Syster måne

Han har långa, smala lemmar, smidiga rörelser som ändå inte är graciösa. Hans ansikte är akneärrat och fult, med simmiga ögon utan färg och glans, näsan ser ut som en halv potatis och munnen som två smala streck dragna bredvid varandra. Som en blandning mellan en groda och en katt beskriver han sig, mannen som går igen i olika skepnader i de sex novellerna i Peter Sandströms nya novellsamling Syster måne.

I berättelserna är han allt från den lilla sonen och den ordentliga vännen till den vackra systerns bror, den vuxna sonen, och far själv. Den gemensamma nämnaren för novellerna – mannen med de långa, smala lemmarna – blir synlig gradvis. Den första novellen, ’Röik’, är hemligast, men sedan, så småningom, ju längre boken lider, ju fler berättelserna blir, rullas samband fram, detaljer som gör att man förstår att det handlar om, eller kan handla om samma människa, i olika situationer, ur olika synvinklar, eller i olika variationer.

Mannens inre egenskaper är svårare att räkna upp. De glimtar till i texterna, via karaktärerna som omger honom, via enstaka repliker och tankar. De verkar också växla från novell till novell, beroende på omständigheterna som omger mannen just då, och beroende på människorna omkring honom. Hans personlighet växlar med hans roller. Han är en kameleont, en given förlorare kanske – en människa.

Det sägs att varje författare har en enda historia som de skriver om och om igen. Peter Sandström verkar ha gjort detta till sin poäng på ett fascinerande och förbryllande sätt. Både i debutverket, novellsamlingen Plebejerna (Schildts 1998), och i Syster måne återkommer förutom den ovannämnda mannen, vissa omständigheter och personer. Det är systern som liksom finns i en annan klarare värld än mannen, det är modern vars mammakärlek inte räckt till för att tycka att mannen var vacker ens som barn, det är fadern, en viktig, mystisk gestalt med många lager. Och det är karriärkvinnan som överger mannen och lämnar honom ensam med en son. I novellen ’Sandström´ kallas mannen ifråga dessutom för Sandström, vilket får en att nyfiket undra över eventuella självbiografiska drag.

Novellerna har dock aldrig samma förlopp, utgångarna växlar. Det är som om Peter Sandström har gett variationer på samma tema. Hur det kunde ha gått om inte. Eller hur saker och ting ser ut ur olika perspektiv, må så vara en enda människas. Språket är genomgående lakoniskt och sparsamt, och därför effektivt som stämningsskapare. Mellan orden lämnas rum för läsarens egna associationer. Genom novellerna går en ogripbar känsla av sorg, och av maktlöshet. Saker blir som de blir och av barn med livsglans i ögonen blir det vuxna som förr eller senare går i kras.

Det är också något med Sandströms sätt att skriva som slår ner någonstans mitt i nerverna eller i reptilhjärnan, bortom det som går att förklara med ord. Novellerna förorsakar känslor som då och då blir rent fysiska. När jag läste Plebejerna överrumplades jag totalt av den första novellen, ’Regnbågen’, som handlade om en liten pojke och hans ensamstående far, totalt utan sentimentalitet, men med en sådan sorg och förundran i botten att den kändes svår att bära.

I Syster måne är det ’Blond och bruna ögon’ som slår hårdast. Novellen handlar återigen om en far och hans lilla son. Sonens mamma glider gradvis undan mer och mer från hemmet, in i karriärlivet och i en annan mans famn, och fadern förfaller till att misshandla sonen, samtidigt som han är sonens enda trygghet. Det är något med ambivalensen, med skildringarna av det oskyldiga, vackra barnet och mannens klarsynthet och obarmhärtighet gentemot sig själv som gör att jag börjar må illa. Jag kan inte fortsätta läsa och samtidigt måste jag. Här finns inget skandalhungrigt, det är bara den där sorgen, det där bottenlösa självföraktet, och man känner igen sig, som man skulle se ut om de allra skitigaste sidorna av en tog över.

Där Plebejerna var en ojämn samling noveller innehåller Syster måne inte en enda svacka, alla noveller är spännande, direkt slukbara. Jag tycker ändå att det är i de kortare berättelserna Sandström lyckats förmedla sina stämningar bäst, de längre, ’Ljubljana’ och ’Sandström’, tenderar att bli spretiga och lite tunga att följa.

Att författaren har valt att avsluta med just försoningsnovellen ’Anemoner’ känns som en nästan överraskande nåd efter den våldsamma läsningen. ’Anemoner’ är stillsam, och att den handlar om kärlek står klart. Den vuxna sonen med sina egna sorger har återvänt till sin åldrande far, för sista gången kanske, för att försonas, för att säga de stora sakerna. Men fadern talar hellre om sina anemoner.

”När jag sitter och blundar kan jag höra honom sörpla gröt och mjölk på andra sidan bordet. Jag har aldrig sagt att jag tycker om honom, sådär som folk gör på TV. Men det är kanske enklare där, och det går ju på engelska, det mesta. Ingen konst att titta på vem som helst och säga I love you. Det är helt annat vid ett köksbord, det är helt annat med en pappa/…/
Kaffe, frågar han. Pannan på bordet är tom. Jag kan koka mera om du vill ha, säger han. Jag säger ingenting. Kanske det är bra så här då, muttrar han.”