Poeter om poeter

Den största upptäckten i den stiliga, välredigerade och innehållsligt mer än spännande essäantlogin Poeter om poeter förblir i min läsupplevelse en överväldigande nyupptäckt av hur väldigt rik vår finlandssvenska litteratur är i postmodern tid. Och särskilt då poesin som det handlar om här.

Läsningen av essäantologin blir ett nyupptäckande av den rika finlandssvenska poesin

Antologins sammanställare Ralf Andtbacka, Catharina Gripenberg och Metha Skog påpekar i efterordet att de tolv poeter som porträtteras och analyseras i boken inte är utvalda som de allra bästa, utan att urvalet också kunde ha omfattat många andra finlandssvenska poeter. Detta är nog inte menat som enbart en tröst till dem som denna gång inte rymdes med eller av någon anledning inte passade in, utan framför allt ett bevis på den nyss nämnda stora mångfalden av kvalitativ massa.

Det är alltså tolv poeter som analyseras och beskrivs i Poeter om poeter. De är Diana Bredenberg, Erik Granvik, Inga-Britt Wik, Eva-Stina Byggmästar, Agneta Enckell, R.R. Eklund, Matilda Södergran, Tomas Mikael Bäck, Henrika Ringbom, Catharina Gripenberg, Ralf Andtbacka och Tua Forsström.

 För en gångs skull – bort med neutraliteten!

Där finns mest fortfarande synnerligen aktiva skribenter i mycket olika åldersgrupper, och med en nästan kvoterad könsfördelning också en och annan som blivit lite förbisedd eller alltför snabbt bortglömd. Tre av poeterna är avlidna. Det finns en härlig spontanitet över hela projektet med författare som skriver om andra författare – låt vara att en del av skribenterna i boken också arbetar som kritiker och forskare.

De som har planerat denna minimalistiskt vackra bok har med avsikt lite struntat i absolut neutralitet och objektivitet, vilket känns befriande för en recensent som själv räknar åtminstone fyra av av skribenterna och lika många av de anlyserade författarna som nära vänner, för att inte tala om många fler som är goda bekanta eller åtminstone trevliga kolleger. Många av texterna är synnerligen, eller åtminstone i någon mån, personliga men oftast på ett sätt som ändå är distanserade. Det kan man kalla verklig professionalism.

Många av texterna är synnerligen personliga men oftast på ett sätt som ändå är distanserade

Claes Andersson avviker en smula i sin stil från de flesta av de andra essäskribenterna genom att han då han beskriver Diana Bredenberg endast antydningsvis går in på hennes komplexa livsöde och i stället, på ett lysande sätt tränger in i hennes diktvärld utan att berätta om personliga referenser.

Kanske han skriver så med bestämd avsikt. Han är ju läkare och håller sig strängt till den etik som följer med det yrket även om personen i fråga är död. Själv minns jag så bra hur många av Dianas senare dikter kom till. Diana och jag hade för vana att läsa och tränga in i varandras lyrik på ett mycket intimt sätt. En liknande relation relation hade jag också till Inga-Britt Wik, och jag fick privilegiet att följa med och delta i hennes sista, tunga men viktiga arbete. De var underbara människor som hade mera utmaningar i att leva sina liv än de flesta. Jag får kalla kårar då jag läser Birgitta Bouchts personligt hållna och kärleksfulla essä om Inga-Britt eftersom Bitte Boucht och jag följde henne nästan till slutet men på helt skilda håll.

Frändskap i nuet och över tiden

Det kan ändå vara en fördel att skriva om avlidna kollegor. T ex i Ralf Andtbackas text om Erik Granvik finns en arkitektonisk och demografisk distans som med sin sakliga men innerliga struktur är mycket fruktbar. Ganska spännande är det att en för länge sedan bortgången poet också får sin egen essä – nämligen nykarlebypoeten R.R. Eklund som färgstarkt analyseras av Bosse Hellsten.

Gungerd Wikholms essä om Tua Forsström är en fin kombination av närhet och distans och personliga konnotationer jämte en extistentialistisk själsfrändskap som imponerar. Åtminstone imponerar texten mycket på någon som känner Tua Forsströms underbara författarskap nästan utan och innan. Det finns väl knappast mer än ett fåtal så stora kvinnliga lyriker i efterkrigstiden som hon, även om hennes författarskap är rätt sparsmakat.

Det finns väl knappast mer än ett fåtal så stora kvinnliga lyriker i efterkrigstiden som Tua Forsström, även om hennes författarskap är rätt sparsmakat

Oscar Rossi lyser i sin fina text om Ralf Andtbacka. Mera exakt och smart kan en essä knappast. bli. Den som tagit sig friheten att vara både underbar och lite kritisk till sitt objekt är Thomas Brunell som till min glädje blixtbelyser samma böcker av Eva-Stina Byggmästar som jag själv skulle ha gjort men som också vågar sig på dels en mycket personlig beskrivning av poeten Eva-Stina B. och en problematisering av delar av hennes senare författarskap.

 Det djupt personliga (och förankringen i platsen)

Tomas Mikael Bäck skriver mycket varmt och ledigt om den enormt begåvade poeten Agneta Enckell, en fin människa som har förmågan till både empati och djupa insikter samtidigt som hon skriver mycket postmodernt experimentellt sedan många år. Bodil Lindfors är otroligt exakt och balanserar skickligt mellan det allmänna och det privata när hon djupdyker i Henrika Ringboms diktvärld. Ulrika Nielsen börjar sin essä om Catharina Gripenbergs författarskap med ett hisnande Kertész-citat och mycket riktigt är Ulrikas text definitivt mycket diskuterande, vilket jag också skulle ha väntat mig. Carina Carlssons djupt personliga igenkännande analys av Matilda Södegrans poesi river upp och läker på samma gång.

Sven-Erik Klinkmanns omfattande text om Tomas Mikael Bäcks poetiska och personliga förankring i Vasa är kongenialt inkännande

Sven-Erik Klinkmanns ganska så omfattande text om Tomas Mikael Bäck och särskilt om dennes poetiska och personliga förankring i Vasa kan knappast kallas annat än kongenialt inkännande. Som född och inbiten Vasabo har Klinkmann förstås ett försprång men det är nog i första hand den kombination av djup humanism och vetenskaplig exakthet som kännetecknar honom som får texten att flyga upp högt i stratosfären. Man läser den andlöst.

Ja, en oerhört fin bok är Poeter om poeter på alla sätt. Det är bara att vänta på en fortsättning, eftersom det finns så mycket mera och så många flera att skriva om.