Samlaren

Det har alltid funnits en stabil materiell och konkret grund i Robert Åsbackas litterära projekt. Utifrån denna bas har han sedan kunnat konstruera postmoderna, postmateriella romanbyggen. Tänk bara på titlarna Fallstudie – En berättelse om materialanskaffning och Orgelbyggaren. Romanerna har förmedlat berättelser i realistisk stil. De har handlat om att tillreda korv, samla in skrot, bygga en orgel, reparera cyklar och sådant. Det material som finns i texterna är alltså mycket konkreta ting, händelser och berättelsefragment. Men, detta material har författaren sedan använt till att beskriva övergången till en postmodern era. Samtidigt har materialet också använts till ett metalitterärt bygge. Själv anser jag att han hållit uppe denna flervåningsbyggnad på ett mästerligt vis.

Då Robert Åsbacka döpt sin nya roman till Samlaren så passar det väl in i min läsning. På samma vis som i de tidigare romanerna utgår han också här från ett realistiskt material. På det realistiska planet är det Tom och Bo som är samlare och huvudpersoner i romanens två huvudlinjer. Men, man kan också se ”samlaren” som den nod där romanens trådar samlas upp i en tragisk Luciahelg 1969.

En nattsvart gåta

Luciahelgen 1969 verkar som romanens ondskefulla, svarta hål. Det är hit allting dras som nattfjärilar mot ljuset, men här mot ett mörker vars negativa energi strålar ut över hela romanen och ger den sin laddning. Samlaren är en dyster läsning. Det är en kriminalroman som Åsbacka gett sin egen genrevariant. Då den traditionella kriminalfiktionen erbjuder läsaren en förklaring och en skyldig, tryggt och finurligt paketerat, problematiserar Åsbacka frågeställningen och ger oss bara ett svart hål som förklaring.  Stämningen påminner i sin kuslighet om den i Åsbackas romandebut Ögats bok. I den aktuella romanen citeras ett stycke ur Lars Gustafssons En biodlares död:

I botten av varje människa finns det en nattsvart gåta. Det mörka i pupillen är ingenting annat än den stjärntomma natten, mörkret djupt nere i ögat är ingenting annat än universums eget mörker.

I Samlaren är det inte bara den stjärntomma natten som speglas i personernas ögon, utan också Luciahelgen 1969.

Åsbacka problematiserar frågeställningen och ger oss bara ett svart hål som förklaring

Långt senare, som vuxen, försöker Tom skapa en berättelse av vad som ledde till den för honom avgörande Luciadagen. Han läser arkiverade tidningar och rättegångshandlingar och försöker med hjälp av dem förstå händelserna. Men, i dessa är han osynlig. Det är enbart i den egna berättelsen han träder fram. De objektiva dokumenten lyckas inte förklara någonting. Den Bo han en gång kände och det ohyggliga dåd han utförde kan inte förklaras utifrån, och därför inte åstadkomma den traditionella deckarens katharsis.  Gåtan har inget svar.

”War children, it´s just a shot away”

Rolling Stones “Gimme Shelter” ljuder i romanen. Tom får skivan av sin kompis denna förödande Luciahelg. Han har ingen skivspelare, så de går upp till Bo och Viola för att lyssna på den. Viola sjungviskar orden ”gimme shelter”, men för henne finns det inte längre något skydd att få. Inte heller för någon annan i romanen. Hon blir, som många andra, ett offer i den grymma värld som också är romanens universum.

Kriget är inte långt borta. Tom och de andra barnen upplever sin situation som om de var i krig. De går genom småstadens gator, som om de vore minerade. Alla är de sårade, mångas fäder har dött i olyckor, självmord, en morbror sitter i fängelse för mord. Våldet råder och barnen blir offer, blir gärningsmän. Om berättelsen i en traditionell kriminalroman reder ut vem som är skyldig är det i Samlaren själva den berättelse personerna lever i som är skyldig. Brottet är endast en punkt där olika handlingskedjor möts i en knutpunkt. Brottet kan inte förklaras av rättegångshandlingar eller psykologiska utlåtanden.

Brottet är endast en punkt där olika handlingskedjor möts i en knutpunkt

Tom söker sig som vuxen tillbaka för att förstå och återskapa sin livsberättelse, ge sitt liv en mening. Och det är kanske just här konsten har sin funktion – att ge livet en mening, att skapa en ordnad samling av en kaotisk verklighet. På så vis är också Åsbackas roman en samlare.