Kalkutta 75

Har idrott och litteratur någonting gemensamt? Bägge är i alla fall områden där spektakulära individuella prestationer är det som gäller, och författaren/idrottsmannen förväntas ha en karriär som sträcker sig över ett rimligt antal år. Kan man inte uppfylla det är man ointressant och oanvändbar för branschen. Både författaren och idrottsmannen måste träna mycket i ensamhet, men när de stiger fram får de gärna vinna pris. Publiken vill det. Både författaren och idrottsmannen har också använts för att stöda och piffa upp den nationella självbilden i de land de verkar. Det hindrar inte att de också kan vara idoler och förebilder internationellt.

I dag är elitidrottarna långt mer kända och populära än författarna, det kan man nästan svära på. Det är förresten bara att kolla proportionerna i vilken morgontidning som helst. Sport får större volym, fler sidor, mer bilder. Kanske kan man också förutspå att Anton ”Tova” Stipančić, den berömde pingisspelaren, kommer att förbli mer omtalad än Petter Lindberg som i år kommit ut med en roman om honom. Kalkutta 75 heter den, efter platsen där Stipančić gick sin ödesdigra VM-match.

Kalkutta 75 uppehåller sig ibland vid matcher, men att liksom bara rekapitulera highlights ur sportens värld är naturligtvis inte romanens ärende. Berättaren är bordtennis-ässet själv, när romanen inleds ligger han svårt och obotligt sjuk. Han ligger och tänker på sin karriär, spelar om matcherna i sitt huvud, och minnas också sin barndom och ungdom.

Ett liv i det forna Jugoslavien

Stipančićs liv (1949-1991) fick gott och väl utrymme i det land vi kallade Jugoslavien, den folkrepublik och federation som leddes av Josip Broz Tito. Tito skymtar också förbi i romanen, men mer tror jag man ska tänka på landet som en konstruktion – och någonting vi nu vet har fallit sönder. Tovas liv är också en konstruktion som byggts upp av träning och åter träning, finslipning och matcher med upptrissad spänning.

Bordtennis är en märklig sport, bollen man slår är fjäderlätt, väger knappt tre gram. Det gäller att vara snabb i vändningarna och ha en osviklig teknik. Tovas tränare lägger också fram en underlig ekvation som ”vetenskapligt” ska förklara förutsättningarna för spelet. Om man använt i verkligheten faktiskt använt någon sådan är mig inte känt, och det inte alldeles viktigt att veta. Romanen skall vara sin egen värld, och jag tycker Petter Lindberg har lyckats skapa den.

Man måste inte veta allt om idrott för att kunna ta till sig romaner om idrott. Sådana finns – det är inte gott om dem, men börjar man leta hittar man flera. Den kanske bästa i Norden, P O Enqvists Sekonden (1971) kan på sitt sätt vara modell för berättarkonst med motiv från idrotten. Dess tema kretsar kring hur det blir när man avviker från idealen, när svek och fusk kommer in i sporten – in i livet. Sveket som det stora temat, att det placerats i friidrottens värld gör bara att det avtecknar sig så mycket tydligare.

Mer än bordtennis

För Petter Lindberg är också romanmotivet större än bordtennisen, det skulle vara fjuttigt om man stannade bara vid den. Romanen går också att läsa som en rätt representativ rapport från en europeisk efterkrigstida mans liv. Det är fokuserat, koncentrerat på prestation, utan större ambitioner när det gäller privata relationer, och fullt upptaget med att förtränga besvikelserna under den andra halvan, som vetter mot döden.

Ett annat spår är specialbegåvningens olycka. När det går bra kan man reda sig själv, och när det inte går bra får man lov att reda sig i alla fall. Riktig, mänsklig hjälp kanske inte finns. Man kan bli fartblind och svajig under bägge omständigheterna. Hos oss finns många exempel på idrottsmän som varit stöddiga festprissar både under och efter sin aktiva tid. Tova är också t ex inbiten rökare, rökningen hjälper honom att koncentrera sig, säger han. Det känns möjligen lite chockerande för dagens läsare, men man minns plötsligt en berömd svensk höjdhoppare som gärna tände en cigarrett – ibland farligt nära ansatsen.

Romanens uppgift

Berättartonen i Lindbergs roman är rätt lågmäld och historien är skissad med träffsäker men lätt hand. Man har en känsla av att läsningen utspelar sig som när man spelar pingis: ofta lätt och ganska lekfullt, ibland ofrånkomligen enahanda. Då välkomnar man en abrupt stoppboll. Det finns också en sorgsen ton i berättelsen, jag ser den rota sig i huvudpersonens dåliga beredskap att axla besvikelser och motgångar och de illa skötta mänskliga relationerna.

Själva sportskildringarna, resultatredovisningarna, har redan lästs kritiskt av idrottskunniga som hittat att anmärka på. Men jag kan inte förstå varför en roman skulle vara en resultattabell, romanen har ju all rätt i världen att rigga sina egen matcher. Man kan t o m säga att dess uppgift är att göra det.

Kalkutta 75 är Lindbergs tredje roman, och man kan inte klaga på att han inte skulle förnya sig. Den första var en originell kriminalroman, den andra en melankolisk rymdberättelse, och den tredje handlar alltså om en bordtennisspelare. Det är ett författarskap som håller en nyfiken.