Från den fjärilslätta som fladdrar med sina pigmentmönstrade vingar från blomma till blomma på ängen tar Petter Lindberg effektfullt och galant steget ut i den bottenlösa rymden. Skön att läsa är Lindbergs Minnenas planet, en science fictionroman om en rymdresa utan början, utan slut.

Lindberg återkommer efter debuten år 2003 med detektivromanen Pavulom som handlar om en rad kusliga mord i en tid – vår tid – med ett dramatiskt ökande antal åldringar. Den nu aktuella romanen är i en helt annan genre, känns mer som prosapoesi och är allegorisk till sitt upplägg.

Med ett drömbesläktat berättargrepp förstärkt av ordkonstruktioner som underbygger stämningen (t.ex. ”sömnvarv” i stället för dygn) slussar Lindberg läsaren in i rymdfarkosten, en jättefjäril med en besättning som råkar ut för rymdhaveri efter en mysteriös kollision. I superkorta meningar, som plockar in det väsentliga utan sökta och utstuderade metaforer, bygger Lindberg upp sin reseberättelse från rymden. Greppet får struktur av indelningen i korta, numrerade kapitel från 1 till 55.

Ekologisk katastrof?

Visst går det att konstruera en luftbro till Harry Martinsons episka science fictionverk Aniara, där rymdfarkosten också utsätts för en kollision. Här handlar krocken inte om atombomben utan snarare om en ekologisk katastrof. Fjärilen som fungerar som rymdfarkost rammas och ”dör”, men inte helt. Hoppet om att Fjärilen kan repa sig lever kvar, på samma sätt som hoppet om att vi kan undgå en miljökatastrof gör här på vår jord, i takt med att miljömedvetenheten ökar.

På den planet där fjärilen strandar, målar Lindberg upp ett kargt och lite ångestfyllt landskap med förstenad växtlighet som kanske döljer liv och vatten. Planeten får mig att associera till vår egen – efter den stora ekologiska katastrofen, när vattenresurserna är allvarligt hotade också annanstans än i torraste Afrika.

Besättningens beroende av – och känslor för – Fjärilen, rymdfarkosten, är intressant i sig och kanske någon läsare känner igen sin relation till en älskad bil eller båt som man gärna putsar och filar på i det oändliga och talar om som en person. Fjärilen är den här kortromanens navel. Fyndigt av Lindberg att förstora en liten, mycket sårbar fjäril till en rymdgigant som rör sig genom den mörka oändligheten. Fjärilen är en levande organism som ska vårdas ömt. För sin överlevnad behöver den ren miljö och blommande ängar.

Rikt känsloregister

I den här framtidsvisionen är mänskorelationerna allt annat än kusliga. Fienden finns utanför. Gemenskapen fungerar mänskor emellan, bland dem som befolkar rymdfarkosten och förstärks i vetskapen att alla antagligen kommer att dö när maten och vattnet tar slut. Kaptenen och hans hustru har ett varmt förhållande och kaptenen hyser stor omtanke om sin besättning. Moraliska problem uppstår när det bara finns lite vatten kvar. Ska kapten fördela vattnet jämnt mellan alla ombord, också barnen, eller ska bara nyckelpersonerna få ett längre liv?

Namnen på personer i science fictionromaner brukar inte likna dem som finns i telefonkatalogen. Så också här. De tre besättningsmännen heter Wilco, Sigma och Anox. Ett snabbt googlande ger svaret att alla tre namnen återfinns som företagsnamn, två av dem dataföretag. Namnen upplevs som könlösa – fastän här använda som mansnamn. De är korta, med avsikt internationellt klingande, allmängiltiga.

Oändligheten där ute

Valet av en okänd rymd som miljö för en roman öppnar fantasislussen och ger författaren oändliga möjligheter att beskriva en egen värld – författaren är jämförbar med en kartritare som inte förutsätts hålla sig till känd och utforskad geografi. Med sin berättelse formulerar och behärskar Lindberg en existentiell rädsla för det okända. Romanen känns som det brukar göra i drömmar: scenografin är ”ufo” men mänskorna känner och tänker som vi här nere på jorden, i detta drama som tangerar allmänmänskliga frågor som liv, död och brödraskap.

Dela artikeln: