Måsen och skeppet

Det har alltid funnits kritiker som har velat bestämma hur man får strukturera sina dikter och berättelser, och idag är det många som anser att man inte får skriva på ett sätt de kallar ”senmodernistiskt”.  Kritiken riktar sig mot bildspråket, ibland med motiveringen att vi är allt för omgivna av bilder som det är. Om man älskar poesi håller ändå inte det här argumentet, eftersom man i så fall borde försvara bildernas rätt att existera i en dikt och snarare börja ifrågasätta till exempel rätten att distribuera reklam. Kritiken mot (sen-)modernismen är ofta också på ett olycksaligt sätt moraliskt uppfostrande: den här poesin är känd för att ställa jaget i centrum. Diktaren är tillbaka där Edith Södergran stod, och får försöka förklara att ordet ”jag” i en dikt innehåller en förskjutning, det behöver inte direkt syfta på den person som skrivit dikten. (Och om det gör det, än sen? Jagcentreringen är väl ett av de mest markanta dragen i dagens samhälle, lyriken ska inte behöva bortse från det, lika lite som den behöver utesluta något annat i livet.)

En kritik av t. ex. senmodernism kan blir mer förståelig, om den handlar om att man uppfattar greppet som ett manér. Om det har blivit en tom form som enbart får sin näring ur nostalgin, eller som får läsaren att känna att författaren är lat och väljer välkända lösningar som känns säkra.

Sådan här poesi finns, men när det gäller Peter Sandelin (f. 1930) framstår det senmodernistiska greppet som en oskiljbar del av honom. Han har sedan debuten 1951 gett ut över 25 diktsamlingar, hans stil formades tidigt och han har hållit fast vid och ständigt finslipat den. Trots att det är fråga om jaglyrik kan man inte tala om någon jagcentrering; snarare har jaget en tendens att försvinna in i olika slags dimmor, trots att ordet ”jag” nämns, på liknande sätt som det sker i gammal japansk poesi.

En känsla av lätthet, svävande

Sandelins poesi har alltid varit rik på bilder och han målar också aktivt. Ett av favoritorden är ”rymd”. Ett annat är ”snö”. Snön har fallit många gånger genom rymden i hans dikter. Det finns nästan alltid en lätthet i dem, en känsla av att allt i dem svävar också när de är sorgsna. Som i en fin dikt i den aktuella boken ”värk i ryggen hos den gamle / :skulderbladen vill få vingar”.

I min ungdom skaffade jag många av Sandelins diktböcker i antikvariat. En mening i Den undermedvetna staden (1984) som stannade kvar i mitt huvud och alltid har irriterat mig (på ett antagligen meningsfullt sätt) var ”HUPPAHUPPA-JIM-JIM”. Den kom två gånger efter varandra. De två böcker jag kanske tyckte mest om var Tyst stiger havet (1971) och Var det du? (1973).

I den nya samlingen visar poeten i hur hög grad han fungerar som en bildkonstnär också när han skriver

I den senaste samlingen Måsen och skeppet visar Sandelin i hur hög grad han fungerar som en bildkonstnär också när han skriver. En som är både starkt impressionistisk och starkt abstrakt:

jag såg ditt ansikte
och mitt ansikte glödgades
och jag såg ditt ansikte

glödgas

Dikter som målningar

I många dikter talar han explicit om bildkonsten, speciellt renässansens. Associationerna kring målningar kan kännas finurliga eller irriterande, eller båda, beroende på sinnesstämning:

målar den fuktiga insidan
av en svarthårig kvinnas
genomskinligt glödande öron

aväter dem med en sked av silver
och tre droppar konjak
/—/

Att måla är att äta, både mat, och på det erotiska sättet. Om jag fokuserar på konjaken som färg är det väl ungefär den oljemålningarna får med tiden, och den som linoljan har. Drycken kan också skifta som målningsytan när den får små bristningar. Jag tänker att det faktiskt inte alls bara är i de moderna tecknade serierna (Asterix, favorit i repris-avsnitten av Kalle Anka) där färgerna kan få en att tänka på mat och göra en hungrig. Det kan man också bli t. ex. av det knaprigt gyllengula i en gammal målning.

Jag målade också ganska aktivt en tid när jag var ung, och läste om färgernas karaktär. Någon svensk hade skrivit om att kadmiumfärgerna ”väsnas” mer än de uttrycker. En bild som den här väsnas också.  Dikterna är i alla fall så lågmälda, med så diskreta bilder, att det att någon av dem basunerar ut sin lekfullhet snarare skapar jämvikt.

Renässans står i den här samlingen för mycket annat än målningar

Renässans står i den här samlingen för mycket annat än målningar. Den ”återfödelse” ordet betyder finns här, som en sfär i fantasin som gör en lycklig när man blir gammal. De många brösten som dyker upp får mig att tänka på den nyss uppståndna nyfikenheten hos en tonårspojke. Döden är samtidigt nära på så gott som varje sida. Emellanåt förflyttar fantasin jaget och läsaren över till den sidan, och därifrån blir det möjligt att titta tillbaka hit:

Småvågors
stilla-stilla-ljud
mot strandsten öra

du var det
det var vi

En minimalistisk världsbild

Korta dikter som den här brukar vara de jag tycker bäst om. Jag uppfattar Sandelins världsbild som framförallt minimalistisk, de upplevelser han starkast gestaltar har en haiku-känsla, även om han så vitt jag vet inte har prövat på det måttet. Samma känsla finns i de omslagsbilder Sandelin brukar göra till sina böcker, även den här gången.

När jag skriver det här har jag bredvid mig Var det du? (1973), vars pärm har två rutor i olika grått innanför varandra, och i den ljusare inre två blåa runda fläckar som kan likna allt möjligt från hål i isen till fotspår. Det här är en av mina favoritpärmar bland finlandssvenska böcker. En dikt i Måsen och skeppet påminner mig starkt om den: ”allt du kan tända/     :tänd!//också det lilla/kristalliska ögat/som nalkas dig nu/i den tätnande, vitnande dimman/…/”

En annan av mina favoriter för tankarna till Hamlets monolog, även om visionen här är mycket ljusare:

Inympning
av den älskades ansikte
och ljus

sedan sova

sedan drömma

En del av de längre dikterna känns mer intetsägande, som den på sidan 50:

Tack Gud
för den här dagen, Gud

när den var svår
tillät du mig inte
borra mig ned i underjorden,
när den ljusnade
hindrade du mig
från att flyga över trädtopparna
/—/

Dikten handlar om viktiga frågor och innehåller känslor man förstår är relevanta i sammanhanget, men den påminner om alldeles för många morgonsamlingar jag minns från skolan. I det här fallet har Sandelin satt ribban lågt. Om den här dikten tillät sig att tappa huvudet kunde jag på något vis tycka om den, men nu säger den till på köpet förnumstigt att det är bra att inte flyga över trädtopparna. Varför får man inte det, i en dikt? Vid sådana här rader upplever jag samma tristess jag en gång kände när jag skrev om en samling av Bo Carpelan, Namnet på tavlan som Klee målade (1999). Jag funderade då på varför det ibland verkar som om det i den finlandssvenska världen är ett mål i sig att vara statisk. Carpelan tillåter sig dårskaper i texterna, men det är viktigt att poängtera att de utspelar sig inom ramen för antingen målningar eller drömmar.

Att avbrytas av kaos

För det mesta när jag läser i Måsen och skeppet har jag ändå ingen känsla av att världen är unken och statisk. Det finns i bakgrunden som möjlighet ett våldsamt dynamiskt skeende som ofta men inte alltid är ett hot. Skärgården framställs som så trygg och underbar just för att den är så hotad, det finns ingen naivitet i trivselkänslan. Med en sådan oro i världen behöver man lite omvänd ordföljd, som påminner en om gamla tider, gamla böcker som fanns i ens skolbibliotek och som känns tidlösa, i rader som: ”klangen lyser i ådrorna in.”

Det finns i bakgrunden som möjlighet ett våldsamt dynamiskt skeende som ofta men inte alltid är ett hot

Det har också tidigare funnits en långsamhet, ibland en trött känsla, hos Sandelin, som vaggar in en i en stämning där jag oftast trivs. Den här sävligheten bryts alltid emellanåt av ett roligt minikaos, som i en fin dikt jag hittar i Var det du?: ”Tätt intill det vita vattenfallet/stannar myran,/ sträcker ut antenner//dånandet /   – ett fotfäste?”

Myrorna finns också i Måsen och skeppet, bland annat i den avslutande dikten. Nu är de inte en del av ett stort eller litet kaos utan av ett dödsrike som är poetiskt och bra att vara i. (Så uppfattar den här läsaren det i alla fall):

vandra vandra under dimman
och hos myrorna
där ingen ropar
och du intet är

Peter Sandelins nya diktsamling är både meditativ och pratig. Om jag säger att den är ojämn är det inte enbart en kritik, utan jag har en känsla av att det finns en hemlig instans i dikterna som vill prata sönder harmonin. Därav de emellanåt övertydliga bilderna, som inte alltid fungerar om man tar dem ur sitt sammanhang. Det behöver de inte. Det viktiga är att de inte lämnar en ifred.