Till livets slut

Man skulle kunna läsa Robert Åsbackas (f. 1961) roman Till livets slut som en bok om fullständigt påhittade personer, om man inte har hört talas om R. R. Eklund, Hagar Olsson som Eklund i ungdomen en kort tid var förlovad med, och kretsarna kring dem. Det finns inget för- eller efterord som berättar om någon forskning författaren har gjort kring dem, den enda ledtråden är det inledande citatet ur Vivi Eklunds bok Jag minns min bror. (I Till livets slut finns ingen Vivi).

Året är 1944, Fortsättningskriget har nyss tagit slut, ingen vet vad som kommer att hända.  Det är brist på allt, bland annat har Rundradion förkortat sina sändningstider för att det saknas rör. Huvudpersonen Ragnar Eklund dricker, har ont i magen, vilket man från början anar att beror på en cancer, minns tiderna när kritikerna inte betraktade honom som en gammaldags förlegad diktare.

Livsfilosofin han har utformat är isande: Möjligheterna går oss förbi för att vi är de vi är

Fortfarande är skrivandet korta stunder roligt, när han dricker, och i bästa fall känns raderna han då skriver ner fortfarande bra när han följande dag läser dem. Livsfilosofin han har utformat är isande: Möjligheterna går oss förbi för att vi är de vi är. Det blir inte mycket bättre av att han som följande konstaterar att om vi kunde gå tillbaka skulle vi, just för att vi är de vi är, ofelbart göra om samma misstag.

En språkpedant med föga flyt i pennan

I sin barndom tvingades Ragnar på grund av att fadern dog bli vuxen trots att han var ett barn, och han har kommit fram till att det är därför barnet i honom har levt kvar. Enligt dagens förhållningssätt skulle detta anses vara mer en resurs än något annat, ett tecken på att man har kontakt med sina känslor. I det hårda finländska 1940-talet får uttrycket däremot på ett trovärdigt sätt i romanen likhetstecken med livsoduglighet.

Huvudpersonen lider av att vara en ”språkpedant”, med ”moraliskt pansar”. Ett annat begränsande pansar hjälpte Hagar Olsson en gång till att lägga kring hans självförtroende, när hon sa att han inte har en ”flytande penna”.

Hagar Olsson fascinerade Ragnar mer än någon annan kvinna hade gjort, liksom hon fascinerade många andra

Författarinnan fascinerade Ragnar mer än någon annan kvinna har gjort, liksom hon fascinerade många andra, och hennes känslor har förblivit gåtfulla för honom. Detta trots att han en gång blev kär i henne bland annat för att han uppfattade henne som så omedelbar.

Mor och son – för alltid

Att förlovningen bröts kan delvis bero på att modern Mari dök upp vid ett avgörande tillfälle, eventuellt just för att hon ville få till stånd brytningen. Istället gifte Eklund sig med den duktiga Selma, som modern inte heller tycker om, bland annat på grund av hennes finska modersmål. I grund och botten har modern antagligen alltid velat att det ska ”vara mor och son, mor och son till livets slut.”

I början av romanen dyker Mari upp tillsammans med Ragnars syster Toini, och tänker bo hos Ragnar. Bokstavligen hos honom, inte hos familjen. Hon installerar sig så att hon varken behöver se hans fru eller sina barnbarn, Erik som är religiös på ett högljutt sätt som tröttar ut alla, och den moderna Helena (som emellanåt känns som att hon hör till en senare tid) som vill göra som hon själv tycker. Det är som om de inte finns. Det är bara Ragnar som hör till Maris familj.

Mari samlar i sitt ”gryt” mat som inte behöver lagas eller värmas, det som behöver hållas kylt håller hon mellan fönstren. Hon kan för att följa sitt system inte gå till toaletten utan använder även för sitt ”stora tarv” en potta som Ragnar får tömma. Hon till och med diskar och tvättar kläder inne hos sig, genom att snabbt gå efter vatten från köket som hon sedan  häller från bytta till bytta och spiller ut det mesta av på golvet. När hon var ung ensamstående mor höll hon familjen vid liv med sitt syende, som samtidigt som det är en livlina är hennes eviga passion. När hon syr för hon ett samtal med sig själv som hon inte släpper ut till omvärlden. Nu i grytet sysslar hon med att lappa, och för att kunna göra det klipper hon bitar ur sängtäcken och annat hon hittar i huset.

Utan att veta något om Eklunds befintliga mor anser jag att Åsbacka med den här Mari har skapat ett mästerligt porträtt.

Mari är som en seriefigur, mycket mera gnagare än vad Musse Pigg är, utan att hon ens känns karikerad. Lika oemotståndlig som hon är omöjlig. Utan att veta något om Eklunds befintliga mor anser jag att Åsbacka med den här Mari har skapat ett mästerligt porträtt.

Hagar Olsson, där hon dyker upp i minnena, och i sina brev, är just så utmattande pompös som jag minns hennes böcker från litteraturstudierna. Den författare som jag fann mer irriterande än någon annan, men inte på långa vägar den mest långtråkiga. Hon kunde minsann utrycka sig. Skicklig som Åsbacka är låter han hennes uttryck att väninnan Kylli är hennes ”själs själ” tala för sig självt, utan tillrättaläggande tolkningar som är okomplicerade att göra i vår tid, men som i romanen, eftersom den berättas inifrån Ragnar, skulle kännas påklistrade i den tid det handlar om. ”Lesbisk” eller något besläktat ord nämns inte.

Barndomsstadens kraft – och räckan av små vardagliga händelser

I ett sidospår när romanen, och som man börjar ana huvudpersonens liv, börjar närma sig slutet åker han upp till Nykarleby och träffar sin gamla bekant och på sätt och vis vän Edmund. Han är en till synes glad sällskapssjäl, med en ung hustru vid namn Margit som skriver dikter och låter Ragnar ännu få uppleva ett litet stänk av beundran för sitt eget skrivande. Edmund bor i det ståtliga hus han redan som (foster-)barn bodde i, och som Ragnar nu för första gången ser insidan av. Småningom visar det sig att han både är döende, och till skillnad från vad han har låtit Margit tro, också kraftigt skuldsatt. Ragnar återvänder hem, av någon orsak lite gladare. Kanske för att han när han bevittnar ögonblick som hör till Edmunds sista, får en gnista för hur han kan använda sin egen sista tid som är bara några snäpp längre.

Om R. R. Eklunds motto hittills har varit det samma som hans mammas, att människorna är den stora besvärligheten i livet, är det nu som om han börjar trivas bättre bland dem. När han kommer hem från Nykarleby är Mari mindre besvärlig och hustrun Selma har börjat gnola, som hon gjorde i ungdomen.

Åsbackas roman är en charmerande grå pärla, full av undertoner

Här kommer min enda invändning under läsningen, att jag inte hittar någon förklaring till den här positiva förändringen som sker kollektivt. Igen utan att veta eller ta ställning till vad som hände i verkligheten, en kort tid innan Eklund dog: jag har en känsla av att feel good-känslan uppstår för att göra vad som varit en dyster bok (som också innehåller humor av olika mörka tonarter) mindre dyster. Inte för att känslan uppstår organiskt ur skeendet. Å andra sidan kan cancer och dödsmedvetenhet ganska snabbt och drastiskt förändra både den person som bär på dem och hens omgivning. Något konstlat eller misslyckat slut har boken i alla fall inte.

Åsbackas roman är en charmerande grå pärla, full av undertoner och av små vardagshändelser, många nyanser i deppigheten. Så vitt jag kan bedöma, som inte (heller) har upplevt den tid det handlar om, är stämningen starkt trovärdig. Författaren minns annorlunda betydelser ord en gång i tiden har haft, som tex ”upplevelse”.