Fiskar ändrar riktning i kallt vatten

I slutet av år 1998 drog tidernas värsta isstorm in över Québec. Miljontals hushåll blev utan el. Skadorna på infrastrukturen uppgick till tiotals miljoner dollar. Det är till Montréal under den här tiden som Pierre Szalowski har förlagt handlingen i sin debutroman Fiskar ändrar riktning i kallt vatten, nu utgiven av Sekwa förlag i Magdalena Sørensens svenska språkdräkt.

Boken handlar om en elvaårig pojke som får veta att hans föräldrar ska skilja sig. I sin desperation vänder han sig mot en ansiktslös himmel och ber om hjälp. Det är inte Gud han tilltalar, och han har faktiskt ingen aning om varför han vänder sig upp mot molnen med sitt tilltal. Men himlen hör honom, och snart börjar isregnet falla och stormen rasa.

Förvandlat grannskap

Medan stormen rasar blir grannskapet i Montréalförorten förvandlat, då nöden får invånarna att ty sig till varandra. Kvarterets problemkille blir plötsligt from och börjar leka med grannens hund. En ensam strippa blir slagen av den kärlek hon väntat på hela sitt vuxna liv. Det homosexuella paret som hittills levt dubbelliv kommer ut ur skåpet och alla välkomnar dem glatt, till och med rasistiska Alexis, som hittills sprutat ur sig det ena homofobiska uttalandet efter det andra, blir vänligt inställd och serverar dem rentav frukost på sängen en morgon.

Och huvudpersonens föräldrar, de kommer varandra närmare. Martin, huvudpersonens pappa, säger att ”Det är ju helt galet att det ska kräva en katastrof för att vi ska prata med varandra”. Ja, allt blir lyckligt och bra när isstormen drar över Montréal.Berättandet är så himla snällt! Och det behöver inte vara något fel i det, men i just det här fallet är det inte oproblematiskt.

I sin desperation vänder pojken sig mot en ansiktslös himmel och ber om hjälp

Jag kan inte låta bli att jämföra Szalowskis uppväxtskildring av en annan Montréalförfattares barndomsberättelse, nämligen Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis (en bok som visserligen inte utspelar sig i Québec, utan i Michigan i USA). Mavrikakis språk är sprängfullt av återhållen vrede och ilska, berättandet är argt, skoningslöst, och det illustrerar lyhört den kamp det kan innebära att bli växa upp i en trasig familj. Det är givetvis inte den slags berättelse Szalowski har skrivit i Fiskar ändrar riktning, utan en som handlar om en familj som bara är lite trasig, och där allt som sker leder fram till ett otvetydigt lyckligt slut.

Nu som då vill jag liksom peta på karaktärerna i boken och få dem att röja något i sig själva som är aningen fult, något som skulle få dem att tappa fattningen ens lite grann. Något som inte är så snällt och – jag tvekade en stund vid att använda det här ordet – tillrättalagt. Som det är nu känns det hela konstruerat och schematiskt.

Med allt detta inte sagt att Fiskar ändrar riktning inte stundvis är berörande, som till exempel då huvudpersonen står och blickar upp mot himlen och ber himlen om att inte låta stormen bedarra, utan fortsätta så att hans föräldrar kan få återförenas ordentligt.

Visst blir jag glad av att läsa om mänsklig solidaritet under katastrofala förhållanden. Boken kan kallas för en feelgood-roman, och som sådan har jag inget emot genren utan tycker tvärtom att välskriven feelgood kan vara uppfriskande. Men då önskar jag också att skeendet skildras med psykologisk skärpa och trovärdighet, något som stundvis blir lidande av Szalowskis mekaniska användning av en av de mest framträdande symbolerna i boken, stormen.

Berättandet är så himla snällt!

Isstormen rasar under större delen av den tid boken omfattar. En storm är som en naturens epifani, en plötslig och omskakande händelse, och det faktum att stormen pågår på så många av bokens sidor gör att dess symboliska betydelse mattas av, försvagas. Szalowski lyckas inte riktigt hålla mig fångad av berättelsen rakt igenom. Ungefär halvvägs in i boken tappar författaren sitt momentum, och resten blir ett eftermäle som känns utdraget, förtunnat. Kapitel efter kapitel av nytt isregn och dess positiva följder för grannskapet, blir helt enkelt för mycket. Som komponent i en litterär strategi är Szalowskis utdragna storm inte övertygande.

Fiskar och relationer

Boken har dock sina starka sidor. Szalowski har t.ex. ett öga för hur relationer uppstår och han förmår också skildra hur överraskande och överrumplande de kan vara.

Boktitelns fiskar hör till Boris, en rysk ishockeyspelare som efter sin misslyckade karriär ägnar sig åt vetenskap. Han undersöker de banor som guldfiskar tar i olika temperaturers vatten. Fiskarna hänger med ända från början av boken till de sista sidorna, och akvariet de simmar i formar sig småningom till en symbol för människorelationer.

Som karaktärerna i boken kommer också fiskarna att ändra riktning när vattnet de simmar i sjunker i temperatur

Precis som karaktärerna i boken lämnar sina vanliga livsmönster och närmar sig varandra när stormen drabbar samhället, kommer också fiskarna småningom att ändra riktning när vattnet de simmar i sjunker i temperatur, och dessutom börjar de simma allt närmare varandra. Till sist antar de en bana i vattnet där de snuddar med fenorna vid varandra medan de simmar vidare. En vacker bild, som är konsekvent med berättelsen den är placerad i.