Som katternas sätt att minnas

Huvudpersonen i Robin Valtialas (f. 1967) nya roman, Som katternas sätt att minnas, är en medelålders kvinnlig författare som flyr sin förläggare på Helsingfors-Vanda flygfält, och springer in i en stor talande katt. Sedan bär det av mot okända breddgrader. Flyget landar på en mytisk plats som bland annat består av en öken, oaser, trädgårdar och labyrinter med väggmålningar. Katten fungerar som huvudpersonens guide i folket Tallurs rike, samtidigt som den sysselsätter sig med att avläsa tecken och målningar på väggarna och tolka dem tillsammans med sin följeslagare. På dryga nittio sidor får läsaren följa med duons äventyr. Då man kommer ut på andra sidan finns det mer frågor än svar.

Bäst är det att närma sig texten som vore den en dikt

Språket i romanen är finurligt, kanske lite väl finurligt för sitt eget bästa. Meningarna är långa och intrikata, och läsaren faller lätt av kälken. Här och där glimtar ändå en torr humor som bär upp helheten. Bäst är det att närma sig texten som vore den en dikt, en sorts språklek utan vare sig mål eller mening. Förlaget har valt att kalla boken för en roman, men det är nog snarare frågan om en bisarr ”berättelse”.

Kontaktlöshet som smittar

Ett viktigt tema är kontaktlöshet som tar sig i uttryck i huvudpersonens nästan autistiska sätt att formulera sig. Jagberättaren är inåtvänd, och hyser agg såväl till sin förläggare Marga, som vill att författaren ska skriva en ”pekbok” istället för att sväva ut i excentriska beskrivningar, som till den snälla terapeuten Anton, som liksom jaget själv aldrig gett efter för sina känslor. Kontaktlösheten smittar av sig också på läsningen. Det sker ständiga avbrott i förmedlingen. Om intentionen har varit att isolera läsaren, leka katt och råtta med henne, har författaren lyckats väl. Beskrivningarna av väggmålningarna är irriterande, som små surrande flugor som landar här och där på kroppen, men hinner lyfta precis innan man slår till dem:

I ett hörn, nere till vänster om öarna med de flygande ugglefigurerna, snett mittemot dörrparet, avbildade dessa uppbrutna rektanglar, kvadrater, cirklar och semi- stjärnor vad jag märkte var hål i marken. Det var först svårt att urskilja dem på grund av den svaga skillnaden i färgnyans, svart på nästan svart rödsvart. Ur dem kröp några liknande figurer som de jag kallade ugglorna, fast mindre.

Katten som jämlike

I litteraturen har katten ofta fått representera det falska och svekfulla. Så var också fallet med den talande katten Behemot i Bulgakovs Mästaren och Margarita. Behemot hörde till Satans följe, Valtialas katt är däremot långt ifrån demonisk. Dess ögon beskrivs som vänliga och dynamiska, och den har något björnlikt över sig med sina stora tassar och sin kokosnötformade nos. Katten jobbar på ett daghem och är avslappnad, nästan på gränsen till apatisk. I motsats till förläggaren Marga med sina krav och sin omnipotenta mammighet är katten en jämlik resekumpan, någon jagberättaren respekterar och gärna umgås med.

Katten har något björnlikt över sig med sina stora tassar och sin kokosnötformade nos

I Valtialas labyrinter sover man, tvättar man sig i vackra badrum och äter man gott, bland annat stora gnagare. Det här är ingen helvetesskildring, tvärtom känns det mytiska landet där duon vistas tryggt och bra. Ingen har bråttom hem utom möjligtvis läsaren. Konflikterna finns hemma i Finland, och dem hade man gärna fått veta mera om. Nu läggs allt krut på vistelsen i de surrealistiska labyrinterna. Här finns ändå de opålitliga cartoonsen, och en av dem, närmare bestämt en kaktus, motiverar tillslut huvudpersonen att återvända hem till verkligheten. I det sista stycket skymtar en ingångsport för läsaren, men då är det är redan för sent.