Den mystiska näktergalen

Inledningen är oemotståndlig. Pia Ingström sitter i sitt kök på Drumsö och söker receptet till ett bakverk tillägnat det grekisk-ortodoxa helgonet Fanourios. Han är de borttappade tingens helgon och först måste hon hitta något hon tillfälligt förlagt; lusten och tilliten till Istanbul. I tre decennier har hon varit besatt av staden, men nu får läget i Turkiet henne att vackla. Vill hon lägre resa dit, och vill hon skriva?

Nå, visst vill hon. Plockar fram mjöl, olja, socker, apelsiner och elvisp, och börjar sin berättelse, Den mystiska näktergalen.

Hon inleder sina strövtåg i nutid tillsammans med en frejdig guide som heter Gaye och studerar socialantropologi.  Gayes projekt är att undersöka gentrifieringen av Balat, en stadsdel som fram till 1950-talet beboddes av i huvudsak judar och greker. När de flyttade till modernare stadsdelar, flydde eller emigrerade, togs de forna medelklasskvarteren över av inflyttade från andra delar av Turkiet, och förslummades delvis. I slutet av 1980-talet insåg framsynta spekulanter områdets potential, köpte upp övergivna hus och började renovera. Sedan början av 2000-talet är området skyddat som Unescos kulturarv, och en gentrifiering (ordet förekommer frekvent i texten) pågår, också om syriska flyktingfamiljer i dag trängs i eländiga källarrum och man ännu känner lukten av kolkaminer.

Här finns något slags istanbulitisk  essens. Fattigt och rikt, religiöst och sekulärt, etnisk mångfald, ruiner, soptippar. Det är också i dessa kärleksfulla bilder boken lever som starkast

Det är uppenbart att Ingström trivs i Balat, att här finns något slags istanbulitisk  essens. Fattigt och rikt, religiöst och sekulärt, etnisk mångfald, ruiner, soptippar, ”hipstriga caféer och traditionella gubbhak”, historiens skikt i en salig blandning. Om detta har hon skrivit tidigare, och det är också i dessa kärleksfulla bilder boken lever som starkast.

Minoriteternas villkor

Den här gången har Ingström en bestämd och delvis ny synvinkel. Invävt i det turkiska har hon med tiden fått syn på spåren av de grekiska, judiska och armeniska folkgrupperna, insett att de är en del av hennes eget judiskt-kristna kulturarv, och att de står henne närmare än den muslimska kulturen. Det är spåren av dessa minoriteter hon vill följa. 70.000 armenier, 17.000 judar och 2000 greker, de flesta bosatta i Istanbul. Ännu så sent som på 1920-talet utgjorde de sammanlagt ungefär två procent av Turkiets befolkning, i dag är de mindre än två promille.

Hur det har gått till redogör Ingström för i ett mera allmänt hållet kapitel om Turkiets 1900-talshistoria och den fortsatta utvecklingen, från en kemalistisk ideologi med plats bara för det turkiska till ett AKP (Rättvise- och framstegspartiet) som till en början förhöll sig öppnare till minoriteterna men med åren hårdnade till det Erdoğanstyre vi ser i dag. En välbehövlig historielektion för oss mindre bevandrade.

Kapitlet kallas ”Lausannefördragets minoriteter”. Det markerar Ingströms val att inte behandla Turkiets andra minoriteter, inklusive det stora problemet; kurderna. Förhistorien till fördraget, om jag förstått rätt, finns i de storgrekiska planerna på att erövra Istanbul och de ”etniskt” grekiska områdena längs den egeiska kusten, vilket ledde till stora flyktingströmmar och ett krig som grekerna förlorade år 1922. På initiativ av Nationernas förbund kom sedan det i mina ögon chockerande Lausannefördraget som stipulerade en befolkningsutväxling; 1,2 miljoner grekiska kristna från Turkiet flyttade till Grekland, och drygt

Avsikten var att minimera problemet med minoriteter som inte passade in i nationalstatidealet, och för de icke-muslimska minoriteter som ändå av olika orsaker stannade kvar skapades ett eget regelverk

350 000 muslimska grekiska medborgare flyttade till Turkiet. Avsikten var att minimera problemet med minoriteter som inte passade in i nationalstatidealet, och för de icke-muslimska minoriteter som ändå av olika orsaker stannade kvar skapades ett eget regelverk, och sina minoritetsrättigheter fick de enbart som religiösa samfund. Kurderna var muslimer och skulle assimileras, med våld om så behövdes.

Ingström definierar också här de generella villkoren för minoriteter (och inte bara i Turkiet); de kan ha det ganska bra när tiderna är bra, men blir det kris blir de plötsligt synliga som den andre, som etniskt, religiöst eller socialt annorlunda, kanske hotfulla, fientliga.

Efter detta inledande kapitel är vi väl rustade för att möta Istanbuls greker, judar och armenier, eller vad som återstår av dem i den fordom så kosmopolitiska staden (fast visst är den väl fortfarande kosmopolitisk, all turkifiering till trots?) Ingström presenterar dem med fakta, intervjuer och personliga iakttagelser, grupp för grupp.

En droppe i havet

Mera minoritet än vad grekerna är kan man knappast bli: från över 100.000 på 1920-talet till 2000 i dag. Orsakerna till raset finns i den drastiska befolkningsutväxlingen, i den pågående turkifieringen, och i viss mån också i grekernas sociala status; medelklass, ”lättfotade handelsmän”, med möjlighet att emigrera. Orhan Pamuk beskriver i sin Istanbulbok hur han som barn tyckte om att gå med sin mamma till de grekiska tygbutikerna för att handla damast eller sammet.

Häpnadsväckande är att dessa 2000 greker har hela fem skolor, tvåspråkiga och med Lausannefördragets noggranna regelverk.

Ingström besöker det grekisk-ortodoxa ekumeniska patriarkatet och träffar fader Dositheos, patriarkatets presschef.  Han växte upp under en tid när man var rädd för att tala grekiska på gatan, emigrerade till Tyskland, gjorde karriär inom medicinindustrin och lärde sig demokrati och politisk frihet. Enligt honom förhåller sig den turkiska regeringen i dag positivt till minoriteterna.

Under min (enda) resa till Istanbul tror jag att jag såg fader Dositheos. Han guidade en grupp tyska turister i kyrkan och förklarade (den stund jag hörde honom) att man skulle vara försiktig med etniska markörer, och att kapitalismens girighet höll på att förstöra vår värld.

Det är inte svårt att associera till dagens båtflyktingar och till den kohandel som pågår mellan EU och Turkiet i flyktingfrågan

Så kan man beskriva judarnas historia i Turkiet. År 1492 när de sefardiska judarna utvisades från Spanien och Portugal välkomnades de av sultan Beyazit II till det ottomanska riket med samma kulturella och religiösa autonomi som greker och armenier åtnjöt. I början av 1900-talet var de 200.000, en i huvudsak väl integrerad minoritet. På 1930-talet erbjöd Atatürk ett antal förföljda akademiker från Tyskland och Österrike asyl, och under andra världskriget räddades judiska flyktingar av turkiska diplomater och av den judiska textilmagnaten Simon Brod.

Men för många fler blev Istanbul av stormaktspolitiska skäl en katastrofal flaskhals. Ingström beskriver en grym händelse. Fartyget Struma, med judiska flyktingar ombord, var på väg från Rumänien till Palestina när britterna, som ville reglera den judiska immigrationen till Palestina beordrade turkarna att hindra Struma från att komma vidare. Turkarna, som inte ville ha fler judiska flyktingar släppte inte i land dem. I nästan två månader låg fartyget för ankar utanför Istanbul, innan turkarna bogserade det tillbaka till Svarta havet, där det sänktes av en rysk u-båt. De 784 flyktingarna drunknade.

Det är inte svårt att här associera till dagens båtflyktingar och till den kohandel som pågår mellan EU och Turkiet i flyktingfrågan.

Bördan. Sårbarhet och kollektiva trauman

Kapitlet om armenierna heter ”… visst bär man på sina axlar bördan av dem som tystades och försvann”.  Citatet syftar naturligtvis på folkmordet, som Turkiet inte erkänt men nog, sent om sider, bett om ursäkt för. Den förfärliga historien och bittra fejden ligger som en skugga över texten, men många av Ingströms sagesmän, bland dem den ovan citerade, vill, trots minnets börda, se framåt och sträva till förtroende och respekt mellan grupperna.

En modell för den strategin var Hrant Dink, politisk aktivist och redaktör för den tvåspråkiga tidningen Agos. Hans orädda journalistik förskaffade honom fiender i alla läger; i det armeniska samfundets makthierarki, i den armeniska diasporan och bland turkiska nationalister. När han mördades i januari år 2007 deltog hundratusen människor, de flesta turkar, i begravningen, och följande år kom nätadressen ”Jag ber om förlåtelse” med 34 454 turkiska undertecknare.

Jag känner sympati för Dink. Det gör jag också för Izel Rosental, karikatyrtecknare på den judiska veckotidningen Salom. Han har både ashkenaziska och sefardiska rötter och en judisk identitet, men han har inte brytt sig om att överföra den på sina barn. När Ingström frågar honom hur det känns att kanske vara den sista i släkten med starka band till den judiska kulturen skrattar han åt tanken att vara den siste mohikanen. Familjen är i dag mångkulturell: muslimsk, judisk, kristen, kurdisk. Det är bra att känna sina rötter, men att motarbeta förändring och assimilation är enfaldigt säger Rozental. Han ” har en skämttecknares själ” och kan bara driva med sina kritiker.  År  1999 ordnade han den kanske första karikatyrutställningen i världen på temat religioner, ”Tron inför det nya århundradet”, med 100 karikatyrister från olika länder och religioner. I dag skulle han inte våga göra det.

Det är bra att känna sina rötter, men att motarbeta förändring och assimilation är enfaldigt säger Rozental

En orsak till min sympati är kanske att jag uppfattar att Dink och Rozental (och några till) nyanserar bokens ärende: minoriteternas sårbarhet och kollektiva trauman. Inte så att Dink och Rozental skulle förneka detta, inte alls, men de definierar sig inte i första hand som offer. ”Det anatoliska leendet” är heller inte deras. Begreppet myntades av exilgreken och regissören Elia Kazan (som också porträtteras i boken), och anger en undfallande, ständigt leende, attityd i förhållande till majoriteten. Det handlar också om hur man ser på identitet. Som en för evigt fastslagen essens eller som något föränderligt och mångskiktat.

Min litet spekulativa tanke är att Ingström, när hon nu upptäckt minoriteterna i Turkiet, så innerligt gärna vill visa dem för oss, medkännande och understruket: minoriteterna är hotade, bräckliga, i tider av ekonomisk och politisk oro material för konspirationsteorier, lämpliga fiender. Problemet är att denna, i sig närmast självklara, utsaga upprepas litet för ofta.

Detta sagt måste jag genast fortsätta: Ingströms journalistiska etos, och – jag spekulerar vidare – hennes passion för Istanbul, tillåter inte en strikt agenda; den brokiga mångfalden tar över. I den ryms också ”svarta” och ”vita” turkar, sufisk välgörenhet och ottomansk nostalgi. Och så Ingströms blick för vardagens dråpliga detaljer. Som när hon besöker ett gammalt författarpar, Kemal Özer och hans brittiska hustru Georgina. ”Badrummet i deras murriga och trivsamma lägenhet fylldes av hennes rejäla underbyxor på tork, alla andra rum av böcker, tidningar och papper på hyllor och i travar på borden”. Eller när hon övervarar gudstjänsten i det grekiska patriarkatets kyrka, ”oblygt stirrande” på ett livligt sällskap på tre kvinnor och fem barn:

 ”En av småflickorna var kvick och rastlös, hon skickades i väg i kön till det välsignade brödet för att hämta en bit som sen delades ut mellan barnen. Bebisarna spottade, dräglade och jollrade. Elva präster satt i de korsprydda träbänkarna och serverades av en biträdande präst bitar av Kristi lekamen som de sedan mumsade på alla i rad.”

 Ett judiskt flyktingöde

Speciellt förtjust är jag i det sista kapitlet som handlar om filologen och Dante-forskaren Erich Auerbach, och där också den mystiska näktergalen fladdrar fram. Det börjar med vad som skulle vara en akademisk föreläsning om ”Bosporenrullarna”, två små pappersrullar förvarade i en gammal cigarettask, som ingår i ”The Nachtigall Convolute”, som tillhör ett estetiksällskap som studerar ”Den Tredje Fågelns Orden”. Sällskapet ordnar ett divertissemang som Ingström bevistar, om Auerbch i Istanbul 1943, och om hur denne kanske hade kontakt med fågelordens medlemmar. En djärv gissning. Föreläsningen ger Ingström anledning att undersöka Auerbachs exiltillvaro i Istanbul där han skrev Mimesis, det stora verket om den västerländska litteraturen från Homeros till Proust, dess realism och tolkningstraditioner. Han skrev för att försöka förstå Europa.

Helt subjektivt saknar jag två finländska röster, essäisterna Johannes Salminen och Leif Salmén

Det finns en nyttig ”läs mera” lista i slutet av boken. Helt subjektivt saknar jag där två finländska röster, essäisterna Johannes Salminen och Leif Salmén. Båda har suttit med utsikt över Bosporen och ur sin djupa bildning vaskat fram tankar om Levantens folk och historia. Och så saknar jag en inföding, författaren Orhan Pamuk. Jag tycker mig höra ekon av hans Istanbul i Ingströms bok; samma känsla för minnen, samma hüzün inför den historia som ”försvunnit, fallit i glömska, begravts i betong och lager av ideologisk historieskrivning” (Ingström) och som ”får hjärtat att värka på alla dem som bor mitt ibland dem” (Pamuk).

En sorgmodig bok, läsvärd också för den som aldrig tänkt sig till Istanbul. Men har man sådana resplaner är den en utmärkt guide till staden. Kyrkor, skolor, synagogor, någon moské, mera kyrkor, gator, muséer, armeniska hus, kaféer – allt presenteras informativt och personligt, och varje avdelning avslutas med ruttförslag för den som vill utforska Istanbul ”konkret med fötterna”. En karta hade varit bra. Inte något detaljerat, utan en enkel generalplan, som visar hur Bosporen rinner ut i Marmarsjön och skiljer det asiatiska Istanbul från det europeiska, hur Gyllene Hornet slingrar in i staden, och var ungefär de olika stadsdelarna befinner sig.

Men ett är säkert: kommer jag ännu till Istanbul finns Den mystiska näktergalen i mitt resebibliotek. Kanske också Auerbach.