Gräsmattans hämnd

Richard Brautigan ( 1935-1984), författare till kultboken Öringfiske i Amerika (Trout Fishing
in America, 1967 ) hör till dem som upptäcks igen av nya generationer läsare. Han prisas ofta högre än de mer uttalat hyllade och efterhärmade beatpoeterna som föregick honom (fast vissa har kallat Brautigan den sista beatpoeten). Brautigans motivkrets är ju vidare och hans känslighet – i alla fall hans litterära sensitivitet – känns så mycket större. Om han någon gång varit ”generationsförfattare” har han sen länge upphört med det. Därtill är han alldeles för personlig, och för fantasifull. Men han tilltalar unga – och det unga i oss.
Det har funnits tider när Brautigan ansetts för lättsam, då det inte verkat seriöst att älska den där underliga historien som ger sig ut för att handla om öringfiske. Trout Fishing in America har i alla fall översatts till ett otal språk, till finska av Jarkko Laine – vem annars. På svenska finns prosaböckerna I sockret av meloner (In Watermelon Sugar, 1968), Hawklinemonstret (The Hawkline Monster, 1974 ), och urvalsvolymen Det amerikanska hotellet, publicerad på svenska 1976. Sedan 1970-talet har vi upplevt en brautigantystnad på svenska, ända tills Gräsmattans hämnd (Revenge of the Lawn, 1971) kom ut i våras kommit ut på förlaget Bakhåll i en precis och humoristisk – glad! – översättning av Jonas Ellerström.

Texter kan ha vänner och älskare

Gräsmattans hämnd kallas novellsamling men är en samling prosastycken av varierande längd, tillkomna mellan åren 1962 och 1970. De är inalles sextioen stycken och sträcker sig från bara några rader till en handfull sidor. De kan ta fart ur nästan ingenting, en kopp kaffe, ett klistermärke med amerikanska flaggan, ett postkontor, minnet av en biosalong eller av en text som författaren redan publicerat och sitter och tänker på.
Avsnittet ”Förlåtelse” är ett slags eko från Öringfiske i Amerika, fast med en annan stämning, men den har också sin resonans i en annan text i Gräsmattans hämnd, sekvensen som handlar om den lilla staden vid floden där jaktlyckan en gång var så usel.

Prosastyckena samspelar ibland, leker men varandra. De är som personer. ”Den här berättelsen är en nära vän eller kanske till och med älskare åt en berättelse som heter ”Elmira” – så börjar just mininovellen ”Förlåtelse”.

Textens jag – alltid i rörelse

Brautigan skriver om struntsaker och livets trivia, det är som ett slags spel, som tennis eller squash med livligt studsande bollar, tills han kommer med en underskruvad utsaga om sig själv – eller i alla fall om textens jag. Detta jag är utsatt och sårbart – och oftast i rörelse, riskabel rörelse. Som just i jakthistorien ”Elmira” som slutar med en beskrivning hur han, försedd med sin jägarutrustning, liftar till Elmira, sina drömmars mål:

”’Vart ska du?’ frågar folk när jag kliver in. Jag sitter vid sidan av dem och håller min bössa mellan benen som en spira med piporna riktade mot taket. Bössan lutar så att piporna pekar mot passagerarsidan av taket, och jag är alltid passageraren.”

Citatet sticker en i ögonen särskilt som man minns att Brautigan gjorde bruk av skjutvapnet mot sig själv tretton år efter att berättelserna kommit ut. ”Jag önskar att han kunnat forstsätta leva”, säger Jonas Ellerström enkelt i sitt informativa efterord i den svenska utgåvan. Han karaktäriserar de underfundiga berättelserna i Gräsmattans hämnd som glimtar från en rätt fri och lycklig tid. Författarberömmelsen som sedan kom blev svår att bära. Ett vanligt sätt att hantera den, här och i Amerika och överallt, är att försöka blöta upp den i alkohol. I längden fungerar det aldrig. Det sägs att Brautigan sköt sig med en artikel om Hemingways självmord framför sig.

Grabbighet med dispens

Richard Brautigan hör utan tvivel till de grabbig författare. Han adapterar själv termen, eller: Ellerström gör i alla fall det. ”Hur som helst: av någon dum grabborsak fick jag för mig…” inleds en händelsespår i en av berättelserna. Men hur mäter man grabbighet? I intresset för sprit och brudar? Man erinrar sig bokomslagen: de brukade ha författaren på bild – tillsammans med hans senaste flickvän. Gräsmattans hämnd har efterkommit den traditionen, i alla fall i en liten gest. En gåtfullt leende dam skymtar bakom den rufsiga författaren på fotot på pärmens montage.

Men hos Brautigan har grabbigheten definitivt fått dispens, för det finns någonting hos honom som är starkare än den där hermetiska manligheten som man känner hos Hemingway, hos beatpoeterna och hos många, många kanoniserade författare. När man (som kvinnlig läsare) läser Brautigan känner man instinktivt hur han liksom nosar efter en väg ut, en väg ut ur en bedrövlig uppväxttid, ut ur depressionerna, ut ur ett repressivt samhälle, ut ur äktenskapen. Och den manliga gemenskapen räcker inte som mål. Det måste finnas en annan frihet! Ett liknande nosande har man lärt sig se i all möjlig annan undergroundlitteratur, i Salingers Räddaren i nöden, i kvinnolitteraturen …

Att framkalla en bild

Och söker man den större, riktiga friheten, som kanske ingen ännu sett, får man lov att titta till ordentligt, att ständigt vara uppmärksam, öppen. Brautigans berättelser i Gräsmattans hämnd är följaktligen fulla av detaljer, överraskande kombinationer och förbluffande bildspråk. Själv har han sagt att hans prosa egentligen är ett resultat av hans poesi. Poesin lärde honom ”skriva meningar”. I alla fall hjälpte poesin honom att inte hämma sina skriftliga infall, att inte lägga band på sin originalitet.

Liknar någon nulevande hos oss Brautigan till den litterära attityden kunde det vara Anders Larsson, vars tidiga prosabok Fiskbilen och andra fabuletter visar upp samma sorts verbala galenskaper. Den har också precist tokiga texter som får en att bäva och le. Hos bägge författarna finns en vidöppenheten; liksom valens jättelika gap silar världshavet för att få lite protein, att fastna tar texterna in hela den svårhanterliga världen, och framkallar en bild som läsaren kan avläsa eller spegla sig i.

Den som skriver så vet också att det ibland inte (genast) kan bli någon bild. Men en begåvad författare hitta en bild också för det. En av Brautigans texter i Gräsmattans hämnd påminner om det och lyder så här i sin helhet:

”Jag hemsöks i kväll av ett antal känslor som inte har någon vokabulär och händelser som borde förklaras i termer av ludd snarare än med ord.
Jag håller på att undersöka småstycken av min barndom. De är bitar av en avlägsen tillvaro och saknar form och innebörd. De är saker som bara uppstod, som ludd.”