Känslornas mysterier. En naturhistoria

Denna lilla bok, Känslorna mysterier av Peter Mickwitz, har hudfärgad pärm, den vite mannens skära hudfärg, prydd av en bild av ett elefantliknande djur i en mer orangehudfärgad nyans, med harens stora öron och en stor sur mun. Profilen av ett riktigt handjur framträder på djurporträttet, signerat Linda Bondestam, liksom de övriga fantasidjuren inne i boken.

Den pretentiösa underrubriken, En naturhistoria,  anger tonen i boken som ger skenet att vara en faktabok. Innehållet, en pastisch på en naturhistorisk encyklopedi från en svunnen tid, en lättsmält satir som dissekerar och beskriver med systematisk ”naturvetenskaplighet”, bland annat känslor, och inte oväntat skiljetecken, för att understryka att bokprojektet är en lek, vars regler stavas av konstnärsprofessorn Mickwitz. Således ren och skär fiktion.

Det som kunde ha varit meditativ vila, en källa för jagets vederkvickelse, blir ett orosmoln vid horisonten

Visst är det underhållande och ställvis mycket djupsinnigt att läsa detta vetenskapliga nonsens, liksom det är att läsa patafysik. Mickwitz behärskar konsten att ringa in de känslor han väljer ut att beskriva. Tilltalande är exempelvis betraktelsen över oroskänslan som exemplifieras av att jaget brukade vistas i skärgården med vackra öar i utsikten. Oron började sippra ut ur klipporna jaget satt på:

 ”En regnvattenklar helt luktfri vätska, i ett annat sammanhang inte något problem alls. Och bakom min rygg ett droppande som om ett tak hade läckt. Men jag satt ute, långt från täckt av tak.”

Detta tillstånd blir outhärdligt.

”Men samtidigt kändes just det att jag satt där allt svårare att uthärda, att uthärda mig själv blev allt plågsammare: ljuden av sipprande och droppande hindrade mig helt från att glömma mig själv.”

Det som kunde ha varit meditativ vila i vacker skärgårdsmiljö, en källa för jagets vederkvickelse, blir ett orosmoln vid horisonten. Resan till skären i det yttersta havsbandet blir något som jaget måste fly från för att inte jaget ska upplösas av ”takdroppet”. Dropptortyr av värsta sorten.

Kärlek gånger två

Boken börjar och slutar med ett kapitel med samma namn, ”Kärlek”. I det inledande kapitlet är Kärleken lysmaskar i den mörkgröna natten i parken, lysmaskar med latinska namn förstås, landskapet kunde återfinnas i en romantisk film. Men vad händer när Kärleken lyser med sin frånvaro – ofrånkomligt att denna bok är en språklek, en lek som nuddar vid de stora sanningarna, livsgåtorna:

”I ljuset av kärlekens frånvaro ser både omgivning och du själv plötsligt alldeles annorlunda ut, och det i sin tur kan ge upphov till insikter som senare kan visa sig vara avgörande: vad vill allt det här säga, och att tänka efter, stanna upp, låta allt ljus lysa, låta ljuset av Kärlekens frånvaro ge en helt ny betydelse åt mörkret, både mörkret inne och därute, åt alla mörker.”

Kärleken är lysmaskar i den mörkgröna natten i parken,  men vad händer när Kärleken lyser med sin frånvaro?

I det avslutande kapitlet ”Kärlek” ringas kärleken in av de två vetenskapsmännen, en kvinna som är evolutionsbiolog och en ornitologman som nuddar vid varandra i studiet av fåglars parningslekar. De har båda rest från Paris till den lilla ön långt utanför Madagaskars kust, nära Antarktis, för att forska i varför de blåfotade sulornas fötter är blå. Ornitologen, som har ett förflutet som konststuderande, målar hanfåglarnas fötter i olika färger för att se hur honorna reagerar för att testa evolutionsbiologens hypotes.

Detta vetenskapliga nonsens, denna lek med naturens betingelser är humoristisk och kvick läsning. Om skärgården i kapitlet om oro var avfolkad och öde, en ensam, hård klippa att sitta på men inte mycket mer, är den här biten skärgård så fiktiv och härligt färgstark som den bara kan bli när den betraktas och befolkas med hjälp av fiktionens fantastiska glasögon.

En känsla, ett djur

Känslorna som styr våra liv renodlas i Mickwitz naturhistoria. Känslodjurens element är ofta vattnet och det är bara en enda känsla de härbärgerar, till skillnad från oss människor som så ofta har ”blandade känslor”. Ta djuret Indignation till exempel, dess rakbladsskarpa reaktioner på livets yttringar på ytan är iakttagna i dess habitat, den kaffefärgade bifloden Urubu som leder ut från den stora Amazonfloden.

På illustratören Linda Bondestams bild är ögonen allseende och tänderna sylvassa. Reptilen Indignation ser ut som ett av de rekonstruerade urdjuren som kan beskådas på zoologiska museer i många huvudstäder. Samma illustratör är aktuell i år även i en besläktad bilderbok om fantasidjur som riktar sig till barn och vuxna, Djur som ingen sett utom vi med text av Ulf Stark.

Ta djuret Indignation, till exempel, och dess rakbladsskarpa reaktioner på livets yttringar

Mickwitz gör ett inlägg i samhällsdebatten. Djuren som befolkar miljön existerar inte utanför de globala miljöproblemen och Mickwitz relaterar också till diskussionen om flykten till skatteparadis när han beskriver skatteparadiset ön Stora räntan som finns i Helsingfors skärgård. Hur livet levs där beskriver författaren med att namnge de känslor Stora räntan och dess invånare väcker hos oss andra utan hemvist på ön: ”Avundsjuka, ilska och sorg, ja, men också en uppriktig lättnad över att inte höra hemma där.”