Min österbottniske far

Aldrig mer en österbottnisk karl, svor jag och väninnan när de tidiga tjugoårens mamma-pappa-barn-lek tagit en ända med förskräckelse på båda håll. (Till all lycka utan riktiga barn, dock). Raoul J. Granqvists bok Min österbottniske far. En idéhistorisk krönika är ett minnesarbete och som sådant väcker den minnen. Bokens geografiska plats, två skärgårdsbyar som tillsammans kallas Öja, strax söder om staden Karleby i norra svenska Österbotten råkar dessutom vara även min födelseort. ”Platsens historia och människornas öden är intimt förknippade”, skriver Granqvist. ”Det finns inte här heller något oförutsebart eller nyckfullt öde. Geografi ritar inte bara konturer kring berg och dalar och vattendrag, utan förser landamären med sammanhang som präglar de boende, eller präglas av de boende”. Författaren tar sig an det patriarkala österbottniska nittonhundratalet och den österbottniske mannen. Vad konstituerar en sådan, vad gör honom till man? Kanske kan man se patriarkatet som en matris där små revor, glipor uppstår. Och möjligen kan man kalla de här revorna för mirakel. Får man tro Granqvist, har tre mirakel skett i Öja på hundra år, till ett av dem ska vi återkomma. (Van)makten opererar på många plan.

Kanske kan man se patriarkatet som en matris där små revor, glipor uppstår. Och möjligen kan man kalla de här revorna för mirakel

Men först alltså patriarkatet och patriarkerna. Med Min österbottniske far skriver Raoul J. Granqvist in byn Öja på kartan. Närmare bestämt på en särskild sorts karta där naiv nationalromantisk historiesyn, och konserverande, sävliga och självgoda tillbakablickar äntligen får ge vika för det analytiska och teoretiska angreppssättet. Granqvist är humanist, professor emeritus i engelskspråkig litteratur vid Umeå universitet. Han använder bland annat den postkoloniala och feministiska verktygsbacken för att bringa reda i minnesarbetet och tränga in i sin farfars, fars och sin egen personhistoria. Han vill undvika referatet och låter artefakter och siffror, tum och fot tala för sig. Han manar så fram sin barndom, och under läsningen stiger bilder från min egen fram; min farbror sitter i vårt kök, dit han kom varje dag, han dricker kaffe på bit: ”Jåå, no määra he Duvald he å”, säger han uppskattande om den handlingskraftige talesmannen för byn, Duvald Granqvist. Duvald är Raouls far, av sin son beundrad och ouppnåelig.

Det ordlösa arkivet

”Är min historia en brist?”, frågar sig Granqvist. ”Kollegan till mig från Uppsala kan […] följa sina manliga släktingar flera hundra år ned i tidens avgrund, in i koloniala resor, författarskap, häkten. Är minnet och minnesproduktion en fråga om klasstillhörighet?” Svaret är ett tveklöst ja, men Granqvist beslutar sig för att trotsa detta faktum och jämför med de afrikanska författare som på 1960-talet gav sig på jakt efter sin historia. Metoden han tillämpar är intressant, han ser hur hans farfar och far uttryckte sig genom mätstickan och arbetsboken, genom mötesprotokoll och ekonomiska beslut. Han citerar friskt och nyfiket dessa uttryck, ser dem som kulturbärande tecken om de två österbottniska karlar han följer i spåren.

Också fattiga skärgårdsbor bildar sina interna hierarkiska system

Men det finns småfolk och ännu mindre folk. Också fattiga skärgårdsbor bildar sina interna hierarkiska system, där en är förmer än en annan. En man står högre i rang än en kvinna eller ett barn, det säger sig självt. En del män blir i kraft av sin beslutsamhet, auktoritet, pragmatism, ”naturliga” företrädare för de andra männen – kanske något som Granqvist inte riktigt vill säga rakt ut? Men så är det: hans far är en handlingskraftig man och författaren/sonen har inte i alla hänseenden vuxit ifrån den lilla pojkens stundtals kritiklösa beundran. Granqvist stiger i faderns skor och polemiserar eldigt för en införlivning av Öja i staden Karleby. Motståndarna till fadern och införlivningen ”bottnade i en anti-urban nostalgi om land, makt och självstyre, kring en landsortens tid som flytt”. Det var år 1968 som detta framsteg verkligen skedde, Öja blev en del av Karleby, under Duvald Granquists handfasta ledning. I ett senare kapitel låter författaren ändå skymta en liten kritik, ett fadersuppror i det mindre formatet. DG hörde till de politiker i Öja som på 1960-talet – också då i den manligt kodade framåtrörelsens och utvecklingens heliga namn – lät industrins starka män köra över dem, när man invallade Öja-sjön och ströp av kontakten med havet, en ekologisk katastrofhandling. (Samtidigt kan jag själv känna barnets stolthet över min egen far, som i egenskap av Öja fiskelags ordförande har fört en framgångsrik kamp om skadestånd och förbättrad vattenmiljö, i mer än två decenniers tid. Och kampen fortsätter).

Fadern och kriget

Som mest balanserat och mångfasetterat är faders- och mansporträttet i kapitlet om krigen, vinter- och fortsättningskriget. ”Jag tar avstånd från krig. Det är ett hån mot allt som gör oss till kännande och tänkande människor. Det är männens ultimata våld mot varandra, kvinnor, barn, försvarslösa. För ideal som aldrig kan vara absoluta”, skriver Granqvist, samtidigt som han känner ”respekt för de krig min far utkämpade för sitt eget oberoende, för det land han var satt att bo i och utveckla och för hans lidelse och medfödda patriotism”. Granqvist problematiserar hjälterollen, en sådan som tillskrivits bland annat Allan Finholm, krigsveteran från grannbyn Bosund. ”Under granateld oskadliggjorde Allan ensam med sin maskinpistol, som han räknar det, två plutoner ryska soldater som landstigit vid Kivisalmi bro i byn Tienhaara för att inleda en avgörande inmarsch mot Helsingfors. Allan återvände till sin sargade pluton med budskapet till löjtnant Nils Löfman att ’Di er int jär na meir nu, di har firi’ (’De är inte här längre, de har stuckit’)”. Det här är en historia av den kalibern att ”alla” i trakten känner till den. Huvudpersonen, hjälten är den lille mannen, en av oss. Granqvist skildrar den så jag får gåshud, men som han skriver vidare: ”Fast ingenting är eller kan vara så enkelt. […] Krigshjältar föds i det desperata landskap som förenar död med liv. Det inbegriper ett antingen – eller scenario. Du kan bli hjälte genom att bevara liv, försvara en grupp medmänniskor med ditt liv som insats. Eller att med samma liv som pant oskadliggöra en grupp medmänniskor. Det var det som var Allans öde. Att vägra lyda order eller fly var för honom inget alternativ vid Tienhaara. Det hade stridit mot hans arbetsetik eller moral”.

Med analytisk skärpa river han ner kriget som monument

Jag minns en folkloristisk uppsats jag skrev under studietiden om krigsvurmen i Öja och får nu stöd av Raoul J. Granqvist. Med analytisk skärpa river han ner kriget som monument, då monumentet är en särskild minnessabotör. Han kritiserar i ytterst skarpa ordalag att man, med stöd av Karleby stad och K.H. Renlunds museum, i mitten på 1980-talet valde att bygga en fingerad krigsplats med korsu och donerad Boforskanon i Öjaskogen, nästan invid vattenbrynet.

Granqvist söker förgäves svaret på frågorna hur det kändes att döda, om det var rätt, och om rädslan. ”Hur såg fienden ut? Vem bestämde egentligen? Revolt mot befäl? Vad betydde vi där hemma?” För att konstatera att hans far, liksom alla andra veteraner, föredrog tystnaden. Granqvist är född 1940 och hans omedelbara minne av fadern i krig är en ”genomträngande syrlig stank av tobak, nej inte stank, en ’dååm’, en berusande arom. Sedan när lukten av honom dunstat av, var han spöklikt uppslukad i dimmorna. En skugglik varelse förblev han för mig”.

Pojken och skolan

Vad krävs för att en skogsmans och stockflottares sonson ska bli professor i litteratur, en befattning min egen far till exempel aldrig hade hört talas om när jag sökte in till humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi med huvudämnet litteraturvetenskap. Ett mirakel, varken mer eller mindre, om vi får tro författaren själv. Raoul J. Granqvist skildrar tre mirakel i Öja. Ett skedde då Raouls andra lärare Sven-Olof Högnäs genomdrev en ”socialhistorisk utbildningsrevolution”. Han lyckades övertyga flera Öjaföräldrar om att deras barn var begåvade nog att söka till stadens gymnasieskola. Det är moderns motiv som är avgörande här. Hon läste själv roman efter roman, skriver Granqvist, och som jag förstår det inympade hon den humanistiska livssynen i sonen. Hon ville att han skulle gå i skola – för sin egen skull.

Vad krävs för att en skogsmans och stockflottares sonson ska bli professor i litteratur?

Kvinnan är en underström i Min österbottniske far. Så är det också en bok om ett patriarkat. Detta skriver författaren ut med sådan befriande självklarhet. Ännu under min skoltid i samma byar, trettio år senare, rådde ett ”könens apartheid”. För flickornas del stod slöjd på läseordningen endast några få veckor i året. I riktigt konservativa Knifsund skola tolkade läraren detta så att pojkarna figursågade ut ett skärbräde som vi tjejer fick dekorera med ordspråk ur Bibeln.

Raoul J. Granqvist laddar ett par enskilda minnen ur sin skoltid med särskild betydelse. Kön och sexualitet står i fokus. I folkskolan får han undantagsvis stryk av sin far efter att ha ertappats med en teckning, den klassiska bilden på ett kvinnligt könsorgan. En parallellhändelse skedde tio år senare i samskolan, där författaren beskriver sig själv som en ordlös underdog, den ”dialekttuggande enstöringen från Öja”. Tillsammans med en kamrat vandaliserade de en affisch. Texten ”Sju skolor inbjudna” ändrades till ”Sju HOROR inbjudna”. Triumfen i tilltaget kom av det oproportionerligt stränga kravet på en offentlig avbön. I månader sökte man den skyldige utan att få det minsta erkännande. Det var förstås inte ordet eller bilden i sig som var problemet, utan dess felplacering. På toaletten hade samma ord fått stå outplånat år efter år. Granqvist försöker tolka ursinnet båda tilltagen väckte och finner – patriarkatet: ”hyckleriet var nödvändigt, för att myten om kvinnan som hora-madonna, som underordnad, skulle fortbestå. En politik som alltjämt plågar det finländska samhället och i synnerhet det österbottniska bibelbältet med sin dubbelmoral, där de här två händelserna utspelade sig”.

Granqvist är kontroversiell, polemisk, men mest teoretisk och analytisk

Ja, Granqvist är kontroversiell, polemisk, men mest teoretisk och analytisk – de sistnämnda kanske kan provocera mest av allt? Österbotten beskrivs som ett patriarkat, och det kan naturligtvis te sig skändligt, på samma sätt som det var att avslöja skolkorridorens dubbelmoral. Det kan också vara oerhört befriande – förlösande, så som när den där österbottniske pojkvännen äntligen, efter idoga påtryckningar, erkände att hans åsikt är att kvinnans plats är i hemmet, vid spisen och dammsugaren. Därefter var det lättare att ta steget ut och lämna honom.