Wunderkammer

Wunderkammer, eller kuriosakabinett, var populära under renässansen och upplysningstiden. Det var samlingar av märkliga, ofta ganska groteska artefakter, som gav uttryck för tidens nyfikenhet och upptäckarglädje. Här kunde man beundra allt från varulvständer och mumifierade missfoster till exotiska föremål hämtade från kolonialistiska rövartåg.

Gränsen mellan vetenskap och ren bluff var inte så noga utritad. Steget var inte långt till naturaliekabinettet, som i sin tur var ett kliv närmare de naturvetenskapliga och kulturhistoriska samlingarna. Vetenskap och fantasi kunde placeras på samma hylla, liksom kemin och alkemin. Att upptäcka världen var att skapa den.

Då man googlar på ordet ”Wunderkammer” ger man sig in på en spännande resa. En Wunderkammer kan i dag vara en psykoarkeologisk utforskning av en postmodern kultur. På så vis uppfattar jag också Ralf Andtbackas Wunderkammer, som en undersökning och samling av artefakter i en värld där den immateriella produktionen har en hegemonisk roll.

Historien om tingen – historien om samlaren

Wunderkammer kan till en början verka vara en svårtillgänglig samling, men är det kanske ändå inte. Vad som krävs av läsaren är endast modet att kliva in i Andtbackas kammare, utan några förutbestämda uppfattningar om hur poesi skall se ut. Liksom i övriga kuriosakabinett får föremålen, här språkliga sådana, stå för sig och väcka beundran eller förundran. De insamlade objekten har naturligtvis sin egen historia att berätta, men har ryckts ur sin kontext för att inplanteras i samlingen.

De enskilda objekten kan alltså berätta om en sak, medan samlingen i sig berättar en annan historia – historien om samlaren, i detta fall författaren; berättelsen om vad han/hon är eller kanske inte är, men skulle kunna vara. Att bygga upp en samling kan också vara en konstruktion av personligheten. För läsare gäller motsatsen. Man läser boken utifrån sina egna referensramar och placerar den som artefakt i ett system man själv bygger upp.

Det här betyder inte att Andtbacka inte skulle erbjuda någon guide till sin Wunderkammer. Tvärtom, är han ganska generös med att hjälpa läsaren att känna sig välkommen i kabinettet. Här finns citat, hänvisningar och andra öppningar genom vilka man kan träda in och nyfiket se sig omkring. Guidningen är lyckligtvis ändå inte så uttömmande, att känslan av förundran försvinner.

Stig på i slutet!

Det är kanske lättast att komma in i Wunderkammer, om man stiger in i slutet. Här har Andtbacka lämnat kvar öppningar, genom vilka man kan se tillbaka på hans text i en av honom given kontext. Den ena öppningen är en text kallad just ”Wunderkammer”, där författaren reder ut begreppet och sitt förhållande till det. Den andra är en bild kallad ”Athanor”, där en människas huvud placeras i en ugn och ut strömmar bilder, bråte och annan djävulskap.

Athanor är en ugn som används inom alkemin och bilden är hämtad ur Jeff Hokes bok The Museum of Lost Wonder, ett projekt som också i sig har likheter med Andtbackas Wunderkammer. Man kan se det som att författaren placerar sitt huvud i ugnen, för att producera ord och texter, som representerar eller är ting, saker, föremål. I Andtbackas bok används en mängd synonymer för artefakterna, så för att leka med Peter Høeg kan man kanske tala om poeten Andtbackas känsla för ting. Det är också med ting samlingen inleds:

Det är något speciellt med tingen.
Hur de samlas, tiger still;
hur de skingras, om man vill.

Nostalgin och dess hopplöshet

Tingen och samlaren. Andtbacka närmar sig temat från olika håll, också inifrån som samlare av skivor och ”underbara” ting, föremål, bråte, klenoder, skatter och produkter. I samlandet finns naturligtvis en drypande nostalgi och ett försök att bevara föremålens förtrollning. Ting innehåller minnen av ting och via dem söker vi det förflutna och oss själva i en förtrollad barndom. Andtbacka visar denna nostalgi och dess hopplöshet. Problemet är inte att allting förtingligas, utan att tingen blir till stoft i våra händer och våra tankar.

Som skivsamlare låter Andtbacka mycket av det passionerade samlandet handla om skivsamling och ljudinspelningar. En ljudinspelning är en intressant företeelse, där ljudet och rösten kan förvandlas till ett föremål som innehåller dessa inspelningar. Anden förvandlas till föremål som sedan kan förvandlas till förtrollande toner, eller röster ur det förflutna. Samlandet och inspelningarna strävar att föreviga, strävar efter odödlighet.

Samling, ordning, katalogisering och uppräkning är som en malande bön, som en mur mot ångesten inför tidens obönhörliga kvarn. Så, samlingen handlar om samlandet och samlingar, minnet, tiden och kampen mot glömska och död. Samtidigt fungerar den som en athanor, där författarens erfarenheter, tankar, läsningar, minnen och annat tankebråte förvandlas till textbråte. Maskinen mal fram texter, som blir till en samling – en Wunderkammer.

Insamlade ting och hopplockat språkmaterial

Wunderkammer lämnar garanterat läsaren med gapande mun. Och det är meningen – en Wunderkammer är ämnad att väcka häpnad. Men, visst finns här ett slags strukturliknande tankemönster och man kan se en traditionsmedvetenhet i textmassan. Författaren lämnar vissa spår, som gör det lättare för läsaren att urskilja en kontext, en tradition, där Andtbackas samling kan placeras. Den här alkemistiska experimentlusten har inom konst och litteratur förts vidare av t.ex. dadaister och surrealister. Här kommer man främst att tänka på Kurt Schwitters Merzbaum, ett byggprojekt där slumpvis hopsamlade föremål användes som byggmaterial:

Ständigt bar Schwitters ryggsäcken med sig ifall han skulle hitta något intressant som värkt loss från samhällets blinda drivande framåt.

På samma vis är Wunderkammer uppbyggt av åtminstone till synes planlöst insamlat språkmaterial. Här stöter man också på det av surrealismen hyllade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett dissektionsbord – tanken att plocka tingen ur sina vardagliga positioner och placera in dem i nya överraskande sammanhang:

Skönt är det tillfälliga mötet mellan en vaxmatris och sågspån och is på ett lastbilsflak

Som Lennart Hellsing på amfetamin

Från dada och surrealism kan man sedan dra en linje via Raymond Queneau och Oulipos verkstad för potentiell litteratur, till samtida poeter i Sverige, som närmar sig språkmaterialism och sprawl.

det mesta som finns
är överskottsmaterial
vid bygge av rabbel

en tyst nedbrytning

Författaren går på som en utflippad språlmaskin (här blev det ett omedvetet tryckfel, helt i Andtbackas anda, som visar likheten mellan språk och sprawl), språkmaskin (tänkte jag skriva), r-alfa-betiska maskiner som spottar ut hejdlösa ordlekar och lekord, som en postmodern Lennart Hellsing på amfetamin.

Samlandet handlar om att skapa och ordna, att vandra omkring bland loppmarknader och skrotupplag, för att där kanske stöta på underbara ting, som sedan med den största omtanke placeras i samlingens absoluta ordning. Ur kaoset skapar samlaren sin egen värld och är därför en konstnär, en gud, som kan se över tingens ordning och utbrista: ”Det är gott!” Och det kan man också som läsare säga om Ralf Andtbackas Wunderkammer.