Om dumheten

Författaren Robert Musil höll år 1937 i Wien ett föredrag om dumhet. Detta föredrag har nu översatts till svenska av Henrik Sundberg och givits ut a förlaget Vesper. Vad var det då Musil fäste sig vid i dumheten och som anses ha relevans också i dagens situation? Musil säger det aldrig direkt ut. Tvärtom börjar han föredraget med att påstå att han inte vet vad dumhet är. Han ser den som något svårdefinierat och svårfångat och försöker därför diskutera dumheten genom att betrakta exempel och närstående begrepp:

”En sådan metod påminner dessvärre alltid om jakten efter en kålfjäril. Man följer den visserligen en stund utan att tappa den ur blicken, men när helt snarlika fjärilar kommer från andra riktningar på helt likartade sicksackvägar vet man snart inte längre om man fortfarande följer samma fjäril. Därför kan man inte enbart genom att betrakta exemplen från dumhetens släktingar avgöra om de verkligen hänger ihop i grunden eller om observationen blott till det yttre och slumpmässigt leder från det ena till det andra, och det kommer inte att vara helt enkelt att få in dem under brättet på en och samma hatt, som man verkligen kan säga tillhöra ett dumhuvud.”

På samma vis försöker också jag under min läsning av boken hålla blicken på en av dessa dumhetens fjärilar i Musils föredrag och se vilken relevans översättningen och utgivningen har så här långt efteråt. Jag frågar mig hur dumheten har stått sig genom dessa årtionden. Det sägs ju att mot dumheten kämpar gudarna förgäves, så det är väl inte så märkligt att vi också nu kan se den mitt ibland oss, och om vi inte är allt för fåfänga också hos oss själva.

Då Musil höll sitt föredrag mobiliserade fascismen runt om i Europa och snart skulle världsdelen vara inne i ett helvetiskt mörker

Då Musil höll sitt föredrag mobiliserade fascismen runt om i Europa och snart skulle världsdelen vara inne i ett helvetiskt mörker. Musil var ingen politisk person, så han talar inte rent ut om detta, men hans individualistiska motvilja mot samtidens kollektiva, totalitära strömningar kommer ändå tydligt fram. Nu, då den svenska översättningen ges ut, kan vi se samma tendenser. Fascistiska och högerpopulistiska partier och rörelser växer sig allt starkare och ”dumheten” är nu liksom då ett effektivt vapen i deras strävan efter inflytande och makt.

Bo Isenberg skriver i sitt efterord till Musils text:

”Totalitarismen var, förutom allt annat, dumhetens ödesdigra politiska form genom att individuella egenskaper och behov, inklusive olika element hos dumheten, stegrades och imiterades /…/ Och det handlade framför allt om benägenheten till överdrift, arrogans, hämningslöshet, förakt, ofta fåfäng, alltid ängslig: jag gjordes till vi, och vi, det var partiet, nationen, klassen, folket. Var stegringen påtvingad, var den inte nödvändigtvis också dum. Men var den frivillig, och den var ju ofta det, då handlade det om en fatal stupiditet, om en ’funktionell dumhet’ – intelligensen inställer sig hos dumheten och utför duktigt och kompetent och antingen rationellt eller fanatiskt sina uppgifter. ”

Det är den här kollektiva dumheten, som i sin mest fatala form tar sig uttryck i fåfäng och aggressiv nationalism, som Musil mest vänder sig mot i sitt föredrag och det är också här det får sin aktualitet här och nu. Det får vi varje dag nya exempel på.

Den kollektiva – och den alternativa – dumheten

Den kollektiva dumheten och dess manifestationer i t.ex. nationalism och rasism är en mångfacetterad art av dumhetens fjärilar, som tycks ha ett kraftigt habitat i Finland och Europa just nu. Här finner vi en blandning av slugt använd populism, som smickrar och belönar den ignoranta dumheten. Man talar, i denna miljö, om att kämpa för den nationella, eller europeiska kulturen. Kanhända man i detta avseende nöjer sig med att ta till sig Runebergs hyllning till den patriotiska dumheten i dikten om Sven Duva, eller i den form av folksagor som går under benämningen ”hölmöläissadut” (ungefär dumskallesagor), där man som läsare kan skratta åt ”de andra” och känna sig stolt över att inte vara en del av deras gemenskap, alltså en självförhävande och fåfäng läsning, fri från all ödmjukhet och ”vishet”. En populistisk inställning till dumheten kan man förutom i politiken också se i populärkulturen och televisionens programformat, där ignoranta personer ges stort utrymme för att göra bort sig. De kan ses som förebilder, som ett slags kändisskapets Sven Duvor, eller som ”hölmöläisiä” att skratta åt och förakta.

Dumheten är svåråtkomlig och är inte alltid skadlig, som i sin nationalistiska och rasistiska variant. Den kan ta helt positiva former.

Man skall ändå inte själv falla för att peka finger åt dumheten hos dessa andra. Musil menar att fåfängan också är en form av dumhet, och pekar ut ”det sista och viktigaste medlet mot dumheten: anspråkslösheten.”  Dumheten är svåråtkomlig ,och är inte heller alltid lika skadlig som i sin nationalistiska och rasistiska variant. Ibland kan den ta sig helt positiva former. Musil menar att ”den simpla dumheten är faktiskt ofta en konstnärinna”, som kanhända inte känner till regler och koder och därför kan röra sig fritt på nya områden.

Det finns därför också alternativa berättelser om dumhet. Dumhet som innovation, motstånd och sabotage. Här kan vi se olika sagor om Dummerjöns som får prinsessan och kungariket, berättelserna om Nasreddin hodja och Švejks provokativa antimilitarism. Det är då ofta fråga om att de som befinner sig lägre i hierarkin och därför anses dumma, använder sig av dessa förväntningar, men överdriver dem in absurdum. Inom arbetarrörelsens historia kan man finna många exempel på hur en sådan taktik använts som en form av sabotage.

Så, kanske det inte lönar sig att kämpa mot dumheten i sig, då t.o.m. gudarna misslyckas i den kampen, men hellre mot dess olika manifestationer och här vända vår egen nakna dumhet till styrka. För en naken dumhet är tusen gånger bättre än en flaggviftande dumhet klädd i frack, eller i uniform.