Magnetmemoarerna

”Destruktionslusten är också en konstruktiv drift”, skrev en gång anarkisten Michail Bakunin och avsåg då det dialektiska förhållandet mellan dessa poler. Skulle han ha skrivit i en annan kontext, skulle han kanske ha uttryckt det som att dekonstruktionen är en konstruktiv akt. Hur som helst, finns bägge dessa plan och deras förhållande med i Ralf Andtbackas bok Magnetmemoarerna. En bok han definierar som essä/dikt.

Kylskåpspoesi, som på engelska kallas ”magnetic poetry”, ”består av ett antal små och tunna fyrkantiga magneter med ord eller delar av ord, bokstäver samt ändelser på, som man använder till att skriva meningar eller poesi med” upplyser Wikipedia. Det handlar alltså om att foga samman delar till helheter, att konstruera poesi av tillgängligt språkmaterial.

En hamstrares språkliga vurm

Ralf Andtbacka har i sina senaste böcker haft en tydlig dragning till hamstrarens vurm för insamling av mest diversa språkmaterial. Dessa element har han sedan sammanfogat till märkliga och fascinerande wunderkammare och österbottniskt gotiska ordlandskap. Samlarens fanatism har förenats med språkalkemistens experimentlust. I hans texter finns inte endast surrealisternas oväntade möte mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord, utan även mötet mellan språkfilosofi och  populärkulturellt bråte. Därför passar den magnetiska attraktionen bra in i hans författarskap.Bryta ned och bygga upp är de poler mellan vilka Ralf Andtbacka växlar i Magnetmemoarerna. Man kan sedan använda vilka synonymer man vill för dessa begrepp. I en poetisk kontext talar man gärna om konstruktion och dekonstruktion.

Bokens huvudstråk beskriver restaureringen av en gammal kakelugn

Andtbackas litterära projekt går denna gång ut på att bryta loss bitar, som sedan fogas samman till kollage, bricolage, eller kylskåpspoesi, kylskåpsessäer, kylskåpsmemoarer. Bokens huvudstråk beskriver restaureringen av en gammal kakelugn. Projektet innebär att först demontera konstruktionen i dess minsta beståndsdelar, för att sedan bygga upp den på nytt, med de obrukbara delarna utbytta. Det är alltså ett praktiskt, materiellt projekt, som sedan parallellt får sin motsvarighet i beskrivningen av arbetet på ett litterärt projekt, som aldrig slutförs. Det litterära projektet går under namnet ”Magnetmemoarerna”.

Ralfs och Alfs gemensamma projekt

Andtbacka förenar i Magnetmemoarerna poetisk essäistik med språkmaterialistisk poesi och poetik. Naturligtvis är boken metalitterär, men författaren går några steg vidare och låter de olika planen, inte enbart löpa parallellt, utan också mötas, slås samman och övergå i varandra. Tecknet och det betecknade är utbytbara.

Då poeten Ralf och hantverkaren Alf försiktigt bryter ned kakelugnen i tegel, kakel och bruk (samt kommunicerar och konstruerar, eller rekonstruerar, en social relation) parallelleras detta med en nedbrytning av språket i stavelser, diftonger, vokaler, konsonanter, språkljud, fonem, skiljetecken… Då paret sedan övergår till att återuppbygga ugnen följs projektet av en språkkonstruktion. Det språkliga bråtet byggs upp till meningsfulla helheter, sätts in i kontexter och associationskedjor. Andtbacka använder sig genomgående av notapparaten som konstärligt, poetiskt verktyg och manifestation.

Texten blir aldrig torr och överintellektualiserad, de språkliga experimenten är också roande språklekar

I Magnetmemoarernas (ord)byggnadskonstruktion fogas elementen samman genom olika bruk och tvåkomponentslim. Varje kakel, varje ord, knyts samman i ett nätverk av meningsfulla eller vilseledande förbindelser. Man kan i boken finna tillämpningsbara exempel på en mängd språkfilosofiska, språkmaterialistiska och poetiska teorier. Ändå blir texten aldrig torr och överintellektualiserad, utan de språkliga experimenten är samtidigt också roande språklekar.

Virrvarr och vävnader

Kakelugnen finns i ett rum, rummet i ett hus, huset i en stad, i en tid som innehåller andra tider och allt sammanmurat i ett virrvarr av vävnader och språkmateria. Texten öppnar sig i alla riktningar och man kan se världsalltet i en daggdroppe och kulturarvet i ett ord. Författaren drar också texten in i essäistiska resonemang kring stumfilmer (som t.ex. Skrattmänniskan), gammal engelsk barnlore, poesi, musik… Som läsare är det lätt att gå vilse i texten och kanske det är nödvändigt att göra det. Kanhända Andtbacka medvetet lurar in oss längs irrvägar och virrvägar, in i skattkammare och skrattkammare, i ett kaos som är språk och existens. Boken slutar med bilden av Conrad Weidt som Skrattmänniskan. Man kan tolka leendet som sardoniskt.