En fisk som man kan se

När man läser Ralf Andtbackas nya diktsamling En fisk som man kan se känns det som om mycket skulle ha hänt alldeles synbart i texten, men också på ett djupare plan, i själva synen på dikt. Men bläddrar man t.ex. i den närmast föregående, Café Sjöjungfrun då ser man att tendenserna faktiskt finns redan där. Titeldikten där pekar mot huvudströmmen i bildspråket i de nya dikterna, som opererar med marina element, havet och dess invånare, fiskar eller andra simmande djur, sjökor eller tigerhaj.

Vad allt kan inte dras upp till ytan? Men dikten vet också att det mesta blir kvar undertill, i ett eget element, där akustiken är en annan och ens kroppsvikt blir relativ. Att jaget – det upplevande eller läsande – också är svävade är betydelsefullt.

Att innebörder inte är fasta, utan ständigt skiftande är något läsare av dikt och prosa länge sett som självklar utgångspunkt. Men att föras tillbaka till ett slags experimentstadium där man är med och ser hur något byter färg, skiftar betydelse, är att trimma upplevelsen och insikterna ytterligare. En av metoderna kan då vara att förflytta sig till ett medvetande som är nyfiket och mixtrande, till åtta-tolvåringens fanatiska förtjusning inför maskiner och experiment.

Proportioner och trick

Dikterna – eller diktaren – i En fisk som man kan se fungerar på sätt och vis som en mottagare som reflekterar och sänder vidare ett till synes ganska osorterat material. De enskilda texterna kan också se väldigt olika ut, från några utströdda ord till massivare sekvenser som vetter mot prosa.

Som all viktig dikt laborerar också de här med proportioner, ställer frågan: vad är stort, vad smått? Det är en fråga som inte bara har en existentiell dimension utan också en omedelbart reell. Mycket kan ju vara en synvilla eller trick som väntar på att avslöjas. Trickfotot (från en handbok i teknik och hobby tryckt1960) som inkluderas i samlingen – och som återfinns på omslaget – visar en pojke uppklättrad på en stege hållande en jättefisk på rak arm. Man kan kanske se bilden som en problematisering av vår tids bildseende. Vi har lärt oss räkna med manipulering. En annan bild visar en försöksperson som utsätts för stigande lufthastighet i en vindtunnel. Också den är hämtad ur en femtio år gammal teknikhandbok, men bildens fysionomi är ”påbättrad” med mustascher och huggtänder av en anonym läsare. I sitt nya sammanhang kan klottret avläsas som en gest av motstånd.

Motstånd och nostalgi

Jag uppfattar det också som om dikten själv vill göra motstånd, den vill läsas med en ny uppmärksamhet och inte på rutin. Den har också nya mål och ambitioner, arbetar sig in till nya nivåer, t.ex. den nivå där fragment av betydelser snor sig samman och får mening, eller där minnena blir till. Men den sysslar snarare med hur minnen skapas än det enskilt erinrade. Det kan förefalla fjärran och abstrakt ibland, men umgås man ett tag i dessa sfärer kan man känna hur en begriplighet, ett slags förståelse, börjar sippra in i en.

Det kan snarare handla om att öppna sig eller ställa in sig på en våglängd än att göra något aktivt, fast det som sagt finns en motivkrets som aningen ironiskt och lite nostalgiskt famnar det där maniska – och alldeles handfasta – skolpojksintresset för naturvetenskapliga faktaansamlingar och gör-det-själv- instruktioner:
”Varenda sekund av ens liv/ håller man uppe vikten/ av en lång luftpelare/ ovanför sitt huvud,/ en pelare som sträcker sig/ ända upp till atmosfärens/ översta lager. Det samlade/ trycket mot hela ens kropp/ är mellan tio och femton ton./ När man dyker tio meter ner/ är tyngden av det vatten / man då har över sig lika med/ tyngden av alla de många/ kilometrarna luft ända upp/ till stratosfärens yttersta skikt,/ och trycket ökar i samma takt/ hela vägen ner till botten.”

Språkets köttsliga aspekt

När man riktigt gräver sig in i alltings konkreta orsak och verkan kommer man fram både till själva den kroppsliga sidan av ordkommunikationen, hur ljuden bildas. Tungan har en central roll här, och tungan är något utöver bara bild eller motiv i ett flertal dikter. De är en demonstration av språkets köttsliga aspekt. Någon tillfällighet är det ju inte att orden ”språk” och ”tunga” har nära kontakt i t.ex. svenskan eller engelskan, för att inte tala om finskan där betydelserna delar på ett och samma ord.

Nyfikenheten och experimentlustan vetter också mot en ”grymhetens dikt” som samtidigt tycks beskriva ett framtvingande av språk (”kroka fast och dra ut, dra ut med ett ryck/ de fega små ljuden. Ut i friska luften ska de.”) och en systematisk tortyr av en oskyddad människokropp.

För att hålla något slags ordning på materialet, introducerar poeten upprepningen (”släcker och tänder/ släcker och tänder, likt en galen kung!”), men mer som tanke än som en utarbetad metod. På liknande sätt används parallellitet eller samtidighet. Samlingen avslutas av en svit som består av texter som kan läsas som två långdikter som löper bredvid varandra över sidorna, ett slags parallellbeskrivning av – vad ska man säga – det associativa pladdret (i den högra spalten) och dess premisser, tungan och stämbanden och diverse sinnesintryck (i den vänstra). Här får man storheten tempo gratis inskrivet, och man föreställer sig gärna bägge spalterna i simultanuppläsning där bägge röster tänks börja och sluta samtidigt.