Mexicos uppsyn

Mexicos uppsyn presenteras av baksidestexten snarast som en reseskildring. Och visst, boken är en reseberättelse – men Mexiko är bara ett tämligen löst ramverk för en samling personliga och mycket associationsrika anteckningar. Robin Valtialas val av resmål har en synnerligen personlig orsak: ”De mexikanska kulturerna sysslar mer än några andra, på ett ironiskt sätt, med döden och sin inställning till den. Vad jag nu var inriktad på var inte renässansglädje i t.ex. Florens, jag var som den mexikanska konsten full av livsglädje med en kroppslig och själslig zon jag samtidigt visste var förlamad.” Boken handlar minst lika mycket om Valtiala själv som om Mexiko.

Dagboksanteckningar

År 2004 tillbringar författaren fyra månader i Mexico. Största delen av tiden bor han i Finland-Mexicoföreningens hus i San Felipe del Agua utanför Oaxaca. Där har han svarta änkor i väggsprickorna och ställer om kvällarna skorna upp och ner på grund av skorpioner och andra kryp. Han är medveten om problematiken i att läsa ”det främmande” med ”det välbekanta”.

Västerländska forskare ger aztekerna romarnas roll, mayorna grekernas, medan andra folk försummas för att de inte passar in i de på förhand givna modellerna. Ändå är det påfallande att Valtiala snarare känner igen det välbekanta i det främmande, än att han låter sig överraskas. ”[J]ag [ser själv] så mycket samband när jag reser. I hur folk ser ut och uppför sig, i deras konst och i språket”, skriver han träffande. Utan problem kan han föreställa sig en mexikansk TV-serie i finlandssvensk tappning. Statyetter från Valdivia i Ecuador beskriver han som Marilyn, men utan hennes personlighet, och en figur på ett museum ”som troligen är präst ser ut som en arkitekturstuderande jag minns när han var bakfull”.

Endel figurer i de liknelser han använder är mig bekanta. Ändå är Valtialas beskrivningar ofta ogenomskinliga för att de är hämtade ur en mycket privat sinnevärld. Ibland är han så kortfattad och ger slutsatser utan diskussion att texten snarare framstår som dagboksanteckningar för honom själv än som berättelser för en med Mexico och honom obekant läsarkrets. Hurdan min har man när man är på brunch? Vad är en koatir, som han beskriver så här: ”tvättbjörnssvans och nos som en penna, Nalle Puh och Nalle Lufs”? Resultatet är att varken Mexiko beskrivs eller Valtiala avslöjas. Resmålet blir en onåbar plats i honom.

Valtiala som turist

Bokens mörka och privata underton tar sig flera gånger uttryck i dåligt humör. Valtiala verkar skeptisk inför mycket. Han ogillar guider men får motvilligt lov att ansluta sig till turistgrupper eftersom han inte har körkort. I sällskap besöker han platsen Mitla och skriver: ”Man får krypa omkring i gravarna, varför det är så roligt kommer jag inte fram till.” Den här stilen kan verka nonchalant, men samtidigt: jag vet hur irriterande det kan vara att som turist tvingas leva upp till förväntningar som lokalbor och guider har på en.

Förstås är resenären och författaren intresserad och förundrad inför det främmande! Mexiko är honom inte så välbekant som bokens ton ibland ger sken av. Efter att ha besökt Dainzú, en plats som intresserar honom mycket för dess keramik, och talat med en arkeolog skriver han: ”Som så ofta i den här delen av världen vet jag inte vad det är jag har deltagit i, eller om jag har deltagit alls.”

Valtiala lär sig språket zapoteco hos en kvinna ur lokalbefolkningen, som också guidar honom i hennes hemby Ejutla. Skildringen av mötet med henne är sympatisk och intressant. Kulturskillnaderna dem emellan frustrerar honom – ändå kan han inte vara arg på henne.

Dödskult och olmeker

Två återkommande teman som behandlas lite mera utförligt är den mexikanska dödskulten och olmekerna. I olmekernas konst ser författaren känslouttryck, vilket han gillar. Dessa teman kommer för mig att stå för ”Mexikos uppsyn” – och också för Valtialas. Den antydda men aldrig uttalade orsaken till författarens resa definieras närmast genom hans intresse för den besatthet av döden och den känslighet han möter på sin resa. ”En kyrkogård där man får vara sig själv. Det är intrycket som blir kvar hos mig efter Los Muertos [”dödshelgen”]”, skriver han. Skräck och glädje möts. Detta är något för västerlänningen – både resenären/författaren och läsaren – att förundras över. Fast hemma igen slår det honom att Skandinavien är lika absurt som Mexiko.

Valtiala ger inte läsaren mycket vägledning och språket är talspråkligt, vilket ställer till med lite problem då jag inte kan höra honom. Detta gör att jag har svårt att komma in i boken – och orientera mig i Valtialas Mexiko. Mexicos uppsyn är delvis mycket intressant, men säger mig för lite om för mycket. I slutet av sin reseskildring berättar Valtiala att han vid renskrivningen av sina ”Mexico-papper” märker hur hans texter påverkats av den språkmiljö han vistats i. Kanske boken med sin stil och rytm indirekt har mer att säga om Mexiko än vad den oinvigde kan förstå?