Inte utan min mamma. Böcker, Beckis, Istanbul och Karelen

”Min väg till den jag har blivit liknar (…) de slingrande gångar som barkborrens larver gör i virke när de gräver sig ut ur de kammare där deras mamma lagt dem som ägg. Därför tänker jag på mitt livs viktigaste lärdomar som ’bildningsgångar’, i planlöst pluralis”.

Så här beskriver Pia Ingström sin bildningsgång i boken Inte utan min mamma. Böcker, Beckis, Istanbul och Karelen, som är ett slags självbiografi vars koordinater redan anges av boktiteln och vars tonfall anas av den vackra pärmbilden.

Inte utan min mamma är en berättelse, halvt oskarp i konturerna, som i likhet med Henry Parlands Sönder handlar om att framkalla, frambesvärja eller rekonstruera bilden av en kvinna (modern Vuokko, men kanske ännu mer: den unga Pia) och ett organiskt sammanhang. Bilden som ska framkallas undflyr hela tiden sin berättare och berättelsen blir följaktligen fragmentarisk, och visar på det svåra i att överhuvudtaget återskapa ett liv som per definition består av återvändsgränder, samtidigheter och tillfälligheter. Berättelsen om ett liv är dömd att vara ”helt och hållet falsk och bristfällig – färgerna är förskönade, den avbildade situationen inte bara fiktiv utan kronologiskt orimlig (…). Ändå är den absolut bättre än ingenting”.

Livet med andra – och böckernas värld

För att skapa ordning på dessa larvgångar har Ingström delat upp boken i två delar – Jag själv och Min mamma – där den första delen handlar om Ingströms egen historia fram till samlivet med man och barn, och den andra berättar om moderns liv mot en fond av morbrödernas livshistorier. En annan struktureringsprincip för boken är de teman eller ”besvärliga klibbiga klumpar” som antyds av boktiteln, nämligen böckernas värld, somrarna på Beckomberga sjukhus och i Istanbul samt Karelen som rottrådarnas fäste. Medan de tre första klumparna avhandlas i den första delen, står Karelen för Ingströms mor och hennes familj.

Det finns en idé i att uppdela boken i två delarna (och inte låta den egna berättelsen ta över moderns) – ett slags respekt mot det förflutna, mot modern och hennes uppväxtsammanhang – men samtidigt gör den boken spretig. Tematiskt sammanfaller boken i två närmast separata delar och denna tudelning understryks även av berättandet och berättarrösten. Den självbiografiska delens självrannsakande och ofta ironiska, men också intima och personliga berättande har i den andra delen fått ge vika för den sakliga, undersökande journalistens tilltal, kliniskt tillbakahållet. Ibland framstår beskrivningen av moderns liv som en självförsörjande kontorsfröken eller morbrödernas klassresor närmast som sociologiska illustrationer på hur kapital och människor rörde sig i efterkrigstidens Finland, snarare än som en berättelse av nära och kära av kött och blod.

Även om jag dras med i familjens historia och i syskonens olika livsöden samt fascineras av den historiska bild som texten skapar, saknar jag den närhet och den känsla som frammanas i delen Jag själv. Det är här texten verkligen lever, där läsare och berättare möts, där det personliga i sin personlighet berör och blir delat och kollektivt. Och naturligtvis bär texten här en stark identifikationsfaktor för mig som läsare. I Jag själv möter vi en ung Pia som söker sig själv genom bl.a. litteraturen, väninneskapet, arbetet bland gubbarna på Beckomberga och kursen i Istanbul. Det personliga varvas i denna del ofta med litterära analyser och med informativa skildringar av tidsandan samt av olika kulturella och historiska detaljer. Ett genomgående spår i hela delen är den unga Pias känsla av utanförskap och intresse för psykolitteratur och mentalsjukdom (konkretiserad av bl.a. familje- och gruppterapierfarenheter och Pias arbete på ”Beckis”). Ingströms ibland rätt ironiska betraktelser av sina känslor av utanförskap och frossande i misär- och psyklitteraturen och i smutsen, det låga och det fula är inte enbart bekanta, de känns och som läsare minns jag. Jag minns mina egna sociala tillkortakommanden, min misärlitterära flykt och mitt frossande i det egna jaget. Men också behovet att bli sedd och behövd:

”Att göra en insats för någon, att göra bra ifrån mig, att göra det snällt och lugnt, att lindra, att våga skoja lite när det var färdigt, att göra skillnad. Det var därför jag tyckte om det här arbetet – jag vet att jag gjorde det för det står i dagboken. (…) Beckomberga trollband mig för att det kändes helt och hållet sant, autentiskt och verkligare än något jag dittills varit med om.”

Väninnan med stort V

Genom gubbarna på Beckis kan den unga Pia stiga ut ur sin jagkokong och för ett ögonblick kliva in i ett sammanhang och gå utanför sig själv. På samma sätt fungerar även väninneskapet och här verkar bokens Pias och moderns liv mötas – i bådas livshistorier spelar den nära väninnan en viktig roll. I skildrandet av Pias uppväxt spelar väninnan Päivi en avgörande roll och hon verkar fungera både som en mentor (som för in henne i bl.a. den politiska poesin och musikrörelsen) och som väninnan med stort V (”henne skulle jag följt vart som helst”). Också moderns berättelse färgas av vänskapen med en kvinna, Saini. I sin dagbok beskriver Vuokko – efter 60 år av vänskap – Saini som en kär ”syster”: ”Musta olisi tullut varmasti ihan toinen ihminen jos Vuokko ei olis ollut…” (Jag skulle ha blivit en helt annan människa utan Vuokko). Saini blir den som för den medelålders Pia blir bron och nyckeln till modern som hunnit gå bort.

Berättelsen om modern, hjältinnan, framstår vacker men undflyende. Jag fascineras av hennes öde, jag kan sätta in henne i ett socialt och närmast litterärt sammanhang, men jag når henne inte. Det är naturligtvis författaren Ingström medveten om: ”Mamma berättad av andra och översatt till svenska blir lite som den där flickan på bilden med rosigt målade kinder; inte riktigt hon. Men ändå.”