Manuskript för pornografiska filmer

Några dagar efter att jag läst ut Peter Sandströms roman Manuskript för pornografiska filmer – hans första efter två novellsamlingar – läser jag en föreläsning som Steve Sem-Sandberg höll på årets Vasa Littfest. Där talar han om att inte komma till saken: ”det är ett annat sätt att säga att det som händer i en text aldrig händer där det ser ut att hända, eller påstås hända. Orden skjuter texten framför sig, och det som är värt att ta fasta på är det som händer i baksuget och bogsvallet där bakom”. Orden kastar ett retroaktivt ljus över Sandströms roman. Frågan är bara vad som sist och slutligen händer, och hur och var någonstans i texten detta händande uppstår?

Förutsättningarna är följande: en man i fyrtioårsåldern reser ”hem” till sin barndoms småstad i norr, han reser söderifrån där han ställt till det för sig. Han har besöksförbud hos sin före detta och två barn, man anar våld och missbruk av såväl alkohol som kvinnor. I norr ska han ta hand om sin sjuka syster samt skriva manuskript för pornografiska filmer. Det kommer att handla om det förflutna, barndomen, skolan, fadern/Mästarn modern/mama, men allra mest, och allra intressantast, om syster och Peter/Sändi. Syster och Peter har en smått pervers, incestuöst laddad relation, och den behandlas övertygande, levande, sinnligt. Sist men inte minst handlar det om ”de mörka och destruktiva sidor han bär på, den inre stumhet han inte blir kvitt”. Det handlar om de väldiga ytor av stumhet som uppstår när orden skjuter texten framför sig.

Att osäkra genren

Bokens huvudperson heter Peter Sandström. Det att protagonisten bär författarens namn har intressanta och lite oväntade effekter. En del nycklar till Sandströms personhistoria finns, men jag tror att jag läser boken mindre självbiografiskt just för att han använder sitt eget namn. Jag tror honom helt enkelt inte, jag tror aldrig på en författare på det sättet, inte denhär gången heller.

Romanen arbetar genomgående med att osäkra genren och det som pågår mellan författare, text och läsare, till exempel med orden:”Ni har alla hört talas om henne men jag föredrar att kalla henne Zebra.” Vilka ”ni”? Alla finlandssvenskar som läser Peter Sandströms böcker? Finns ”Zebra”, i Åbo? Är ”Peter Sandström” verkligen Peter Sandström då? etc.

Sandström skriver bra. Det är det första som slår mig när jag öppnar boken och det slår mig genomgående under hela läsningen; det flyter, man får en känsla av att det är lätt för Sandström att skriva. Skrivandets (eller läsandets) olidliga lätthet, skulle man kunna säga, för lite motstånd skadar knappast vare sig på den ena eller den andra sidan texten.

Irriterande blir det när författaren tar plats i texten, inte för att bråka med genren utan med det uppenbara syftet att förekomma för att inte förekommas. Som om Sandström vill be om ursäkt för att han skriver ”denhär sortens bok”, som om en författare lite magiskt skulle löpa mindre risk att skriva ”denhär sortens bok” (realistisk självbiografisk roman, barndom, far-son-relationen den eviga etc.) om han först visar att ”jag är medveten om att denhär sortens böcker är problematiska förutsägbara och bedrägliga på ett betänkligt sätt”. Så är det naturligtvis inte. Dessutom är det ett lite fegt grepp. Ett annat problem är inte denhär bokens enbart utan realismens: texten härmar genren, snarare än träffar verkligheten. Ibland frågar jag mig om inte böckerna skulle bli bättre om författarna läste mindre, och lyssnade mer.

Att inte komma till sak

Det mest intressanta med boken är att den inte kommer fram till någonting. Den kommer inte fram till saken för att det inte finns någon sak att komma fram till. Den helar inte, den förklarar inte, den fångar inte in alla trådar, den lämnar en inte på ett schematiserat sätt med det där bedrägliga, ungefär: allt hänger ihop och allt har en mening och kärlek finns. Här aktualiseras något kanske mer reellt som har med stumheten att göra, med det utsägbara eller det outsägbara, och detta kompliceras. Det som inte sägs är nämligen inte nödvändigtvis något som skulle kunna sägas, om man bara ville, kunde, förmådde.

Det kanske inte finns något bortom stumheten, något som stumheten skulle omgärda, eller dölja, och alltså potentiellt kunna uppenbara. Stumheten ”bara är där”. Jag tänker på en beskrivning av Mästarn, när han skrattar ett skratt som i undervissningssyfte eller i teorin ska visa ”hur det skulle låta när en fullvuxen gjorde det som kallas ’att skratta’. Inget djup, ingen ärlighet, ingen glädje i ögonen, bara några luftstötar upp via stämbanden och läpparna isär och så ’ha-ha-ha’. Och han tittade på mig, men samtidigt förbi mig, mot väggen och tavlorna där. Ingen vet vad han såg”.

Kanske såg han verkligen ingenting (särskilt). Väggen, tavlorna. Att skriva fram den sortens stumhet, om det ens är rätt ord, förefaller faktiskt angelägnare, betydelsefullare, än att på sedvanligt sätt förespegla att det nog finns något avgörande, något förklarande, där bakom.