Ensamhetens brunn

I våras inträffade en stor litterär händelse i den svenska gayvärlden – förlaget Normal grundades. Bakom förlaget står två kvinnor som – enligt en intervju i Sydsvenskan (3.1.2005) – var trötta på att inte hitta ”lesbisk” litteratur och på att lesbiska författares ”heteroromaner” oftare översätts än de med ett explicit lesbiskt tema. Följden av denna irritation blev Normal, ett förlag med en queer inriktning. Tills dags dato har förlaget gett ut en handfull böcker – allt från svenska och översatta skönlitterära klassiker till en nyskriven debattbok om queera familjer. Klassiker spelar en central roll i förlagets utgivningspolitik och den första titeln i dess klassikerserie är – som sig bör – romanen Ensamhetens brunn av den engelska författaren Radclyffe Hall.

Ensamhetens brunn gavs ut sommaren 1928, samma år som en annan lesbisk klassiker – Virginia Woolfs Orlando. Men året är det enda som förenar verken – medan Woolfs roman är modernistisk och lekfull till såväl form som gestaltning av begär och kön, är Halls roman konservativ och realistisk till sin form och närmast missionerande då det gäller synen på kön och sexualitet. Hall var vid utgivandet av Ensamhetens brunn en etablerad och prisbelönt författare och uppmuntrad av sina framgångar och sin livskamrat Una Troubridge beslöt hon att förverkliga sin dröm att skriva romanen om den ”inverterade” eller ”sexuellt avvikande” kvinnan.

Det tredje könet

Genom att i romanen visa på den ”lesbiska” kvinnans mänsklighet och hennes stora lidande ville Hall söka sympati för kvinnor som hon själv. Hall var influerad av det sena 1800-talets sexologiska och medicinska syn på homosexualitet – av framförallt vetenskapsmän såsom Richard von Krafft-Ebing och Havelock Ellis (som även skrev ett förord till romanen), enligt vilka homosexualitet inte var en sjukdom utan en medfödd avvikelse som skulle tolereras. Även Karl Heinrich Ulrichs och Magnus Hirschfelds tankar om den homosexuella som ett tredje kön fann grogrund i Halls självbild och i hennes gestaltning av karaktären Stephen Gordon i Ensamhetens brunn.

Romanen om Stephen Gordon skulle närmast kunna beskrivas som en fallstudie om det tredje könet. Stephen föds som det enda barnet till ett välbärgat par som önskat sig en son. Redan som baby förefaller Stephen närmast maskulin med sina breda axlar och smala höfter. Dottern blir faderns ögonsten och han ger henne det manliga namnet Stephen. Det blir fadern som främst får hand om dotterns uppfostran och han uppfostrar henne som en son. Hon lär sig jaga, fäkta och rida som en man och hon klär sig i lediga, maskulina kläder. Kvinnliga kläder och sysselsättningar skyr hon samtidigt som hon beundrar kvinnlig skönhet.

Fadern, inläst på samtidens sexologiska teorier, inser tidigt Stephens läggning och ger henne en gedigen kroppslig och andlig skolning för att förbereda henne på de svårigheter som en kvinna som hon onekligen kommer att stöta på. Men det är inte endast fadern som inser Stephens belägenhet. Efter faderns förtidiga död får Stephen oväntat stöd av sin gamla lärarinna Puddle som uppmuntrar henne att bli författare och skriva om människor i samma situation som hon själv:

”Du har en uppgift i livet, Stephen! Just att du är vad du är kommer kanske att göra det lättare för dig. Du kan skriva med en egendomlig dubbelinsikt – skildra både mäns och kvinnors själsliv av personlig, inre erfarenhet. /—/ En gång kommer världen att erkänna detta, men under tiden finns det mycket arbete för dig att uträtta – arbete som väntar på att bli gjort, arbete som måste göras för alla de andras skull som är lika dig, men svagare, mindre begåvade än du – åtminstone många av dem. För deras skull måste du ha mod att försöka lyckas – och jag är här för att hjälpa dig, Stephen.”

Tegelsten med mission

Stephens mission – att genom litteraturen ge de homosexuella ett existensberättigande – liknar den uppgift Hall gav sig själv. Just denna mission, att visa läsarna homosexualitetens mänskliga sidor, upprörde Halls samtid liksom även de små antydningar till erotiskt samliv som ryms i den sexhundra sidor tjocka tegelstenen. Efter en konflikt med modern flyttar Stephen med Puddle till Paris där hon etablerar sig som författare och kommer i kontakt med de lesbiska kretsarna. Skildringen av det homosexuella Paris är deprimerande och som modell står den berömda salong som Natalie Barney höll under tjugotalet.

Paris dekadens kan inte erbjuda Stephen den gemenskap hon törstar efter och hon hittar den i stället i den unga oskuldsfulla Mary. Hon blir Stephens kvinna och tillsammans bildar de ett hem där rollerna är klart fördelade enligt ett butch-femme-mönster. Stephen är försörjaren som skyddar sin lilla fru från livets törnar och Mary sköter om det praktiska – hushållet – tillsammans med tjänstefolket. Och i enlighet med denna logik befriar Stephen även till slut Mary från homosexualitetens ok då molnen hopar sig och en lämplig heterosexuell framtid erbjuds Mary.

Trots bokens kontroversiella tema fick Ensamhetens brunn inledningsvis goda recensioner och det var först i samband med James Douglas kritik som debatten kring romanen kom igång. I sin artikel kallade han romanen moraliskt kränkande och krävde att den skulle dras in. Douglas artikel satte igång en händelsekedja – förläggaren drog in den engelska upplagan och flyttade utgivningen till Frankrike.

I november inleddes en rättegång mot förläggaren och bokens distributör. Rättegången blev mycket uppmärksammad och många författare kom till tryckfrihetens försvar – bland dem E.M. Forster och Virginia Woolf. Halls kritiker vann rättegången, upplagan drogs in i USA och försäljning av romanen blev straffbelagd i England. Men i Frankrike gick tryckpressarna heta och tack vare rättegången blev romanen paradoxalt en bestseller. Vid Halls död år 1943 hade romanen redan översatts till fjorton språk.

Boken som tecken

Ensamhetens brunn kan sägas vara den lesbiska kulturens absoluta bibel framom andra och en viktig milstolpe i den lesbiska kulturhistorien. Inte så att romanen skulle vara oomstridd eller en alltid självklar referens inom lesbisk kultur – tvärtom. Tidvis har framförallt feminister tagit avstånd från romanen och dess chauvinistiska anslag, negativa bild av lesbisk kultur och dess hjältinnas maskulina utstrålning. Också romanens slut i vilket Mary förpassas till den heterosexuella famnen och Stephen till ensamheten har rönt kritik.

Men samtidigt som romanen ställvis inte setts som förenlig med kvinnokampens ideal har boken haft en närmast kultförklarad position bland lesbiska läsare, både som text och som en hemlig referens till en förbjuden värld. I femtiotalets Stockholm lär romanen (som konkret föremål) ha fungerat som ett tecken – genom att läsa romanen på offentliga platser kunde man komma i kontakt med likasinnade kvinnor. Och år 1932, samma år som romanen kom ut på svenska, fick den en svensk, aningen mer optimistisk motsvarighet i Margareta Subers roman Charlie (också den i förlaget Normals klassikerserie).

Att förlaget Normal har gett ut denna lesbiska klassiker på nytt är en kulturgärning (noteras bör att romanen ännu inte översatts till finska – vi får hoppas att det svenska exemplet inspirerar någon finsk förläggare att rätta till detta kulturella misstag) och en påminnelse om vikten av att minnas den egna historien. Den nya utgåvan är snygg och speciellt glad är jag över Ingrid Svenssons välskrivna förord som introducerar verket och författaren. Översättningen, som är Louis Renners från 1932, kunde dock gärna ha moderniserats.

Idag, efter queerteorins landvinningar, framstår romanen som ett praktexempel på en beskrivning av det som kallas för kvinnlig maskulinitet. Även om romanens ideologi – dess närmast militära dyrkan av styrka, uthållighet och fasthet uppblandad med kristen moral – ibland känns avstötande, fascineras jag ändå av den missionerande drive som för texten framåt. Här finns en vilja att få världen att se människan i all hennes komplexitet, en vilja som också ligger bakom mycket av queeraktivism – även om vi idag inte ber världen om ursäkt och förståelse. Den vision som Puddle uttrycker i sitt tal till Stephen har långt förverkligats idag, men även om dagens Stephen inte måste be världen om ursäkt tycks det fortfarande finnas ett behov för förlag som värnar om framförallt queer kultur.