andra människor eller i samhället.

Men sedan läser jag vidare i Handbergs essä och bilden fördjupas. Thoreau är inte så enkelspårig,  snarare vill han visa hur människan inte är mer värd än den övriga naturen. Människan är inte skapelsens krona, utan lika mycket natur som skogen, fåglarna, sjön och havet. Detta kommer tydligast fram mot slutet av boken då Handberg beskriver hur Thoreau bevittnar händelser där han ser rester av döda kroppar efter olyckor.

Människan är inte skapelsens krona, utan lika mycket natur som skogen, fåglarna, sjön och havet

Den mest drabbande scenen är när Thoreau besöker platsen där vännen Margaret Fullers kropp möjligen sköljts iland efter att hennes skepp från Europa förlist utanför New York. Hennes make och tvååriga son dog också i skeppsbrottet. Tragiken i denna händelse drabbar mig, 150 år senare. Thoreau ser kvarlevorna av en människa på stranden. Naturens krafter har slitit av kläder, hud, kött, och det är mest bara ben kvar. Han tror att det kan vara Margaret på grund av kroppens längd.

Vem var Margaret Fuller? Hon var en enastående och oerhört bildad person, och arbetade som författare och redaktör för tidskriften The Dial. Hon skrev boken Woman in the Nineteenth Century, det första större feministiska verket i USA, och boken väckte mycket uppmärksamhet och motstånd. I 30-årsåldern skrev hon som första kvinnliga korrespondent reportage från Europa till Tribune. När hon dog ska hon ha rest med ett enormt manuskript om den romerska republiken, men Thoreau lyckas inte hitta det när han besöker Fire Island och skeppsbrottet.

Flykten till skogen – och garderoben

Det antyds att Thoreau hade någon slags romans med Fuller långt tidigare, men som sedan inte utvecklades. Handberg skriver inkännande om Thoreaus möjliga bi- eller homosexualitet, och hans flykt till skogen kan tolkas som att stänga in sig i garderoben. En del andra författare har menat att detta frivilliga celibat eller döljande av den sexuella identiteten kunde ha lett till att Thoreau riktade sin kärlek och sitt konstnärliga fokus på naturen och att detta lett till att han författade storverk. Handberg kritiserar på ett fint sätt hur en sådan syn på förträngandet av identitet och sexualitet skulle kunna leda till större mästerverk. Snarare kunde man sörja bristen, det Thoreau kunde ha skapat om han hade fått leva ut som en hel människa, och inte som någon som måste fly samhället, någon som aldrig kan visa kärlek öppet.

Det finns många liknande sympatiska drag i Handbergs essäbok, men som jag nämnde förut var jag också irriterad, främst på hur han behandlar dagens symbios med digital teknik. Han reflekterar inte lika djupt om vårt beroende av dessa maskiner i våra händer. Han nämner exempel på hur barn som fråntas sina mobiler blir deprimerade. Men de blir kanske deprimerade av att inte kunna kommunicera med sina vänner? För mig är mobilen en portal till människor som jag tycker om, till konst och kultur och till möjligheter att samarbeta och skapa. Jag kan hålla med om att det är ledsamt att denna nyfunna enkelhet i kommunikation skapar en situation där det är svårare att få tid till fysiska möten, men då hjälper ändå inte ett avståndstagande till verktyget som kopplar oss samman.

Kan alla leva skogsliv, eller finns det någon annan väg?

Thoreau sökte sig bort från samhället och de förtryckande och destruktiva systemen. Men det är inte konstigt eftersom hans samhälle förnekade honom sådant som han behövde, som kärlek. Finns det i dag samma orsak att söka sig ifrån mänskliga sammanhang? För många människor är det säkert ett sätt att överleva. Kapitalismen är ett system som vi knappt kan existera utan, samtidigt som det förgör oss. Skulle det fungera att flytta ut i skogen och säga nej till samhället? Det är något som många gör idag, mer eller mindre extremt. Tanken hör fortfarande till den ekologiska rörelsen, t.ex. självhushållning som ideal. Men problemet vi har i dag är att kapitalismen och kravet på evig tillväxt hotar oss alla. Kan alla leva skogsliv, eller finns det någon annan väg?

 Det ekologiskt hållbara livet kräver en systemförändring

Kan Thoreau ge oss någon förståelse som skulle hjälpa idag? I Handbergs essä beskrivs många möten med samtida personer som är fascinerade av Thoreau och som strävar efter det ekologiskt hållbara livet. Men ingen av oss har en helhetslösning. Flykt räddar oss inte. Tvärtom måste vi in i samhället, in i systemen, och vi måste ändra på systemen.

Dagens teknologi har också gett oss nya sätt att agera humant och kämpa för rättvisa.

Jag tror själv att den digitala tekniken möjligen är det enda sättet som vi kan göra det på, eller i varje fall skapar dessa verktyg sätt för oss att börja agera som en svärm, men svärmen måste riktas åt rätt håll och förändringar måste så klart också ske i den fysiska världen, inte bara i kommunikationen. Detsamma gäller kampen för mänskliga rättigheter. Dagens teknologi har också gett oss nya sätt att agera humant och kämpa för rättvisa.

Thoreaus sätt att tänka kring sin egen samtid var nyanserad, kritisk, innovativ och personlig. En sådan attityd till det egna livet och samtiden kan inte vara fel.