Finns det behov av litterära verk som inte anpassar sig till beställningen på mys, spänning och pirr? Ett och ett halvt kilo Proponeisis av Johan Jönson får Ralf Andtbacka att reflektera över för vad gränsen går för definitonen av en bok.

 

Att läsa Johan Jönson är i hög grad en fysisk upplevelse. Det är inte bara att kroppen – den mänskliga, den samhälleliga, den textuella – är ständigt och mycket påtagligt närvarande i poesin utan också, ofrånkomligen, att verkens omfattning fordrar vältränade sätesmuskler, uthålliga läsmuskler.

Hans nya alster täcker över 2 000 sidor utan paginering, förutom i slutet, där den ansenliga siffran för tankarna till uthållighetssport – så här långt är ett litterärt ultramaratonlopp, berättar den.

Och så har vi vikten, närmare ett och ett halvt kilo papper, inte en volym som lämpar för läsning i sängen precis. Man får placera kolossen på skrivbordet eller köksbordet, slå sig ner och huka sig över den, formatet tvingar fram en sådan approach.

Böcker har ju också andra syften, som utfyllnad i hyllan, insatser i ett litterärt spel

Bladen i boken är tunna och klistriga, precis som i, ja, somliga biblar man har bläddrat i med fuktade fingrar. De som läser bibeln från pärm till pärm är ganska få, vanligen blir det nedslag i texten. Likadant är det i princip med Jönsons bok, man kan gå in lite var som helst, läsa tio eller hundra sidor, och sedan återkomma någon annan gång, på ett annat ställe i skriftlabyrinten.

 

Proponeisis med andra syften

Kanske är det till och med så att sidmängden utmanar föreställningen om att böcker alltid är till för att läsas. De har ju också andra syften, som utfyllnad i hyllan, insatser i ett litterärt spel, som ett slags installationer där konceptet är viktigare än innehållet, de kan fungera som tyngd när man vill pressa blommor eller släta ut en skrynklig prydnadsduk. Och så vidare.

Jag nämner inte detta för att trivialisera Jönsons skapelse, som sammantaget är en oerhört imponerande konstnärlig och intellektuell prestation, utan för att det så uppenbart handlar om text som blir till i en tid då det är alltmera oklart vilken status och funktion litteraturen har. Vad som ska benämnas poesi, lyrik, dikt och vad vi överhuvudtaget ska ha en sådan marginaliserad genre till.

Finns det något behov längre av litterära verk som inte anpassar sig till beställningen på förströelse, mys, pirr, spänning, sentimentalitet, identifikation, bekräftelse?

 

Som maximalistisk konstruktion

Ett sätt för en poet att reagera på utvecklingen kunde vara att likt ett skadat djur dra sig undan och producera alltmer hermetiska alster som engagerar allt färre läsare, eller så kan man gå åt motsatt håll. Självmedvetet ta plats på parnassen, bejaka måttlösheten, låta texten expandera till en maximalistisk språkkonstruktion med obegränsade anspråk, i vetskap om att ett sådant projekt är futilt och mer eller mindre vanvettigt.

Ett verk med sådana ambitioner blir som varat självt, pågående, påträngande, motsägelsefullt, stundtals vackert, avklarnat, ömsint, andra gånger vulgärt, frånstötande, oresonligt, fullt av gentagningar och redundans. Någonting i stil med Proponeisis, i vilken boken som potentialitet och proposition, som ljusspringa och svart hål, regelbundet begrundas.

Boken ska läsas med slutna ögon men vidöppen kropp. Men bokstavligt.” ”Boken är det som pågår medan du förgäves försöker negera boken.” ”Boken är din omöjliga död, som redan passerat genom dig.” ”Boken är det som omöjliggör Gud.” ”Boken som den anala misogynins fetisch.”

 

Övermänsklig grafomani

Tvivelsutan finns det a method to the madness hos Johan Jönson. Ämneskretsen och retoriken känns igen från tidigare verk: klassmedvetenheten, underlägsenhetskänslorna, ressentimentet, revanschlustan, beläsenheten som rustning och dimridå.

Insikten om det bedrägliga, groteska, utsiktslösa i varje sådan strävan, men att ändå envetet skriva vidare

Klassresan som en källa till självförakt, alienationen, äcklet, beroendet, de sexuella fantasierna, beredskapen att om så behövs göra text av de egna fobierna, patologierna, av det strilande pisset, den skvättande skiten och den sprutande sperman. Impulsen att hålla upp en sanningsspegel för jaget, samhället, världen, för alltet och intigheten, utan att rygga tillbaka för det som reflekteras.

Insikten om det bedrägliga, groteska, utsiktslösa i varje sådan strävan, men att ändå envetet skriva vidare, i en närapå övermänsklig grafomani, ostoppbar graforré, att mot bättre vetande inte ge sig.

 

Vilopunkter i Proponeisis

Mörkret kan te sig kompakt i det jönsonska diktuniversumet, alla utvägar tycks avskurna, samhället ett kapitalistiskt panoptikon övervakat av mediernas elektroniska öga. Vart försök att hitta alternativ blir en påminnelse om i hur grad hela vår existens – offentlighet och privatliv, jobb och fritid, helg och vardag, hemligheter, drifter och begär – genomsyras av konsumismens exploaterande logik.

Den är som det industriellt processade grafitpulvret som beskrivs i början och slutet av boken, båda tränger in i alla glipor och sprickor, hur man än försöker skydda sig. Ändå finns det vilopunkter i texten, plötsliga lyriska moment, berörande anekdoter, och det verbala totalangreppet kan faktiskt upplevas som förlösande. När hopplösheten och ångesten rids tillräckligt långt och intensivt blir något annat förnimbart, även om det kan vara svårt att säga vad det är, någonting.

Propeneisis, som egentligen består av 16 böcker i en, innebär en återgång till den ohejdade mastodontismen

Jönsons så kallade riktningstrilogi, med diktböckerna med. bort. in. (2012), mot. vidare. mot. (2014) och dit. dit. hän. (2016), omfattade drygt 3 800 sidor. Dubbelutgåvan Marginalia/Xterminalia (2019), som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, representerade förvisso ingen minimalism men ändå en viss förskjutning, en möjlig nyorientering mot lite mera återhållsamhet.

Kanske var det bara en andningspaus. Propeneisis, som egentligen består av 16 böcker i en, innebär en återgång till den ohejdade mastodontismen, ifall verket till äventyrs är början på en ny trilogi kommer denna att slå alla rekord.

Dela artikeln:

 

Ralf Andtbacka

Ralf Andtbacka är poet, författare, kritiker, och även förläggare för det österbottniska förlaget Ellips.