Leksikon. Sett att läsa

Den andra halvan av Peter Mickwitz bok Leksikon – Sett att läsa är en essä som handlar om läsning. Han skriver att läsning är ”onaturligt”, det vill säga att det är en mycket krävande handling för våra hjärnor, och att hjärnan inte är biologiskt anpassad för det. En illustration av hjärnan kan man förresten se på bokens omslag, och när man läser första delen av boken – en ordlista med felskrivna och missförstådda ord – kan man verkligen känna hur något extra krävs av hjärnan. Mickwitz lexikon skapar nya synapser hos läsaren. Och kanske ordet ”Leksikon” syftar på att det hela är en sorts lek.

Mickwitz lexikon skapar nya synapser hos läsaren

Men att säga att läsande är onaturligt är besvärande. Att kalla läsande onaturligt syftar på att läsande ses som en kulturell artefakt, medan att tala och lyssna är en följd av biologisk utveckling, skriver Mickwitz. Jag blir alltid lite orolig när man talar om något som naturligt eller onaturligt, men för enkelhetens skull kan man gå med på att det är en definitionsfråga om vad som är skillnaden mellan natur och kultur. Men samtidigt vill jag lyfta fram att dessa två begrepp bildar en dikotomi som ganska enkelt kan ifrågasättas. Man kunde lika gärna säga att läsande är naturligt (biologiskt?) eftersom det är något som sker i våra hjärnor, i våra kroppar. Det vill säga, uppenbarligen är hjärnan biologiskt anpassad för det. Men jag kan gå med på att läsande är något som kräver mycket mer av oss än att bara tala och lyssna. Det tar år av inlärning. Och det är verkligen fascinerande att denna förmåga är så utbredd idag som den är. Vår civilisation är beroende av denna förmåga.

Litteraturens koppling till läsning

Mickwitz för i sin essä ett resonemang om skillnaden mellan text i skrift och talad text som leder vidare till att han anser att litteratur alltid måste kunna läsas, alltså vara visuell. Eller: ”… för att någonting skall vara litteratur måste det kunna läsas. Litteratur är läsandets konst” (sidan 82). Enligt honom är ljudböcker eller spoken word-poesi inte egentligen litteratur, och han vet också att alla kanske inte håller med honom. Själv tänker jag att det finns någon slags skillnad mellan ”litteratur” och ”berättande”, och kan gå med på hans definition. Men samtidigt så måste jag säga att när jag lyssnat på en ljudbok, så känner jag ändå att det är litteratur som jag ”läst”.

Enligt honom är ljudböcker eller spoken word-poesi inte egentligen litteratur, och han vet också att alla kanske inte håller med honom

Mickwitz tar poesi som ett exempel för att visa vad han menar:

”När jag läser dikten förvandlas den till något av ett tredimensionellt föremål: jag kan röra mig i dikten, gå fram och tillbaka i den, pausa och återuppta, börja i mitten om jag så vill, se på den uppifrån eller underifrån, vrida och vända på den. När jag lyssnar på en dikt är effekten mycket mer tvådimensionell: orden kommer och de går, därifrån dit.”

Det är egentligen märkligt att säga att lyssnad text är tvådimensionell, eftersom den också tar plats i den tredimensionella verkligheten (ljudvågor, ett rum där lyssnaren befinner sig), men jag förstår att man inte har samma kontroll över hur lineärt berättelsen kommer till en. Man kan ju också hoppa runt i ljudböcker, även om det är mer otympligt och svårt att navigera. Men så klart saknas den visuella kontrollen över ”föremålet”.

Det visuella och det avlyssnade

Den första halvan av Leksikon är ett utmärkt exempel på hur den visuellt lästa texten är annorlunda än den lyssnade. Faktiskt visualiserar den Mickwitz tankar i essän mycket bra. Den första delen består av en lista nya ord, ”felskrivna och missförstådda”, enligt baksidestexten. Det är alltid nio ord på varje sida. Skulle man bara höra dem upplästa skulle man absolut gå miste om något, man skulle kanske inte ens förstå alls. För de måste läsas långsamt och med eftertanke. De nya kombinationerna av ord väcker nya bilder och tankar. Det krävs ofta flera steg av resonemang. Det krävs kreativt tänkande av läsaren, vilket är väldigt inspirerande.

Jag låg och läste boken i sängen och mitt nästan elvaåriga barn låg bredvid mig. Jag masserade hennes rygg samtidigt som jag läste. Jag fick för mig att be henne att läsa lite själv i boken. Hon läste upp orden på två-tre sidor och blev allt mer förvirrad och frustrerad. Hon hade plötsligt blivit ”ordblind” och förstod inte orden. Jag förklarade att de var nya ord och fanns inte på riktigt, de var påhittade, alltså hon behövde inte oroa sig för att ha tappat sin läsförmåga. ”Så evil”, svarade hon på det. Hon kände sig riktigt lurad.

Det fick mig att tänka på alla de nonsensord som vi ofta odlar i vår familj

Sen sa hon ”Mammasera!”, eller det är vad jag hörde. Hon sa egentligen ”Mamma massera!”, för hon ville att jag skulle fortsätta. Detta fick mig att tänka på alla de nonsensord som vi ofta odlar i vår familj. De är ofta baserade på ”felhörningar”, och hur dessa nya ord sedan får en meningsfullhet i vår gemenskap, ofta upprepade och följda av fniss. Att skriva dem här skulle kännas som att blotta något oerhört intimt. Orden skulle vara obegripliga för utomstående. ”Mammasera” kommer kanske att bli en del av det där familjespråket. Jag tror att unga läsare kunde få ut mycket av att läsa Mickwitz bok, även om vissa blir frustrerade och tycker att det är ondskefullt att gå och ändra på ord på det där viset.

Konsten och språket delar inte strävan efter perfektion

I essän skriver Mickwitz att syftet inte är lyteskomik, och det är kanske bra att poängtera, eftersom man kan få känslan av att det är lite på skoj eller bara torr pappahumor. Det fascinerar mig att mitt barn tyckte det var ondskefullt att gå och ändra på orden. Och det kanske man kan förstå, att en ung människa känner, då hon just lärt sig vad som är ”rätt”, och så kommer någon och råddar. Barn är ofta mycket intresserade av vad som är rätt eller fel, eller att alla måste följa samma regler. Vilket kan förklaras med att detta är vad som främst förväntas av dem, i skolan, och av vuxenvärlden. Vi vill att de ska lära sig förstå hur världen och språket fungerar. Men det här kan tragiskt nog hämma deras kreativitet. Ofta sägs barn vara mer kreativa, och det stämmer ofta med barn under skolåldern, men vid en viss ålder så har vi mycket effektivt skolat kreativiteten ur dem. Och för vissa blir perfektionism sedan ett problem, de blir rädda för att göra (stava, läsa, skriva) fel.

En central del av min poetik är att inte kunna skriva, skriver Mickwitz

När det gäller konst och litteratur är perfektionism verkligen inte någon bra sak. I essän kommer Mickwitz fram till något intressant gällande vår strävan att behärska språket. ”En central del av min poetik är att inte kunna skriva”, skriver han. Att behärska någon konstform perfekt skulle enligt mig innebära en sorts död. Inget kan längre röra sig, inget nytt kan födas. Litteratur och språk kan aldrig vara perfekta för då är de döda. Därför ska konstnärer göra fel, sina egna misstag, för ur misstagen kommer det sanna och det nya. Jag tycker att Mickwitz lyckas visa detta på ett mycket intressant sätt med sin filosofiska essä.

Tid att leka, plats för gemenskap

Litteratur och konst kräver tid. Att läsa Mickwitz lexikon tar tid, trots att det är så få ord på varje sida. Men orden kräver att man vrider och vänder på dem. Att man provar läsa dem på olika sätt, med olika betoningar. Och plötsligt ploppar rätt avancerade betydelser fram. Ord som ”vågmästartroll” eller ”fånatiker” har nästan dagspolitiska implikationer.

Orden verkar inte ha någon ordning. De är inte tematiskt sorterade. På varje sida hittade jag någon favorit: konstutskällning, konstnärling, koliktänkare, litteramur, godhets. I alla dessa känner jag igen mig av någon anledning, trots att de är nonsens.

Hur påverkas man känslomässigt av att leva med ett begränsat ordförråd?

Att leka med ord är dessutom en glädje. Många är oroliga för att unga inte läser. Men varför inte oroa sig för kvaliteten på det som vuxna läser också? Läsning är en demokratifråga. Vad händer med individer som inte klarar av att ta till sig viktig information och kunskap om samhället? Hur påverkas man känslomässigt av att leva med ett begränsat ordförråd? Hur ska vi lösa vår tids stora problem, om färre människor läser ”bra”?

Att lyfta fram ordblindhet och felläsning blir intressant nog ett sätt att förstå läsandet bättre. Att vrida och vända på ord är helt enkelt något som utvecklar läsförmågan. Att ha ett levande och roligt språk hemma med barn gynnar allas intelligens, kreativitet och ger en känsla av gemenskap. Det är ett bindande lim mellan oss. Språk och gemenskap sitter ihop.

Jag tycker Mickwitz bok bidrar med något mycket tankeväckande och utvecklande. Och jag får lust att rekommendera vuxna att läsa den här bokens ord tillsammans med barn. Vem vet vilka nya egna ord som man kan inspireras till. Och kanske de dessutom sprider sig och blir ”riktiga ord”.