Motståndets estetik

Min tegelstensklassiker har denna sommar varit Motståndets estetik av Peter Weiss. Den ursprungligen tredelade romanen som kom ut mellan åren 1975 och 1981, har nu kommit ut i en sammanslagen pocketversion. Det är ett verk på 1000 sidor, som faktiskt har formen av en tegelsten. Om man tänker på romanens innehåll, kan man också kalla den en gatsten. Det är fråga om litteratur om och som motstånd.

Peter Weiss (1916-1982) var en tysk flykting, som levde i Sverige från 1939. Förutom att skriva romaner och dramatik, sysslade han också med film och bildkonst. Han var aktivt engagerad i kampen mot USA:s krig i Vietnam och i den socialistiska rörelsen.

Motståndets estetik är en romantrilogi om motstånd, men den innebär också i sig ett motstånd på två sätt. För det första visar den på ett metalitterärt plan att litteraturen och konsten i allmänhet kan vara motstånd. För det andra innehåller den en stor mängd läsmotstånd. Det är på intet vis någon lätt läsning. Texten är kompakt och i många avsnitt torr. Men, däremellan kommer avsnitt som tränger sig på med en tvingande intensitet, och som för in också den egna läsakten och de egna erfarenheterna i textens resonemang. Läsaren tvingas tänka och kanske omvärdera sina tolkningar av historia, konst och liv.

Utvecklingsroman – men inte om individen

Det är svårt att klassificera Peter Weiss´ trilogi. Man kan kalla den en utvecklingsroman eller bildningsroman, men dessa termer för tankarna till den borgerliga romanen. Motståndets estetik handlar inte som dessa om den enskilda individens utveckling. Det är arbetarklassens frigöringsprocess i och med motståndet mot kapitalismen, som är huvudtemat. Man kan ändå inte se den som ett exempel på socialistisk realism. Denna genre står den lika fjärran. Jag tycker att begreppet dialektisk realism kommer närmast.

Den litterära metoden går ut på att ställa långa resonerande avsnitt mot varandra, så att olika attityder, analyser och idéer ställs mot varandra. Det är fråga om en dialog utan naturalistisk
återgivning. Weiss försöker utforma det centrala i tankegångarna i essäistiska block. Trots att trilogin innehåller ett resonerande jag låter författaren de olika rösterna träda fram autonomt och deras tankekollisioner föra jaget framåt i rum, tid och medvetande – på jakt efter en syntes.

Motståndets estetik handlar i första hand om den antifascistiska motståndsrörelsen bland unga tyska kommunister före och under andra världskriget, men också om arbetarrörelsen i sig. På tidsaxeln går den ibland tillbaka till ryska revolutionen (huvudpersonen är – lämpligt – född 1917) men gör också genom olika konstverk avstickare till antiken och andra tidsperioder för att visa upp det kulturarv som borgerskapet hegemoniskt förfogar över.

Omtolkningen som motstånd

Romanens första del inleds med en lång diskussion om Pergamonfrisen och om möjligheten att använda den som en bild av motstånd. På samma vis diskuteras också flera andra konstverk. Ungdomarna försöker utmana eliternas tolkningsföreträde. Weiss menar att det är lika viktigt att erövra och omtolka kulturarvet som produktionsmedlen. Kulturen har annars förmåga att upprätthålla och reproducera samhällets makthierarki. Tidens vågor för handlingen från det tyska 30-talet, till revolutionens och inbördeskrigets Spanien och via flyktingtillvaro i Frankrike till exiltillvaro i Sverige. Persongalleriet är enormt och består av såväl fiktiva personer som personer kända från kulturhistoria och politisk historia.

Det är en tragisk roman. De unga revolutionärerna, som vill frigöra sig från förtrycket och bli annat än objekt i tillvaron, dras in i en kamp där de endast är små obetydliga spelknappar. Den egna frigörelsen och de egna analyserna får ge vika för Kominterns påbud. Den internationalistiska solidariteten får stå tillbaka för försvaret av Sovjetunionens nationella behov. Individ efter individ av oberoende socialistiska kämpar går under – en del på grund av det fascistiska våldet, en del på grund av det stalinistiska.

Individens frihet och maktpolitiken kommer att stå som tes och antites genom hela sviten och romanens projekt blir att söka en syntes. På ena sidan står de omutliga kominternarna, som materialismens Abraham är de, stärkta av sin tro, redo att offra sina kamrater och sig själva. Weiss lyckas i likhet med t.ex. Victor Serge tidigare, förklara den logik som ledde till att övertygade kommunister erkände de mest horribla brott i de skenrättegångar som hölls mot dem, då de ifrågasatte Stalins åsikter.

Den fria människans krympande utrymme

På andra sidan står sedan esteterna, hyllande sin frihet och sin autonomi, också de beredda att offra sig själva. Här, i ett av romanens starkaste avsnitt, låter Peter Weiss Karin Boye träda fram med en hänsynslös beskrivning av den fria människans existentiella situation i ett krympande utrymme mellan de expanderande makterna. De reella valmöjligheterna är små och endast självmordet ses som en slutlig lösning.

Trots att det inte är så många år romanens handling sträcker sig över, är det en evighet för huvudpersonerna. Läser man boken som en bildningsroman blir man varse den grymma pedagogik som råder. ”Siperia opettaa! (Sibirien lär!)”, som en finländsk minister en gång uttryckte sig.

Peter Weiss´ litterära projekt, som det kommer till uttryck i denna trilogi, är att söka en syntes – en syntes som skulle lösa upp de motsättningar arbetarrörelsen satt fast i under1900-talets första hälft. Denna syntes skulle innebära en kombination av solidaritet och frihet i arbetarklassens kamp och strävan att erövra hegemoni inte bara över produktionen, utan också i fråga om tolkning av konst och kultur.

Också kulturarvet bär skuld

Weiss tycks mena att det inte bara är de kapitalistiska produktionsförhållandena som håller arbetarklassen nere, utan även ”kulturarvet”, som det så vackert brukar kallas. Då ynglingarna i början av boken studerar Pergamon-friserna och genom hela romansviten iakttar och analyserar olika konstverk, är det just fråga om att utmana överklassens hegemoni på kulturens område. Man gör sina egna tolkningar och ser konstverken ur ett underklassperspektiv. På så vis ges verken också ett nytt liv. De talar till åskådarna med nya röster och blir delar av den dialog som ständigt för livet vidare.

På ett metalitterärt plan är Motståndets estetik resultatet av den dialog som förs genom texten – ett försök till en ny estetik – en estetik som inte reproducerar hierarkierna, men bryter med dem utan att förfalla till popularitet och populism.

I dag dubbelt tragisk

Trots det djupt tragiska i romanens skildring av motståndsrörelsens undergång – en tragik som i dag synes än mer tragisk, då hela den socialistiska arbetarrörelsen tycks vara utslagen – finns det ändå i romanen ett dialektiskt hopp. Motståndet kan ändra form men det försvinner aldrig.

Den kommunistiska rörelse Weiss skriver om finns inte mera, annat än som några obetydliga rester. Det kan man tycka vad man vill om. Jag tycker ändå inte man kan frånta den äran att modigt ha försökt kämpa mot fascismen och nazismen, då borgerskapet i lugn och ro såg demokratin krossas. Att Sovjetunionen samtidigt utvecklades till en brutal och fascistoid stat och att de flesta europeiska kommunister ändå fortsättningsvis gav makten där sitt stöd, är en annan fråga, och också den diskuteras ingående i Weiss´ roman.

Det är hoppeligen få som sörjer att Sovjetväldet föll och flera som hoppas att det därmed finns en större möjlighet för den syntes Weiss och många andra hoppats på. På så vis är boken ett aktuellt inlägg i den kontinuerliga debatten om vänsterns skuld och förtjänster. Den ifrågasätter den borgerliga tolkningen av vår historia och kulturhistoria och är därför användbar både som tegelsten och gatsten också nu trettio år efter att den skrevs.