Fält

Det finns något mycket avväpnande i Ralf Andtbackas (f. 1963) böcker (mer om det senare). I våras utkom hans åttonde diktbok, Fält.  Utöver diktsamlingarna har Andtbacka medverkat i ett par antologier. Min första tanke när jag läser den nu aktuella diktsamlingen är att han rört sig vidare från Magnetmemoarerna, från sitt svårbemästrade men genialt genomförda essäistiska kakelugnsbygge ut mot öppna fält, mot mer vittomspännande känslor. Det lyriska flödet har kommit tillbaka, även om tempoväxlingen och det dialogiska finns kvar.

Andra mål, en annan mening

Min andra tanke är att han visar andligt släktskap med Tomas Mikael Bäck, en annan österbottning som hellre tar cykeln än bilen. Medan Bäck rör sig längs gatorna i Vasa medan han tänker på sina bortgångna föräldrar, styr Andtbacka kosan ut mot slätterna kring Sundom. Jag anar en större räckvidd hos Andtbacka, en annan målsättning, ja nästan ett raseri:

”Min fru kommer att döda mig! Hon kommer inte
ha tid till det. Hon kommer vara fullt upptagen med
att titta på dina vältränade ben. : )))))))))))))))))))))”

Trots att Andtbackas uppmärksamhet lämnat materialet och konstruktionen till förmån för kroppen och rörelsen – man skulle nästan vara frestad att tala om känslan – finns här samma sinne för sammanhang, en överblick över situationen som är beundransvärd. Andtbacka har fältet fritt framför sig. Meningen ”Jag fylls av en utsökt känsla av frihet” återfinns på ett flertal ställen som ett omkväde.

Minnen, reflektioner

Ett annat släktskap man kan ana är det med prosaisten Robert Åsbacka. Båda samlar och sönderdelar. Det kallas dekonstruktion, men hos många börjar det redan tidigt i barndomen med samlingsvurm och en obändig lust att plocka isär för att se vad som gömmer sig inuti saker och ting. En dragning till det konkreta och påtagliga i tillvaron, att mäta sträckor och samla på kilometrar, för att ta ett exempel.

Delvis handlar det om medelåldersmannens dilemma, om skrivkramp, rädsla för en svikande fysik, fästingskräck, en skavande cykelsadel och minnen av engelska uttalsövningar i sällskap av en längre hunnen storasyster, myrornas krig i tv-rutan. Fält kan också associeras med att ha ett tomt, vitt papper som väntar på att bli fyllt med text. Dagens reflektioner blandas med minnen från en svunnen ungdomstid.

Det kallas dekonstruktion, men hos många börjar det redan tidigt i barndomen med samlingsvurm och en obändig lust att plocka isär saker och ting

Karakteristiskt för citatet ovan är det jämna tempot, växlingen mellan rak och spärrad stil som anger vem som talar i den inre monologen, han som provocerar sin fru (och hela omvärlden, men mest sig själv?) eller han som är självsäkert medveten om hustruns beundrande och bekräftande ögonkast.

Byter, bryter

Dialogen fortsätter. Ett tiotal sidor senare är författarjaget mer stämd till eftertanke:

”Och så igen om språket, hur
vi rör oss i det, men också om
hur det rör sig i oss. Om hur
spänningen i något skede
går förlorad, och vi påminns
om det frånstötande i varje
ansats, i dess självmedvetna
gestik och sken av här-
varo.”

Det handlar om att bryta tystnaden?

Det avväpnande då? Till en del är det den lågmälda humorn, glimten i ögat. Andtbacka tränger in i något, ger läsaren en lägesbeskrivning, men vänder i ett nu på styret och för in oss i ett helt nytt landskap och sammanhang. Ibland kommer vi in på en svart sida, ibland blir bokstäverna versaler och sammanhangen helt otydbara. På en del sidor syns bara en liten övervakningskamera. Mot slutet av boken finns skisser tagna ur flygövningar på Bredviken på 1920-talet. För att nämna några former Andtbackas övningar kan ta.

Andtbacka är en författare som visar vägen, cyklar framför men stannar, ser sig om och inväntar sin läsare

Ordet ”fält” har många betydelser, plan och skikt. Det kan inge många olika känslor: frihet, men också rädsla och tvekan. Och det är det jag fastnar för, inte i första hand det faktum att Andtbacka är en otroligt skicklig lyriker – vilket han är och naturligtvis hjälper det till – utan att han också är okonstlad och väldigt sympatisk.  Han är en författare som visar vägen, cyklar framför men stannar, ser sig om och inväntar sin läsare.