Cyklar utan att hålla i

Redan den inledande dikten i Peter Sandelins bok Cyklar utan att hålla i anslår det spänstiga, livsbejakande tonfallet i diktsamlingen:
”att se en häst simma förbi i natten/hårt tvinna den älskades hårslingor/
med sina fingrar,/ ändå fortsätta att andas/ djupt som oceanens högsta vågor/ skimrande i hennes bröst och armar // plötsligt sova/ som en sten// och inte veta”

Också titeln Cyklar utan att hålla i relaterar till ett litet djärvt, våghalsigt, kanske rentav anarkistiskt protesterande tänkande som också uttrycks i den metaforiska kreativiteten. Visserligen har Peter Sandelin (f. 1930) allt sedan debuten med diktsamlingen Ur svalans loggbok (1951) modifierat och utvecklat sin sinnliga språkrelation, men i den senaste boken är denna språkestetik om möjligt ännu mera medvetet närvarande än förr. Det här har också bidragit till att förstärka det reflekterande planet och förankrat dikternas tankevärldar i kommunikativa referenser.

Ibland har man tyckt att Peter Sandelin i sin tidigare produktion befunnit sig alltför mycket i ett estetiserande elfenbenstorn och därifrån letat efter harmoni i en kaotisk värld. Men gradvis har alltså en förskjutning ägt rum. Däremot har Sandelins lyrik, som länge dominerades av naturmotiv, genomgående varit mycket välstrukturerad, estetiskt och suveränt språkmedveten: ” tuppens huvud sover/ det är vinter det är natt/ och våra kroppar nedsänkta i dimma/ snart ser vi inte längre våra fingertoppar/ eller cykeln i det svarta diket/ fast hjulen ännu fortsätter att/ snurra ljudlöst/ och den halva trasten/ flyger här förbi/ och ingenting gör ont…”

Man kan se en tematisk linje i Sandelins produktion som förtydligas i Tystnader, ljud från 1998, där tidens gång och det existentiella ögonblicket sätts i fokus. Diktsamlingen I skuggan av ingenting (2000) fortsätter på den här linjen genom att betona sinnesintrycken, det viktiga seendet och uppfattandet av livet. Och nu, i Cyklar utan att hålla i är det också bokstavligen poesins eviga, tidlösa teman, som existensen, ögonblicket av liv och rörelse, som gäller, dödsmedvetenheten, nuet i kontrast till evigheten: ” evigheten kommer rusande mot mig:/ sandkorn, dimmor, gräs och regn och/ människors slocknande ansikten, regn/ och gräs och dimmor, sandkorn …sandkorn…”