men det var hennes kläder

I antologin men det var hennes kläder. Nedslag i den samtida svenskspråkiga kvinnolitteraturen med Rita Paqvalén och Tiia Strandén som redaktörer, verkar skribenternas intresseområden ha fått diktera urvalet. Som hörs på titeln rör det sig därför uttryckligen om nedslag, och kanske är det en slump att antologin inte sysslar med de mest centrala författarskapen i den samtida svenskspråkiga kvinnolitteraturen – de är ju för övrigt ofta redan också uppmärksammade. Här utforskar man i stället marginalerna i välskrivna och förhållandevis lättillgängliga texter. Ulrika Milles bidrag ”Moder(m)ord och hemkunskap” rör sig närmast den rådande kanon, och är för en lekman också antologins mest svårtillgängliga bidrag.

Maria Antas lyfter i sin essä fram några mindre uppmärksammade finlandssvenska 1990-talsromaner skrivna av kvinnliga författare. Hon hittar skikt och kvaliteter i dem som övertygar en om att de oförtjänt hamnat i skuggan av mer mediesexiga böcker och författare. Till exempel visar Antas att Barbro Wigell i romanen Ingenting att oroa sig för höjer blicken utanför Finlands gränser i sin samtidsskildring, och till och med får in kriget på Balkan i den. Därmed framstår Widells samtidsblick som så mycket bredare än exempelvis Drakarna över Helsingfors av Kjell Westö, som ju klassas som en av de stora samtidsskildrarna i den moderna finlandssvenska litteraturen.

Ett annat område som lyfts fram i antologin är det lätta och populära. Rita Paqvalén förtydligar det feministiska budskapet i Louise Boije af Gennäs bästsäljare Kärlek utan svindel i sin läsning av boken som en lesbisk utvecklingsroman, där kärleken till en annan kvinna gör att huvudpersonen hittar sin innersta kärna, bortom det patriarkala samhällets masker och konstruktioner.

På den lätta linjen är också Trygve Söderling som skrivit en av antologins mest inspirerande bidrag. Han behandlar med uppenbar beundran det svenska krönikefenomenet Linda Skugge. Främst är det Skugges språkanvändning och attityd som intresserar Söderling. Han drar kreativa paralleller till ”vår” egen Sanna Tahvanainen i Hufvudstadsbladet, men framför allt till Oscar Wilde, som han parallellciterar tillsammans med Skugge, och får därmed upp läsarens ögon för det dekadent poserande, dandylika hos Skugge.

Mer direkt än Söderling är författarna Monika Fagerholm och Ulrika Nielsen och litteraturredaktören Pia Ingström inne på unga kvinnliga författare/skribenter och media, i ett konsensusstämt samtal (redigerat av Tiia Strandén). Det handlar om frågor som är viktiga att stanna upp vid i ett ökande medietempo: unga kvinnliga författares/skribenters koncentration på det privata, vad man lämnar ut av sig själv, i vilken grad man är medveten om vad man lämnar ut – kort och gott gränser.

Förutom essäerna innehåller boken litterära bidrag av författare från båda sidorna av Bottenviken. Även om det är essäerna som stjäl showen i en dylik antologi, visar de litterära bidragen i antologin i alla fall på (den kvinnliga) samtidslitteraturen mångfald. Den är ju så mycket mer än den självsvält, kroppsfixering och självutplåning som alla är så trötta på. I och för sig är Susanne Ringells novell Bära hundhuvud II en själsvältsskildring, men den är samtidigt ett exempel på att det går att skriva om ämnet på ett konstnärligt intressant sätt. Det är med andra ord inte ämnesvalet det kommer an på, utan gestaltningen – vilket förhoppningsvis också är kritikernas poäng.

Ibland är man ändå inte så säker. Kan det vara så att publiken snabbare tröttnar på de ämnen som kvinnor skriver om?