Exil: två romaner

I en tid, då exil och exodus definierar folkmassor och individer förändras också identiteter och gemenskaper. Allt fler författare rör sig i ingenmanslandet mellan nationer, kulturer, identiteter och samhällsklasser, inte ens könsidentiteten är på något vis stabil. Men, det här är inget nytt fenomen.

Så har det alltid varit, men nu har temat kanske blivit mera tydligt framträdande i så väl vetenskap som kultur och konst. Då Bonniers till 100 årsdagen av Peter Weiss (1916-1982) födelse gav ut boken Exil, som egentligen består av de två autofiktiva romanerna Diagnos (1963)och Brännpunkt (1964), känns det rätt på många vis.

Politisk författare – men utan parti

Peter Weiss var en exilmänniska, en person som inte kunde definieras av någon nationalitet. Han var en outsider överallt. Som konstnär sysslade han med bildkonst, film och litteratur. Han skrev på både svenska och tyska och i olika genrer. Trots att han kom att bli en starkt politiskt engagerad författare kan han inte sättas in i någon partifålla. Han gick sin egen väg, som också var exilens väg och en del i en större exodus, där en mängd utdefinierade människor tvingades fly från den nazistiska dödsmaskinen.

Peter Weiss exil var en del av ett större exodus, där en mängd utdefinierade människor tvingades fly från den nazistiska dödsmaskinen

Diagnos inleds med ett återvändande. Författaren återvänder efter faderns död (modern har redan tidigare avlidit) för att gå igenom dödsboet. Alltså ungefär som i Knausgårds Min kamp, och det är också om Peter Weiss kamp mot och flykt ur det förgångna romanen handlar. En flykt från barndomens fullständiga beroende och ofrihet i en dysfunktionell familj. Här finns skildringar av en käslokall, skamriden familj, en sadistisk skolmiljö och en sexuell frustration på mikroplanet, medan det samtidigt växte fram en nazistisk makt omkring honom.

Mer avvecklingsroman än utvecklingsroman

Det går naturligtvis att placera in romanen i genren ”bittra barndomsminnen”, men den är mera än det. Man kan inte heller kalla den en utvecklingsroman, då det snarare är fråga om en avvecklingsroman. Boken är en beskrivning av en ung mans projekt att riva ned de identiteter han fötts in i: familj, fosterland, ras (rasifiering) och i viss mån även manlighet. Den exil han på det personliga planet söker är ett mentalt läge, det egna egots furstendöme, som han erövrar genom konstnärligt skapande.

Samtidigt med denna individualistiska flykt sker också på ett större plan, nästan för honom obemärkt, en annan exodus. Den judiskhet som han inte känt till, då fadern inte ens badade naken för att dölja att han var omskuren, rasifieras ändå av omgivningen och familjen tvingas fly. Miljön i boken rör sig mellan Bremen, Berlin, Prag, London och slutligen Alingsås.

Diagnos skildrar nedbrytandet av identiteten till en existentialistisk frihet, Brännpunkt handlar snarare om att bygga upp en ny identitet

Det är i denna dubbla exil de två romanerna har sin brännpunkt. Den individuella och den kollektiva. Då Diagnos skildrar nedbrytandet av identiteten till en existentialistisk frihet och konstnärlig integritet, handlar Brännpunkt snarare om att bygga upp en ny identitet, oberoende av de utifrån definierade. Detta ultraindividualistiska projekt gör honom länge blind för vad som sker runt om honom. Då Diagnos slutar befinner han sig i ett egots nollpunkt, en total isolering. Hans exil var inte de andras exil. ”Jag var på väg, på spaning efter ett eget liv”.

 Exilkonstnärens privilegium och skam

Brännpunkt inleds med att Peter Weiss anländer till Stockholm som flykting 1940. Att han lyckats komma in i landet i stället för att hamna i något koncentrationsläger eller avrättas, i motsats till många andra i hans situation, berodde på att hans far startat ett företag i Sverige. Peter försöker här slå igenom som konstnär och umgås i såväl exilkretsar som konstnärliga kotterier.

Stilen i den här boken är mera realistisk än i Diagnos och har också mera karaktären av memoar. De drömlika och surrealistiska dragen har nu tonats ned i samma mån som monologen börjar krackelera i och med att ”den andra” tvingar in honom i dialog. Man kan se det som ett steg mot den dialektiska och kollektiva realism som senare genomförs i till exempel Motståndets estetik.

Han får stå till svars inför anklagelser riktade mot den individualistiska konstsyn han företrätt, en eskapistisk borgerlig estetik

Långsamt nås han ändå av insikten om den verklighet han lyckats lämna efter sig i Tyskland och av skammen över sin egen privilegerade ställning. Han får stå till svars inför anklagelser riktade mot den individualistiska konstsyn han företrätt, en eskapistisk borgerlig estetik och på ett helt personligt plan också en tvivelaktigt egoistisk etik:

”De tål dig säkert, sade Hoderer, för du hör till deras lyx. Du verkar pittoresk för dem och de kommer nog att slå mynt av dig. De låter dig dansa, du är deras hovnarr. Du är ingen fara för dem. De skulle överge dig och stöta bort dig om du vågade angripa dem. Dessförinnan är radikalismen i er konst bra ett självbedrägeri.”

Denna anklagelse är inte bara riktad till den unge konstnären i boken, utan kan riktas till alla kulturradikaler och exilkonstnärer, som i sin konst söker sig en självtillräcklig identitet och samhällelig, bohemisk acceptans.

 Etapp på vägen mot mästerverket

Brännpunkt är på inget vis enbart en autobiografi, eller en utvecklingsroman. Trots att det här är fråga om att bygga upp en existensiell tillvaro efter den nollställning av egot, som Diagnos slutade i. Romanen är också en estetisk diskurs, en etapp på vägen till det senare mästerverket, som jag anser Motståndets estetik vara. Exilen är då inte längre en väg in i limbo, utan en positiv existentiell position, utan nationalitet, där individen, konstnären själv väljer sin kamp tillsammans med andra.

Exilen är då inte längre en väg in i limbo, utan en positiv existentiell position, utan nationalitet, där konstnären själv väljer sin kamp

Boken är på så vis ett avsked till Weiss tidigare surrealistiska och Beckettinspirerade konst. Nu började han närma sig inte bara sina egna smärtpunkter, utan världens. Ungefär samtidigt övergår han också från att tidigare i huvudsak sysslat med bildkonst till att främst bli författare. Kanhända ordkonsten är mera socialt kommunicerande. Han skriver rapportlitteratur och dramer om koncentrationslägren och blir en stark röst i motståndet mot USA:s krigföring i Vietnam. Han tar sitt ansvar, men gör det på sitt eget vis och med sin egna estetiska stil. Men, det är en senare historia. Romanen slutar på gränsen dit. Ännu hade han en gräns att överskrida.