Ge sig hän

Pia Tafdrups (född 1952) första roman Ge sig hän irriterar mig från första stund. Jag vill helt enkelt inte tro att den här boken är skriven av Tafdrup som anses vara en av samtidens största nordiska poeter, jag kommer på mig själv med att då och då betrakta bilden av författaren på bokens flik för att försäkra mig om att det verkligen är så. Tafdrup har bland annat definierats som en erotisk poet, och också i den här boken står erotiken i centrum.

En ung kvinna, Pascha, tar sig in i ett främmande hus, styrd av något gåtfullt, sitt eget begär efter något som bryter mot hennes tillrättalagda liv. Symboliskt nog ligger huset granne med hennes moders hus och hon klättrar över ett högt plank för att komma in och klättringen resulterar i ett – fall. Hon vaknar upp i en säng i det främmande huset som hon undersöker och hänförs av. Lämpligt nog bor Mannen där. Han tycks ha all tid i världen för Pascha, erotiska eskapader och påkostade turer till Amsterdam. Han är stor, närmast gigantisk; också hans könsorgan är gigantiskt får man intrycket av, men den sortens ”lågheter” lämnar Tafdrup därhän. Han är snygg, men har ett fult ärr i pannan. Är lite farlig, gåtfull, hemlig. Stark. Han räddar Pascha från två rånare med ett vant grepp, kastar pistolen i en kanal.

Mannens självförtroende

Sexuellt är mannen begåvad med stort självförtroende: generös och krävande, väcker i kvinnan ett begär hon aldrig känt förr. Deras erotiska möten beskrivs inte stort bättre än i en Harlekinroman. Det är märkligt förresten hur Tafdrup alltid får med himlen i sina erotiska beskrivningar: ”Hettan ångade från huden, medan himlen skiftade i violett”.

Om nu knullet är så alltuppslukande, vad är det som får henne att reflektera över himlen? Jag menar varför skulle himlens färg just då vara av annat än sekundärt intresse eller varför skulle man ens lägga märke till den? De älskande uttalar varandras namn under akten… badar i svett… etc. Det är outhärdligt.

Så kommer ”komplikationen”: det visar sig att mannen har många kvinnor, vilket en och annan redan räknat ut. Det ligger i sakens natur att män som väcker ett starkt begär hos många kvinnor har den attraktionskraften för att de älskar (och naturligtvis föraktar) kvinnor i pluralis. De har en förmåga att se kvinnor, att få kvinnor att känna sig sedda, har ägnat åratal av sitt liv åt att utforska kvinnor(s kroppar).

Kvinnans idealiseringar

Att mannen är polygam kommer dock som en chock för Pascha, ja, hon spyr när han berättar det. Samtalen mellan dem om detta är förutsägbara (men med tanke på mannens inställning till kärlek är det inte precis trovärdigt att han själv i något skede skulle falla i gråt). Personligen sympatiserar jag mer med mannens begär, hans öppna attityd och hans generositet än med kvinnans ägandebegär och idealiserade bild av kärleken.

Därför irriterar det mig också när jag möter orden ”Jag är inte längre säker på att män och kvinnor älskar likadant.” Nå, men tänk om kvinnor inte alltid älskar ”som kvinnor” och om män inte alltid älskar ”som män”, om verkligheten är ännu mer komplicerad än Tafdrup vill låta påskina att hon sett att den är?

Visst finns här också ett försök till ett inträngande som kunde ha blivit intressant och mindre förutsägbart; om att ge sig hän, som på franska är samma ord som att offra sig. ”… hängivenhet är en krävande gåva. Om man förväntar sig en motprestation är den bara kvävande.” Tyvärr lämnar Tafdrup sin berättelse just när det intressanta och svåra börjar. Varför går hon inte in i ”det förfärliga mötet”, Paschas möte med sig själv och t.ex. sina idealiseringar?

Formens begränsningar

Vad skulle det kunna innebära att så att säga på plankets andra sida ge sig hän åt sig själv, sitt liv? Det slår mig att det är ganska självklart att Tafdrup med en enkel manöver lämnar sin berättelse just när det verkligt svåra visar sig. Den språkhantering hon valt, den form hon valt, rymmer inte detta verkligt komplicerade och det skulle kräva en annan sorts offer från författaren själv.

Den bok av Tafdrup jag kommer att rekommendera mig själv och andra i fortsättningen är hennes poetik Över vattnet går jag. Hennes poesi som helhet är, tycker jag, kraftigt överskattad, och den här boken till stora delar medioker. Den blir inte bättre av att man ideligen tvingas ta del av Paschas drömmar.